Annons
Bluffmakare eller energi-geni?

Andrea Rossi (t.v.) visar sin uppfinning för Sven Kullander och Hanno Essén.

Bild: 
Giuseppe Levi

Bluffmakare eller energi-geni?

För två år sedan tillkännagav en italiensk uppfinnare att han med en ny typ av atomkraft skulle kunna ge världen obegränsat med energi. Så gott som hela forskarvärlden avfärdade idén, men den lever kvar – inte minst genom svenskt engagemang.

Författare: 

Publicerad:

2013-02-28

I en lagerlokal i Ferrara, fem mil från Bologna, håller Andrea Rossi till. I sin apparat påstår han sig kunna utvinna energi ur en kärnreaktion där väte och nickel omvandlas till koppar. Exakt hur det går till vet ingen, och Andrea Rossi avslöjar inte hemligheten. Inte heller låter han oberoende forskare bygga en kopia och utföra mätningar under kontrollerade förhållanden.

– Han är alltid med, och bara han har full kontroll över vad som händer, säger Hanno Essén, docent i teoretisk fysik vid Stockholms universitet och lektor vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.

Tillsammans med Sven Kullander, fysikprofessor vid Uppsala universitet, har Hanno Essén besökt Rossi och vittnar om att apparaten puttrar på med överraskande styrka. Ingen av dem märkte något konstigt med experimentuppställningen. Båda hyser ett försiktigt hopp om att Rossi kan ha rätt, trots mycket starka invändningar från den stora majoriteten av forskarvärlden. Och trots att en oberoende mätning på plats den 6 september 2012 inte kunde finna någon energivinst alls i anläggningen.

Anders Lindskog, mätexpert vid SP Sveriges tekniska forskningsinstitut i Borås, konstaterade helt sonika att den inmatade elektriska effekten motsvarade mängden energi som kom ut. Energiomvandling? Ja. Men någon vinst? Nej. Därmed borde historien vara avslutad.

Rossis nya atomkraft är i själva verket inte så ny. Det handlar om att utvinna energi genom fusion, kärnreaktioner där lättare atomkärnor slås samman till tyngre. Samtidigt frigörs energi.

Hela vår existens är avhängig av fusionsreaktionen. Den ger oss ljus och värme. Allt liv på jorden bygger på att väteatomens kärnor inuti solen omvandlas till helium när de kolliderar under ofantligt högt tryck. Traditionella sätt att på jorden återskapa solens kärnreaktioner kräver kraftfull laserstrålning eller extremt starka magnetiska fält. På så sätt hettas den elektriskt laddade gasen, plasmat, upp till de cirka 15 miljoner grader som gör fusionen möjlig.

Men den 23 mars 1989 hävdade två amerikanska forskare vid University of Utah, Martin Fleischman och Stanley Pons, att de hade åstadkommit en fusionsreaktion i rumstemperatur. Det räckte att med elström pumpa tungt väte, deuterium, in bland ädelmetallen palladiums atomer för att vätekärnorna skulle slås ihop och producera helium. Plus en massa överskottsenergi.

I själva verket förverkligade de en tidig 1900-talsdröm om att få fram helium till luftskepp. I början på 1920-talet, trodde sig, till exempel, den svenske fysikern John Tandberg i Lund kunna tillverka helium på ett sätt som liknade det som Fleischman och Pons senare proklamerade som sin kalla fusion. Tandbergs patentansökan från 1927 avslogs dock, och även Fleischman och Pons dömdes ut av forskarsamhället.

Kall fusion plockas än i dag fram som ett flagrant exempel på bluffvetenskap, och kritiken ledde till att både Fleischman och Pons så småningom valde att lämna USA. De fortsatte dock enträget med sitt projekt, liksom också några andra grupper forskare som fortfarande vägrar ge upp drömmen om den outsinliga energikällan. Vanligt vatten kan användas som bränsle, och bara några liter sägs kunna räcka till en livslång energikonsumtion för var och en på vårt jordklot. Chansen är försvinnande liten, men lyckas detta är mänskligheten räddad.

Kan vi, vill vi, törs vi? frågar Sven Kullander retoriskt. Han är numera pensionerad från professuren vid Uppsala universitet, vilket, tycker han, gör att han både kan, vill och törs gripa det här ytterst osäkra halmstrået till nytta för mänskligheten.

Hanno Essén tar inte heller några större risker med sin karriär numera, menar han, den har han redan bakom sig. Han slutade i april 2011 också som ordförande för svenska skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning ,som ska se till att upprätthålla en klar gräns mellan vetenskap och pseudovetenskap. På vilken sida om den gränsen som Rossis apparat befinner sig är enligt Hanno Essén inte helt avgjort.

– Det är ingen traditionell kärnfysik, och det kan inte vara någon traditionell batteriteknologi. Men jag tycker att det verkar finnas något där.

– Folk tycker att jag borde vara mer skeptisk. Jag är van att vara i blåsväder, och jag har genom åren sett många evighetsmaskiner. Oftast var det lätt att omedelbart hitta felet. Men här har vi inte kunnat avfärda det hela, och det är ett mysterium.

Hanno Essén och Sven Kullander deltog vid sitt besök i Bologna i mars 2011 i ett test och såg med egna ögon katalysatorn ge ifrån sig värme oavbrutet i sex timmar, betydligt längre än vad som kan förklaras med en kemisk reaktion. Rossis senaste rapport talar om en sexfaldig energiutväxling. ”Anomal energiproduktion” kallas fenomenet numera, då ”kall fusion” har blivit för kontroversiellt.

Fortfarande, efter två år, har Rossi dock inte kommit med någon vetenskaplig publikation, som kan granskas. Även patentet ser ut att dröja. Han har under de två åren sedan första demonstrationen betänkligt ändrat sina uppgifter om katalysatorns förmåga. Och han har berättat om kommersiella framgångar som inte gått att bekräfta. Borde inte varningsklockorna ringa?

– Rossi är ingen forskare, säger Sven Kullander. Han är en skicklig tekniker och entreprenör. I bakgrunden finns erfarna italienska fysiker, Sergio Focardi, tidigare verksam vid CERN och dekanus vid Bolognafakulteten, och Giuseppe Levi, doktor i kärnfysik, som jag har stort förtroende för. Focardi rapporterade redan 1994 om anomal värmeutveckling i labbförsök med en nickelstav i vätgas vid 450 grader.

Men uppenbarligen mätte Rossis elinstrument fel vid en kontroll av Sveriges tekniska forskningsinstitut. Fuskar han?

– Nej, inte medvetet. Det enda jag kan föreställa mig är att han lurar sig själv, säger Sven Kullander. När forskare blir väldigt förtjusta i sin idé, är det lätt att de lurar sig själva.

Så är det oftast, om det inte är ren bluff, konstaterar Janne Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH i Stockholm.

– Jag har doktorerat på kall fusion en gång i tiden och jag vet att processen inte räcker till för att alstra energi. Det är ju inte första gången som man påstår sig åstadkomma fusion med nettoenergiproduktion i fasta tillståndet eller i vätsketillstånd. Och gång på gång har det visat sig att allt bara är fromma förhoppningar.

Det är alltså nästan helt klart att det handlar om fusk, menar Janne Wallenius, som är ganska förvånad över att svenska fysiker låter sig lånas till denna saga.

– Det är synd. Sven Kullander är ledamot i Kungliga vetenskapsakademien och ordförande i dess energiutskott, och då är det problematiskt att på det sättet äventyra förtroendet för akademien.

Hur ser då Sven Kullander på att han med sitt engagemang utnyttjas för att legitimera Rossis uppfinning?

– Det är klart att man måste vara försiktig med att dra slutsatser om en eventuell anomal energiproduktion. Men det är vetenskapens uppgift att pröva också sådant som verkar strida mot etablerade principer, även om chansen är liten för att det hela ska vara sant. Jag följer utvecklingen som nyfiken privatperson med ambitionen  att medverka till att antingen verifiera eller falsifiera Rossis anomala energiproduktion.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

9

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Ovetenskaplig inställning.

Det är verkligt synd att så många vetenskapsmän är så fientligt inställda till, och inte ens vill tillåta kollegor att intressera sig för, udda och märkliga saker som t ex det som nämns i den här artikeln. Motståndet mot att alls få intressera sig för och gräva i underligheter som denna, UFO, spökerier osv ser jag som en direkt ovetenskaplig attityd.

Om "UFO, spökerier osv" samt kall fusion, homeopati, kristallterapi, feng shui och en oändlig massa annan vidskeplighet har det forskats väldigt mycket och utan några som helst positiva resultat. Varför fortsätta forska på saker som har visat sig vara återvändsgränder? Att sen troende alltid hävdar att det inte gjorts tillräcklig forskning om just deras favorit hör till bilden. Ändrar inte verkligheten, dock...

Din verklighet kommer att ändras först när du börjar förstå vad kvantfysiken har kommit fram till. Men det lär dröja tills du är överhuvudtaget beredd att förstå... Stackars du. Världen går vidare och du lever ensam kvar i den vetenskapliga stenåldern.

Den som hävdar att hen förstår kvantfysik bevisar bara att hen inte förstår kvantfysik...

"If quantum mechanics hasn't profoundly shocked you, you haven't understood it yet."
Citat Niels Bohr

Men antagligen tillhör Niels i din värld också kategorien icke-vetare som du talar om?

Men låt oss inte tjata på varandra. Jag reagerade nog mest på din synpunkt på homeopati. Jag vet ju att det funkar utmärkt och nej, det handlar inte om en placebo effekt. Det funkar lika bra hos djur, små barn och hos min man, som är enormt skeptisk av sig.
Men det finns till exempel vetenskaplig forskning efter vattens minne, som ju spelar en stor roll i homeopatin, som du kanske kan ta en titt på: http://www.weltimtropfen.de/forschung_individuen.html. Du kan välja engelska som språk om du inte förstår tillräckligt med tyska. Hoppas att du åtminstone tycker att det är intressant! :-)

Herregud, inte homeopati nu igen!
Kan inte denna myt få dö bort i stillhet.

När man kommer ner i så låga koncentrationer att det är ren tur om en enda molekyl av det farliga (och just därför verksamma) ämnet, blir det bara pinsamt löjligt. "Minneseffekt" - man stönar för mindre.
Placebo, misstolkningar och helt enkelt vanlig självläkning är vad det handlar om.
Ska vi inte ta och tro lite på astrologi, världens största pseudovetenskap, när vi nu ändå håller på.

Jo, intressant. Låt oss få ett dussin upprepningar under mycket bättre förhållanden så blir det riktigt intressant. Här några frågor som genast inställer sig. "Torkat med papper", jaha. Samma papper på alla glasskivorna? Nytt papper? Vilken sorts papper? Hur handskades man med papperstrasan innan den/de användes? Är alla glasskivorna behandlade på samma sätt innan testet? (Vad gäller tillverkning, diskning, transport o.s.v.) Hur vet man att testpersonen inte tog på nålens spets och förorenade den? Minsta möjliga droppe?! Och så vidare... Detta test är av noll och intet värde. Kan detta verkligen upprepas under kontrollerade former hade det varit en världssensation men inget nytt har hörts därifrån på nio år. Tycker det talar för sig själv, eller?

Hur kan Hanno påstå att vanlig batterteknik inte kan användas?

Lägg till kommentar