”Den gröna omställningen kräver delat ansvar”

De omfattande industriinvesteringarna i norra Sverige utgör några av de största i svensk historia. Bara i Norr- och Västerbotten beräknas de till 1 500 miljarder kronor över 20 år. Det som händer påverkar såväl näringsliv och energiförsörjning, som de lokala samhällena. 

En av de symboliska satsningarna i den gröna omställningen är batteritillverkaren Northvolts etablering i Skellefteå. Denna gigafabrik, som skulle producera litiumjonbatterier i industriell skala och generera tusentals arbetstillfällen, försattes i konkurs våren 2025. Effekten på lokalsamhället blev tydlig och några av de risker som den gröna omställningen för med sig har realiserats, i alla fall på kort sikt. 

Industrisatsningarna kan ses som ett svar på EU:s gröna giv. En betydande del av EU:s budget går till stödprogram som ska ge företagen incitament att ställa om till i klimatsmart teknik. Det finns flera goda skäl till att det offentliga söker driva på omställningen genom direkta stöd, lånegarantier och offentliga investeringar. Ett viktigt argument är att ansvaret för klimatet bör delas mellan offentliga och privata aktörer. Traditionella styrmedel räcker inte alltid till, utan behöver kompletteras med riktade stöd till utvalda teknologier. Syftet är att främja spridningen av innovationer, samtidigt som europeisk och nationell konkurrenskraft stärks. Den gröna omställningen kan därmed ses som en del av en större strukturomvandling, där politiken inte bara reagerar utan också pekar ut riktningen – det betonas bland annat i en forskarrapport till Produktivitetskommissionen som presenterades i år.

På lokal nivå handlar motiven framför allt om en förväntan om fler arbetstillfällen, inflyttning och lokal tillväxt. Genom att attrahera företagsetableringar vill kommunerna alltså skapa fler arbetstillfällen och få den befolkningstillväxt som behövs för att vara attraktiva och kunna erbjuda god offentlig service. 

Investeringarna i norra Sverige innebär ökade offentliga utgifter på statlig, regional och kommunal nivå. Enskilda kommuner, som Skellefteå i Northvolts fall, kan behöva göra betydande investeringar i bland annat transportinfrastruktur. 

Kommunerna tar också en del i bostadsbyggandet, vilket framgår i min forskningsrapport Risker i den gröna omställningen. Kommunföreträdare uppger att de i rådande lågkonjunktur tar ett kompenserande ansvar när kommersiella aktörer tvekar att investera på grund av att risken är för hög. Då tar kommunen på sig en balanserande roll. 

Det finns också andra risker som hör ihop med arbets- och energimarknaden, det geopolitiska läget, samt med ekonomisk och annan brottslighet, vilket framgår av SKR:s rapport Vem ska stå för risken? (2023). När det gäller arbetsmarknaden handlar det bland annat om risken för oseriösa leverantörer och arbetslivskriminalitet. Till den övriga brottsligheten räknas bland annat risken för att ökad inpendling av tillfälligt boende arbetskraft kan leda till prostitution och drogmissbruk. 

En särskilt stor risk är att de offentliga investeringarna i många fall behöver gå före industrisatsningarna. Om framgången och befolkningstillväxten uteblir står kommunen kvar med gjorda investeringar och en kortsiktig överkapacitet i offentlig service. Därtill kommer eventuella ingrepp i den lokala miljön för att exempelvis markbereda själva anläggningen och bygga transportinfrastruktur.

Privata investerare, direkta offentliga stöd och offentliga investeringar möjliggjorde Northvolts etablering. Även 15 miljarder i kreditgaranti från Riksgälden, 159 miljoner från Klimatklivet och lån på nästan 40 miljoner euro från Nordiska investeringsbanken bidrog till Northvolts etablering. 

Skellefteå kommun investerade cirka 150 miljoner kronor i infrastruktur, både på och i anslutning till företagets verksamhetsområde. Kommunen gjorde också investeringar som beskrivs som en anpassning till befolkningsökningen, exempelvis i skolor och förskolor, bostadsbyggande, samt inom vatten och avlopp. Siffror från Kommuninvest, kommunernas gemensamma organisation för finansiering, visar en tydlig uppgång i skuldsättning i Skellefteå per capita från 2016 fram till 2021, alltså under samma period som Northvolt etablerar sig i kommunen. (Siffrorna inberäknar både Skellefteå kommun och de kommunala bolagen.) Investeringsnivån per invånare ligger under samma period högre i Skellefteå än genomsnittet för Sverige. Så har det visserligen varit under en längre period, men från 2016 fram till 2021 ökar skillnaden mellan Skellefteå och rikssnittet. 

Befolkningsmässigt infriades Skellefteås förväntningar. Fram till 2021 hade Skellefteå i princip ingen befolkningstillväxt och under Northvolts etableringsfas fram till 2023 ökade befolkningen med cirka 4 000 personer och antalet jobb ökade med 12 procent. Det hade i sin tur en positiv effekt på bruttoinkomsten på individnivå och på kommunens skattebas. Vad som händer långsiktigt är i dagsläget okänt. Vad som är känt är att befolkningen efter konkursen inte har gått tillbaka till nivåerna innan etableringen och att det finns en ny ägare till fabriken i Skellefteå.

Kommunernas direkta intäkt är en ökad skattebas baserad på inkomst. Statens skattebas är betydligt bredare och utgörs av bland annat arbetsgivaravgifter, bolagsskatt, statlig inkomstskatt och fastighetsskatt. Investeringarna i norr har, om de lyckas, en positiv påverkan på området utanför de berörda kommunernas gränser. Det väcker frågan om dagens skattesystem ger rätt incitament för kommunerna att bidra till den gröna omställningen, oavsett om det handlar om att bereda plats för en expanderande industri eller om att förstärka elnätets kapacitet. 

Risk bör bäras av den aktör som bäst kan hantera den. Kommersiell risk hör hemma hos industrin, medan EU och staten kan ta viss risk om klimatnyttan är tydlig. I norra Sverige är riskerna särskilt stora, och kommunerna efterlyser nationellt stöd för att undvika oseriösa aktörer. Industristöd bör därför styras av två principer: att företagen tar den kommersiella risken och att offentliga medel baseras på konkret samhällsnytta – inte på löften. 

Fallet Northvolt visar att även lovande projekt kan misslyckas. I vart fall på kort sikt. För att undvika legitimitetsproblem och ineffektiv resursanvändning krävs bättre samordning och analys av stödformerna, vilket även Riksrevisionen påpekade i sin granskning av Energiklivet 2024. Staten bör därför samordna tillståndsprocesser, sprida erfarenheter och säkerställa att stöd ges först när nyttan är tydlig. Risken är annars att skattemedel slösas i onödan och att medborgarna blir mindre benägna att acceptera framtida satsningar på den gröna omställningen.