Annons

Nätpedofilen behöver inte ljuga

För att bekämpa sexbrott mot barn på internet måste vi först ta reda på hur verkligheten ser ut, menar Nicole Wallberg vid psyko­logiska institutionen på Stockholms universitet. En amerikansk studie visar att både förövare och offer är mer uppriktiga mot varandra än vi ofta vill tro.

Författare: 

Publicerad:

2012-05-10

I skydd av anonymiteten på nätet – i den upplevda tryggheten i hemmet – kan barn och ungdomar skriva saker eller lägga ut bilder och filmer på sig själva som de normalt inte skulle dela med en främmande person. Sexuellt nyfikna ungdomar kanske vågar fråga och prata om saker med en främling som de inte vågar ta upp med vänner och föräldrar. För en sexuell förövare medför detta stora möjligheter att knyta kontakter. Vi känner alltför väl igen förloppet från de tragiska fall vi hör om i medierna.

Tillvägagångssättet, där förövaren gradvis vinner sitt offers förtroende, kallas grooming. Förövaren uppmärksammar barnets bristsituation och tillför just det som det speciella barnet tycks sakna mest. Det kan handla om att ge uppmärksamhet, omtänksamhet och kanske även presenter och pengar.

När offret så småningom börjar sänka garden, introducerar förövaren steg för steg de sexuella inslagen – ofta utan att offret märker det. Denna övertalningsteknik, som kallas foten-i-dörren-tekniken, är väl beprövad inom till exempel försäljning. När en person väl har gått med på något litet, så är han eller hon lättare att övertala till något mer och större. I de här fallen kan det handla om att barnet först pratar om sex med förövaren och sedan skickar nakenbilder.

Enligt en stor amerikansk studie av sexualbrott mot barn som tagit sin början på nätet, publicerad i Psychology of Violence, sker den första kontakten ofta mer öppet än vi kanske vill tro. I 80 procent av de undersökta fallen visste barnet att förövaren var betydligt äldre – och intresserad av en sexuell relation. Många av barnen deltog dessutom i sexuella möten med förövaren vid ett flertal tillfällen.

Dessutom visar det sig att bara hälften av förövarna ljög om någonting över huvud taget i sin kommunikation med offren. De lögner som förekom handlade oftast inte om ålder eller sexuella avsikter, utan i stället om utseende, namn, yrke eller civilstånd. Endast 5 procent av förövarna utgav sig för att vara i offrets ålder, genom att påstå sig vara yngre än 18 år. I en del fall bekände förövarna en tid in i relationen att de egentligen var äldre. En fjärdedel av förövarna justerade ner sin ålder från exempelvis 45 år till 35 år, men berättade därmed ändå att de var betydligt äldre än sina tilltänkta offer.

Det är alltså inte i första hand genom lögner som förövarna skapar en relation till sina offer. I stället handlar det om psykologiska övertalningstekniker som gradvis bryter ner offrens försvar. En felaktig bild av sexbrott mot barn på internet leder till överdriven rädsla och fel fokus. För att komma till rätta med problemet måste man ta itu med orsakerna till att ungdomar söker sig till främmande vuxna för kärlek och bekräftelse, i stället för att förneka att så sker. Det krävs andra åtgärder än bara strängare kontroll av barn och ungdomar från föräldrarnas sida.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar