Med vett och vilja?

Sverige är unikt i världen med att döma även psykiskt sjuka människor. Bara Grönland och tre amerikanska delstater i mellanvästern (Idaho, Montana och Utah) har straffrättslagar som liknar vår. I Sverige ställs alla – vettvillingar, mördare och tjuvar – inför domstol, oavsett psykiskt tillstånd. Detta trots att moralen – och därmed ansvaret och skulden – förutsätter ett förnuft. Den som inte kan styra sina handlingar och inte är i stånd att välja mellan rätt och fel har ingen skuld. Redan för 2 300 år sedan formulerade Aristoteles vad det innebär att vara moraliskt ansvarig. Eller tillräknelig, som det heter med juridikens ord. Kan en människa inte ansvara för sina handlingar är hon otillräknelig och kan alltså inte ådra sig skuld, och bör inte heller dömas. Denna urgamla skuldprincip, grunden för den klassiska straffrätten, lämnade den svenska lagstiftningen därhän när en ny brottsbalk trädde i kraft 1965. Med den försvann den gamla så kallade fem-femman, paragrafen om otillräknelighet i den svenska lagboken. Sedan dess har galningar i Sverige fått dömas av domstol, fast eftersom de var galna har det inte blivit fängelsestraff. Inget straff alls, rättspsykiatrisk vård har det fått bli. Så blandade man ihop vård och straff för att för många decennier framöver korrumpera både juristernas och psykiatrikernas yrkesheder. Denna knut kommer kanske att lösas om bara några år. Men det kräver inte bara ny lagstiftning, som redan 2002 föreslogs i den statliga utredningen Psykisk störning, brott och ansvar, utan även en grundlig reform av den psykiatriska tvångsvården, vilket kanske förklarar varför det dröjt så länge. Nu är det ändå på väg när förslaget om en ny organisation av psykiatrin lämnas till regeringen i april i år. Tillräkneligheten, och därmed även otillräknelighet, är på väg tillbaka i Sverige. I Norge har otillräkneligheten aldrig försvunnit ur lagstiftningen: Den som på handlingstiden var psykotisk eller bevisstløs straffes ikke. Med psykotisk menas här sinnesförvirrad, medan bevisstløs kan vara medvetslös eller ett tillstånd med grumlat medvetande. Det innebär att Breivik, ifall han av domstolen ses som otillräknelig, ska överlämnas till psykiatrisk tvångsvård. Där kan han få stanna livet ut. Vilket har närt konspirationsteorier om att experterna möjligtvis har bedömt honom så sjuk, trots att han verkade så dådkraftig vid brotten. De kanske tänkte på att livstidsstraffet är avskaffat i Norge. I praktiken kan han därför, om han döms, frias villkorligt efter 15–20 år. Men detta är bara spekulationer. De flesta icke-experter har svårt att föreställa sig att han inte är psykiskt störd på något sätt. Samtidigt som man anser att han ska ha straff. Få är beredda att tänka med Bibelns ord att den som dräpt någon utan vett och vilja skulle få bliva vid liv, det vill säga slippa straff. Vedergällning är en stark psykologisk kraft. I Sverige däremot, segrade i mitten av 1900- talet – efter att frågan hade debatterats under ett drygt halvsekel – en starkt optimistisk syn på brottslingar. De skulle vårdas i stället för straffas. Denna syn resulterade i den nuvarande brottsbalken, där de dömdas vårdbehov skulle styra rättskipningen. Att våldsmän ändå kunde låsas in på rättspsykiatriska kliniker hade att göra med behovet att skydda samhället från de farligaste förbrytarna. Sveriges nya straffrätt skulle till skillnad från den klassiska, grundas på modern vetenskap, biologi och människokännedom. Tillräknelighet kastades ut ur strafflagen, och i stället skulle störst hänsyn tas till brottslingens karaktär och till orsakerna bakom brottet. De tongivande i debatten var rättspsykiatrikern Olov Kinberg och juristen Karl Schlyter, den senare under några år på 1930-talet också justitieminister i en socialdemokratisk regering. Inspirationen kom bland annat från den italienske filosofen och juridikprofessorn Enrico Ferri, som företrädde den nya, så kallade positiva kriminologin. Ferri var lärjunge till Cesare Lombroso, vars läror, med utvecklingsteorin som grund, tolkade brottslighet som en så kallad biologisk atavism, eller en anomali hos vissa, födda till brott. Förbrytarna utmärkte sig både fysiskt och psykiskt genom speciella kännetecken, som Lombroso studerade och beskrev. Dessa kunskaper om brottslighetens orsaker skulle användas för att förebygga brott, tankegångar som Enrico Ferri senare utvecklade. I slutet av 1800-talet var Ferri en av de italienska socialisternas mest välkända röster, och hans sociala engagemang återspeglas i den positiva kriminologin som han utvecklade. Till Lombrosos lista på de individuella egenskaperna bakom brottslingens illdåd lade han till samhällets påverkan. Men även Ferri delade Lombrosos syn på brott som ett naturfenomen och inte som en fråga om moralen. Människan väljer inte, hon saknar fri vilja, och därmed kan hon inte tillskrivas skuld för sina handlingar. – Den deterministiska föreställningen är än i dag mycket utbredd i Sverige, och personligt ansvar lyfts sällan här, säger Josef Zila, professor i straffrätt vid Örebro universitet. Man söker helst efter förklaringar och ursäkter och har en mycket djuprotad föreställning om att människan är förutbestämd. Att hon ändå kan välja förträngs djupt. Den svenska brottsbalken blev, som den började tillämpas 1965, en olycklig kompromiss mellan olika viljor och rättsprinciper. Eftersom ingen ansågs kunna bära skuld skulle alla kunna dömas till ansvar – friska som sjuka. Samtidigt hämtades från den klassiska straffrätten synsättet att sinnessjuka som befunnits skyldiga till brott inte fick dömas till fängelsestraff. – Som domare måste man sträva efter att vara konsekvent och koherent, men den svenska brottsbalken har tvingat domstolarna att inta ståndpunkter som inte är förenliga, säger Dag Victor, f.d. justitieråd som 2002 var juridisk expert i utredningen Psykisk störning, brott och ansvar. Långt före skotten på Utøya varnade han för att något liknande det som sedan hände i Norge kunde hända i Sverige, och då med absurda rättsföljder. En tillfälligt galen massmördare skulle då, trots sin galenskap och enligt svensk lag, kunna dömas till ansvar, samtidigt som samma lag förbjöd att han dömdes till fängelse. Den rättsliga processen mot massmördaren Mattias Flink synliggjorde problemen med brottsbalken och förorsakade ändringar – av några kallat panikåtgärder – i lagstiftningen. För hur ska man döma någon som sommaren 1994 under psykos mördar sju personer och skadar tre, men som bedöms fullt frisk vid själva rättegången ett halvår senare? Rättspsykiatrisk vård är då knappast tillämpligt; samtidigt gäller fängelseförbud för den som har handlat under allvarlig psykisk störning. Rätten beslutade att Flinks psykos utlöstes av alkoholrus som han förklarades själv ha förorsakat. Han blev livstidsdömd. I dag skulle det vara lätt att i Sverige döma Breivik till fängelse, även om hans brott skulle ha bedömts som ett utfall av sinnesförvirring, menar Josef Zila. Fängelseförbudet ersattes 2008 med en ny bestämmelse som tillåter fängelsestraff i vissa fall av allvarliga brott. – Bestämmelsen är väldigt motsägelsefull: Å ena sidan sägs det att om man lidit av allvarlig psykisk störning när brottet begicks och om det finns ett orsakssamband mellan störningen och brottet, så ska man inte dömas till fängelse. Men om brottet har högt straffvärde, och vid vissa andra omständigheter, så kan man dömas till fängelse ändå. Dömd blev dock inte den så kallade 50-åringen i Rödeby som sköt ihjäl en 15-årig mobbare ur ett mopedgäng som länge hade trakasserat 50-åringen och hans familj. Liksom Flink, var 50-åringen frisk vid rättegången men bedömdes ha lidit av allvarlig psykisk störning under den dramatiska natten då han avlossade skotten från sitt hagelgevär. Han blev frikänd. – Allvarlig psykisk störning är ju inte en diagnos, utan en bedömning av hela situationen, säger Martin Grann, som är adjungerad professor i psykiatrisk epidemiologi vid Karolinska institutet och utvecklingschef inom kriminalvården. Men det är sagt att vissa sjukdomar ingår i psykisk störning, främst psykoser, och bipolär sjukdom. Annat, som Aspergers syndrom, kan räknas in beroende på andra omständigheter som missbruk, socialt nätverk, arbete, bostad. Att bedömningarna kan variera vet vi redan när det gäller Anders Behring Breivik. Från hela skalan mellan normal och störd måste domstolen till sist välja antingen eller, och inget mitt emellan. Och då kan vissa domar bli ifrågasatta, annat verkar spela roll här, påpekar Martin Grann. – Barnflickan i Knutby, Sara Svensson, som dömdes till rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök 2004, är i dag en fri människa. Till skillnad från Mijailo Mijailovic, vettvillingen som 2003 knivmördade utrikesminister Anna Lind, och som av Högsta domstolen dömdes till fängelsestraff trots att han ansågs allvarligt störd. – När det gäller mycket allvarliga brott kan en dom till rättspsykiatrisk vård uppfattas som ”för lindrig” både av rättsväsendet och av allmänheten, konstaterar Marianne Kristiansson. Hon är professor i rättspsykiatri vid Karolinska institutet och verksamhetschef vid Rättsmedicinalverket, där utredningar görs om huruvida våldsverkare har lidit av allvarligt psykisk störning vid brottet. – Få döms till rättspsykiatrisk vård för mord numera. Desto fler döms till fängelse. Ännu fler blir det när den nya lagstiftningen kommer och tillräkneligheten åter får sin plats i lagen. Enligt lagmannen Jerry Eriksson, som har lett den senaste utredningen om psykiatrisk tvångsvård, kommer antalet våldsverkare som bedöms otillräkneliga att sjunka från dagens 300 om året till cirka 40–50. Dessa får skickas direkt till vård, resten ska dömas enligt lagen. Men att ribban höjs så kraftigt innebär inte att folk plötsligt blir friskare; de fängelsedömda som behöver psykiatrisk medicinsk vård ska få den inom ramen för sitt fängelsestraff. – Det ska bli intressant att se på reaktionerna från den psykiatriska vården, säger Marianne Kristiansson. För ska man vara riktigt ärlig så är det ingen som vill kännas vid de rättspsykiatriska vårdpatienterna. I Sverige har man en väldigt mörk syn på psykiskt sjuka jämfört med andra länder. Men finns det bot? Går det att återställa brottslingen? – Så kan man inte fråga, det är ett väldigt gammaldags sätt att tänka, säger Marianne Kristiansson. Tänk i stället att psykisk sjukdom ska ses som man i dag ser på cancer – en mycket farlig sjukdom en gång i tiden, men som numera ofta går att leva med. På samma sätt förhåller det sig med psykiska sjukdomar. De som avslutat medicinsk behandling men inte släpps fria därför att de fortfarande anses farliga ska hamna på nyinrättade anläggningar, enligt det nya förslaget. På så sätt hoppas man lösa problemet med samhällsskydd, och samtidigt råda bot på ett annat etiskt dilemma som läkare inom rättspsykiatrin brottas med i dag: en del patienter, som inte längre behöver psykiatrisk vård av medicinska orsaker, hålls ändå kvar på kliniken på grund av risken för ”fortsatt brottslighet som är av allvarligt slag”. Detta trots att det är oetiskt, och dessutom internationellt bannlyst av Hawaiikonventionen från 1977, som förbjuder att människor tvångsvårdas i preventivt syfte. Konventionen antogs i protest mot att oliktänkande i Sovjetunionen hölls inlåsta inom psykiatrin. Sverige bryter mot konventionen när ett hundratal personer tvångsvårdas här utan tydligt medicinskt behov. Var gränsen går mellan sjuk och frisk är dock omstritt. – En person som tidigare bedömts allvarligt psykiskt störd och som fortfarande anses löpa risk att återfalla i allvarlig brottslighet är ju knappast att anse som tillfrisknad, säger Henrik Belfrage, professor i kriminologi vid Mittuniversitetet. Men Martin Grann håller inte med. – Att blanda begreppen sjuk och farlig är farligt, säger han. Visst, man kan undra hur en människa är funtad som begår hemska brott, eller massmord. Men det betyder inte automatiskt att den människan är sjuk. Vi ska inte psykiatrisera ondskan. Faran är att psykiskt sjuka stigmatiseras när brottslingar beskrivs som sjuka. – Även om den vanligaste diagnosen hos dem som vårdas rättspsykiatriskt är schizofreni, så är inte personer med schizofrenidiagnos mer våldsbenägna än andra. Däremot, och precis som hos friska människor, ökar droger och alkohol risken för våld också bland dem som lider av schizofreni. Det är också välkänt att vissa människor har svårare att kunna välja att leva laglydigt än andra. En ny svensk studie visar till exempel att 70 procent av unga som begår våldsbrott har föräldrar som varit missbrukare eller blivit dömda för brott. Ingen av dem hade utbildning över gymnasienivå, majoriteten bara grundskoleutbildning, 86 procent var drogmissbrukare och 70 procent av dem hade diagnosen adhd. Har vården misslyckats? – Behandlingstanken har väl misslyckats. Att man kan uppfostra vuxna människor genom att straffa dem, att vi med tvång kan fostra om människan, den tanken är naturligtvis tveksam från början, säger Josef Zila. Behandlingen kan kanske påverka vissa. Det kan också vara så att de som inte fortsätter med brott bara tillfälligt har spårat ur eller slutar av andra skäl. Behandlingsoptimismen och tron på rättspsykiatrins förmåga att vårda tillbaka brottslingarna kom egentligen på skam redan på 1970-talet. I Sverige gav DN:s dåvarande chefredaktör, Svante Nycander, 1970 ut boken Avskaffa rättspsykiatrin. Boken följdes av livlig debatt. I USA väcktes opinionen med Nothing works som var en forsknings­översikt av rehabilitering av våldsverkare från andra världskrigets slut fram till 1967. – Det har skett en förändring i samhället mot en tuffare attityd – brottslingen ska ha straff, inte vård, säger Martin Grann. Medan vi inom kriminalvården paradoxalt nog är på väg in i en optimism när det gäller behandling, och sedan tio år tillbaka jobbar efter principen What works. Samtidigt sker, som sagt, en återgång till den klassiska rättsläran där skuld och även tillräknelighet står i centrum. Men tillräknelighet är inte ett helt enkelt begrepp. Vanföreställningar som eventuellt kan göra en person otillräknelig, kan vara nog så svåra att avgränsa. En världsbild som delas av andra, som terroristers olika ideologier, brukar inte räknas som vanföreställning. – Det är knepigt – en psykos kan börja med till exempel religiösa grubblerier, man förläser sig på bibeln, och så börjar man kanske uppfatta sig själv som en djävul eller en ängel, säger Susanna Radovic, filosof och forskare i rättspsykiatri vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. – Då kan gränsen mellan religiösa föreställningar och vanföreställningar bli svår att staka ut. På samma sätt är det inte alltid lätt att dra gränsen mellan en psykotisk och en extrem-politisk världsbild. Men Breiviks krig mot islam, är det sjukt? – Det verkar som om många tycker att det är lättare att godta sjukdom och biologiska förklaringar till hur någon kan göra så onda saker. Som att man har en tumör i hjärnan och därför begår brott. Då blir gruppen brottslingar lättare att avgränsa. Det finns faktiskt fall där man tror sig ha visat att tumören låg bakom brott eftersom personen upphörde med sina brottsliga handlingar när den togs bort. Ändå väcker det frågor om valmöjligheterna. Var går gränsen för när människan kan välja fritt och när hon inte kan välja? De allra flesta som drabbas av tumör i hjärnan blir ändå inte mördare. På liknande sätt skulle man kanske kunna fråga sig om vilket val den har som hör röster – måste han eller hon alltid följa rösterna? Eller finns det valmöjlighet även där? Det är inte heller självklart att det räcker med vanföreställningar eller psykos för att en gärning ska anses straffri på grund av otillräknelighet. Det bör dessutom krävas ett orsakssamband mellan tillståndet och gärningen. – Till exempel kan någon under psykos mörda en person som han tror är djävulen, säger Dag Victor. När polisen kommer skjuter han även mot dem. Om polisskotten var riktade just mot poliserna, och inte någon djävul, så berodde inte dessa på den vanföreställning som orsakade mordet. Det är alltså skillnad på om bedömningen gäller personen över huvud taget eller den konkreta gärningen, en väsentlig skillnad, påpekar Dag Victor. I Norge frågar man sig i princip inte hur en psykisk avvikelse har påverkat en konkret gärning utan om den psykiska avvikelsen är så allvarlig att personen över huvud taget inte kan hållas ansvarig för brott. – Då är man inte tillräknelig, och därför immun mot straff, säger Dag Victor. Men enligt det förslag som nu ligger i Sverige ska varje situation bedömas för sig. Då skulle frågan i Breiviks fall vara: när han begick sina illdåd hade han då en så förvriden verklighetsuppfattning eller saknade han på annat sätt förmåga att anpassa sitt beteende så att han därför var otillräknelig? – Det är en helt annan fråga än om han är psykotisk, säger Dag Victor. Den straffrättsliga frågan är i grunden en moralfilosofisk fråga som gäller förutsättningarna för att hålla en människa ansvarig för vad hon gjort. Psykiatriker kan lämna underlag för bedömningen av detta i enskilda fall, men var gränserna för ansvarsförmåga går är inte i sig en psykiatrisk fråga. Jag är ingen psykiater, men visst måste Breivik vara störd – det är en mycket vanlig kommentar. Vi verkar ha lättare att tänka i deterministiska termer: biologin ligger bakom, så ond och grym kan inte en frisk människa vara. När man samtidigt ropar på lagens hårdaste straff är det den klassiska straffrättsliga logiken man följer – skuld ger ansvar, brott ska straffas.