Annons
Första världskrigets gåtfulla sjukdom: granatchock

Första världskrigets gåtfulla sjukdom – granatchock

Under första världskriget drabbades hundratusentals soldater av vad som i brist på annat kallades granatchock. Symtomen liknade inget annat och gäckade dåtidens forskare och läkare. Många av de drabbade avrättades för feghet. Men nu har de fått upprättelse – kriget gjorde dem sjuka i själen.

Författare: 

Publicerad:

2011-10-04

I gamla journalfilmer finns det gott om dokumenterade fall av shell shock, granatchock. Där kan man se skrämmande sekvenser av traumatiserade soldater från första världskriget. Det är filmer av unga män som skakar okontrollerat, som darrar, vrider sig, vinglar, stapplar – deras kroppar har inkarnerat det nya krigets fasor trots att de inte har träffats av granater eller kulor. Där syns män som stirrar vilt eller får svårartade tics. Andra blev döva, stumma, ljudöverkänsliga eller apatiska. Eller fick synstörningar, minnesförluster, stamningar, tvångsbeteenden eller kramper som övergick i förlamningar – inte sällan med händerna låsta i omöjliga ställningar mot underarmarna.

Wonderful shell shock recovery, klicka för att se filmen.

Det nya industrialiserade kriget skapade verkligen nya trauman. "Trumeld, spärreld, gardineld, minor, gas, tanks, kulsprutor, handgranater – ord, ord … men de innefatta världens alla fasor." Så skriver Erich Maria Remarque, som själv upplevde första världskriget, i den klassiska På västfronten intet nytt (1929).

Redan vid slaget vid Marne i september 1914 dök det upp uppgifter om män som kunde hittas på sin post vid fronten, i tjänst, redo för strid –men inte längre vid liv. "Deras vänner kom fram och pratade med dem innan de insåg att de så att säga talade med döden", rapporterade en tidning häpet. Ryktena om dessa levande döda män – som av allt att döma var en vandringsmyt av den art som brukar prägla varje krig – gav upphov till spekulationer om att de tunga granaternas explosioner kunde skada hjärnan på ett till synes oupptäckt sätt genom chockvågor eller minimala fragment.

Snart skulle begreppet "shell shock", eller granatchock, myntas av brittiska soldater. Och runt om i de olika frontavsnitten uppstod snabbt nya ord för att fånga de nya fenomen som drabbade massor av unga män: "kriegsneurose" (krigsneuros), "commotion cérébrale" (hjärnskakning), "trouble nerveux" (nervproblem), "soldier's heart" (soldathjärta), "granatfieber" (granatfeber) eller den belgiska termen "la kloppe" (knäpp i huvudet), och så vidare.

I februari 1915 publicerades den första vetenskapliga artikeln om fenomenet i The Lancet. Där berättas om det första fallet av granatchock, som ska ha inträffat den 31 oktober 1914, då en soldat bröt ihop efter att ha upplevt en granat som exploderade så nära att det kändes som ett "slag i huvudet".

Granaterna i det första världskriget var gjorda av metall som kunde fragmenteras på högst olika sätt. Ibland kunde en granat vid explosionen delas i bara ett par stora metallblock, som kunde klippa en människa i delar men lika gärna lämna en person mycket nära explosionen helskinnad (i dag har vetenskapen gett oss granater konstruerade för att explodera på ett mer optimalt skadeframkallande sätt). Läkarna trodde då att de hastiga skillnaderna i lufttryck som uppstod nära en exploderande granat kunde skada nerver och ryggmärgsvätska. Andra menade att närheten till en granatexplosion kunde skapa en mängd små, mikroskopiska hjärnblödningar. Det handlade alltså om rent fysiologiska processer, enligt forskarna.

Till en början dominerade sådana rent fysiologiska förklaringar, vilket gjorde skadan påtaglig och därmed inte så skamfylld – symtomen sågs som uttryck för heroism och offer.

Men efter hand blev dessa förklaringar kritiserade, eftersom forskningen vid militärsjukhusen visade att många drabbade inte hade varit i närheten av exploderande granater – vissa hade knappt ens varit i strid. Detta ledde till psykologiska förklaringar. Man fokuserade på stressen vid fronten, och att orsaken var psykologisk gjorde det lättare att friskförklara soldaterna för att skicka tillbaka dem till skyttegravarna. Men det ledde samtidigt till att diagnosen blev mer kontroversiell och fylld av skam. Många kopplade samman problemen med den vanliga diagnosen "hysteri", som sågs som ett kvinnligt problem och kunde öka skammen för de drabbade.

En annan tolkning gjorde gällande att symtomen kom sig av att den drabbade hade sett skrämmande saker. Andra läkare menade att fenomenet berodde på att kriget utkämpades av hastigt utbildade värnpliktsarméer, som helt enkelt inte var tillräckligt förberedda för krigets fasor.

Granatchocken exploderade även i medierna, som skrev spaltmeter om fenomenet. Detta ökade ryktesspridningen och smittoeffekten. År 1916 drabbades den brittiska armén av en granatchock-epidemi. Det resulterade i att en härva av diagnoskriterier utvecklades i en växande medicinsk byråkrati – allt för att undvika att simulanter skulle kunna undslippa fronten.

Bara vid slaget vid Passchendaele hösten 1917 drabbades 5 000 soldater av granatchock, vilket var en procent av de stridande. Cirka tio procent av de brittiska förlusterna orsakades av granatchock. Det är svårt att veta exakt hur många som drabbades, då diagnoser och definitioner var olika i olika länder, och förändrades under kriget. Men man kan räkna med att de siffror som finns är i underkant, eftersom granatchockade män i många fall dömdes till döden för feghet i strid (se rutan på sidan 27).

Efter kriget fick över 50 000 brittiska soldater pension eftersom de var så svårt mentalt handikappade att de inte fungerade i arbetslivet. Det verkliga antalet drabbade måste alltså ha varit långt större, givet att vissa botades, hade för svaga symtom för att få pension eller hann stupa innan de fick vård. Och dessa siffror gäller bara Storbritannien. Den amerikanska armékår som anslöt sig till kriget 1917 drabbades av minst 70 000 fall, och den tyska armén av över 600 000.

Behandlingen varierade, från vila, bra mat, varma bad och jordbruksarbete till hypnos, exercis, massage, elchocker och psykoterapi. Men det visade sig att granatchockade män sällan blev så bra att de kunde återvända till fronten – fyra av fem kunde inte återvända, enligt en studie. En annan studie, av brittiska trupper, visar att officerare var starkt överrepresenterade bland offren för granatchock.

Inom forskningen existerar nu två olika förhållningssätt till diagnoser: å ena sidan forskare som menar att den flora av symtom som kan visa sig i olika krig i grunden är densamma, oavsett krig och tidpunkt, och symtomen kan uppträda såväl vid stress i det civila livet som hos antikens krigare. Å andra sidan finns det forskare som menar att dessa symtom är starkt tids- och kulturbundna.

Under 1600- 1700- och 1800-talen kallades soldater för nostalgiska eller melankoliska, om de inte fungerade i strid. Under Krimkriget på 1850-talet började den medicinska vetenskapen på allvar att intressera sig för soldaternas problem.

Under slutet av 1800-talet uppstod en mängd diagnoser kopplade till förmodade hjärtfel bland soldater, där allt från klimatskiften till för hårt snörda bälten antogs orsaka problemen. Vissa forskare kopplade problemen till ärftlighet och dåliga anlag, utifrån socialdarwinistiska tankegångar.

Under andra världskriget förekom begreppet stridsutmattning, och under Vietnamkriget talades om stridsstress. På 1990-talet uppstod Gulfkrigssyndromet, och i dag talas om posttraumatisk stress, en diagnos som kom till på 1980-talet.

Sannolikt var granatchocken en form av psykisk utmattning. Soldater från första världskriget har vittnat om att tung och långvarig granatbeskjutning kunde skapa ett tillstånd som upplevdes som sjösjuka eller apati. Timme efter timme – ibland dygn – av öronbedövande dån, tryckvågor, sömnbrist, adrenalinpåslag och ångest påverkade till slut kroppen till den grad att den för många gav vika. Även den totala godtyckligheten i ett granatanfall påverkade soldaterna. I andra strider kunde det egna uppträdandet påverka situationen och riskerna, men i detta nya skyttegravskrig var just osäkerheten en starkt påverkande faktor. Soldaterna kunde inte påverka sin situation. Strider vid rörliga fronter, som var mer begripliga för soldaterna och där det gick att skilja mellan framgång och reträtt, resulterade i avsevärt färre fall av granatchock.

Diagnosen granatchock uppstod inte ur ett vakuum. Det fanns under tidigt 1900-tal en stor mottaglighet för tankar om hjärnans överkänslighet inför det moderna samhällets påfund. Kraftiga ljud, stress, nervositet – produkter av de nya storstäderna och industrisamhället – trängde in i hjärnan. Och den framväxande psykiatrin gav så att säga en plats för den som inte orkade med tidens krav: genom diagnosen eller sjukdomen kunde man få en alternativ identitet.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 präglades av en mängd nya diagnoser, kopplade till nerver, stress, chock. Det talades om neuroser och hysterier, och intresset för psyket växte. Sedan slutet av 1800-talet hade begreppet chock främst kopplats till den skrämmande upplevelsen av att ha bevittnat våldsamma tågolyckor. Själva tågresandet omgavs av en flora av nya trauman och diagnoser. Vissa forskare menar att granatchocken var kulmen på en uppsjö av stressymtom som utmärkte framväxten av det moderna samhället från 1870-talet.

Vad hände efter första världskriget? För att undvika en ny epidemi bannlystes begreppet granatchock i den brittiska armén inför andra världskriget. Diagnosen ansågs för oprecis. Under andra världskriget initierades dessutom forskning om riskerna med att utsättas för stötvågor från explosioner, vilket man fann kunde skada lungorna.

Samtidigt växte insikten om de psykiska belastningarna på soldater i strid. När den amerikanske pansargeneralen George Patton år 1943 skällde ut några amerikanska soldater som sjukskrivits för stridsutmattning i Italien och antydde att de var fega, var han nära att avskedas.

Första världskriget är den konflikt där glappet varit som störst mellan högstämd krigsretorik och krigsromantik och den smutsiga verkligheten vid fronten, där hundratusentals män kunde dö i slag om några hundra meter gyttja och bombkratrar.

Miljontals unga män gick ut i ett krig som alla trodde skulle bli kort, heroiskt och triumfatoriskt – men som blev långdraget, smutsigt och fastkört i ändlösa skyttegravar utan vare sig segrar eller nederlag. I denna gigantiska klyfta mellan förväntning och realitet föddes diagnosen granatchock. Men frågan är om denna rent kroppsliga reaktion på krig överhuvudtaget kan betraktas som en sjukdom.

Kanske var dessa mäns protesterande kroppar egentligen ett friskhetstecken i en sjuk miljö.

Källor: Leo van Bergen: Before my helpless sight. Ashgate 2009. Edgar Jones & Simon Wessely: Shell shock to PTSD. Psychology press 2005. Peter Leese: Shell shock. Palgrave 2002. Fiona Reid: Broken men. Continuum books 2010.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

inte underligt alls, dessa män hade fått höra i sagor och bland folk om det glorifierade krigt.

raska gossar går käckt ut i kriget för att vinna ära och berömmelse

hela manshistorien vimlar av sådant tänkande.

och så möter dessa gossar krigets riktiga ansikte och hela deras värld slås sönder.

det är onskan själv som helt plötsligt tränger sej in i ynglingens sinne

var är mamma, tusen åter tusen soldater dog medans de ropade på mamma.

En bra artikel, och en god genomgång av den mänskliga reaktionen på krigshandlingar.
Särskild slutkommentaren, om att stress-syndromet, kan vara en sund själs reaktion på en galen omgivning är tankeväckande.

Det är lite av en gåta varför personer från ett någorlunda homogent miljö och samhälle – ex. en liten engelsk gruvhåla – reagera så olika på tillsynes samma påfrestning. En kille blir ett vrak – killen bredvid åker hem och börja på arbetet som förut - utan andra symtom, en hans pub-historierna.

En sak som jag saknar, är hur den medicinska expertisen idag försökt bota denna sjukdom. Samt hur framgångsrik dom är.
Man behöver ju inte en fungerande diagnos för att utveckla en fungerande behandling.

Kanske en uppföljande artikel kan följa detta spåret.

Vad intressant!

Lägg till kommentar