”Vilka är de brutala, aktivistiska forskarna?”

SLUTREPLIK. I en replik till vår debattartikel, som försvarar det legitima i att forskare ibland är aktivister, ställer Bo Rothstein i Forskning & Framsteg den 23 april en retorisk fråga om yttrandefriheten inte gäller forskare.

Han uppfattar uppenbarligen vår kommentar, om att han i en intervju i Forskning & Framsteg inte uppfyller de krav han själv ställt på forskare som deltar i samhällsdebatten, som ett försök att tysta honom.

Låt oss därför förtydliga att vi inte vill tysta forskare i samhällsdebatten, så länge de håller sig från förtal, hat och hot. Tvärtom talade vi för att forskare, som har på fötterna för vad de påstår, bör få använda alla medel som står till buds i en liberal demokrati för att föra fram sina budskap. Till dessa hör bland annat civil olydnad.

Att göra sig själv till offer – att flytta fokus från de egna misstagen och misstänkliggöra motparten – är ett beprövat sätt att stänga en debatt.

Att Rothstein inte problematiserar begreppen aktivist och aktivism i intervjun var kärnan i vår debattartikel. I den kontext han använder ordet aktivist ligger den tolkning som Tidöpartierna bidragit till att skapa – aktivisten som illegitim aktör – närmast till hands.

Det är så den tidigare utbildningsministern Mats Persson (L) såg på forskare som protesterade mot regeringens klimatpolitik. Genom att inte bemöta vår centrala kritik i sin replik stänger Rothstein därmed samtalet för en problematiserande ansats.

Rothsteins replik bekräftar vårt påstående om att han bryter mot den röda linje han själv satt upp.

Rothstein hävdar att vi lägger ord i munnen på honom. Konkret menar han att vi felaktigt påstår att han ”kopplat ihop politisk aktivism och ’brutala metoder’ eller kritiserat aktioner som innehåller civil olydnad”. Vill han inte kännas vid sina ord? I den tidigare intervjun ger han följande svar på frågan om vad han tänker om forskare som ägnar sig åt civil olydnad i en klimatpolitisk kontext:

”Forskare har yttrandefrihet som alla andra, men forskare måste ju också respektera demokratin. Man kan inte, med mer eller mindre brutala metoder, driva igenom sina linjer mot folkmajoritetens eller de valda politikernas vilja”.

Hur kan detta inte tolkas som att han menar att civil olydnad är en brutal metod som inte respekterar demokratin?

Rothstein menar att det är tämligen osnyggt att tillskriva en forskarkollega åsikter som denne aldrig har framfört. Vi håller med. Därför är det anmärkningsvärt att han i efterföljande stycken i sin replik gör sig skyldig till just det. Han påstår att vi förnekar att det finns problem med aktivism inom forskningen. Det har vi inte gjort.

Det vi däremot hävdade var att de forskare som agerat som klimataktivister inte agerat på det sätt Rothstein menar att aktivistiska forskare gör.

Han svarar inte på dessa synpunkter. I stället ägnar han utrymme åt att lyfta problem som är av en helt annan karaktär än forskare som agerar som klimataktivister – vilket den tidigare intervjun handlade om.

Vi måste därför fråga oss: Vilka forskare är det Rothstein anser agera aktivistiskt i samhällsdebatten? Eller gäller hans hypotes halmgubbar?

Rothstein påstår avslutningsvis att vi hävdar att Sverige inte längre är en demokrati, utan en autokrati och att vi därför sällar oss till politiska alarmister. Det är direkt felaktigt. Det vi skriver är att Sverige inte längre är en liberal demokrati så som vi känt den, utan att Sverige precis som merparten av länder i västvärlden är i en process av högerpopulistisk autokratisering.

Detta torde vara välkänt för Rothstein, inte minst med tanke på att hans statsvetarkollegor vid Göteborgs universitet, Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors tillsammans med journalisten Heidi Avellan, i dagarna utkommer med en bok om hur Tidöpakten driver svensk politik i auktoritär riktning.

Vi delar Rothsteins uppfattning att fler forskare behövs i samhällsdebatten. Med tanke på den ökande kunskapsresistensen och vetenskapsföraktet är det extra viktigt att forskare presenterar välgrundade resultat och slutsatser. Att presentera ogrundade hypoteser i den allmänna debatten riskerar att ge populister vatten på sin kvarn.

När en hypotes förs fram inom akademin beskrivs även hur den ska testas. Få utanför akademin vet vad en hypotes är, vilket gör att en hypotes lätt kan tas för en sanning och omvandlas till ”fakta” av de som vill använda den i politiska syften, särskilt om den presenteras av en välrenommerad professor.

Det hade varit klädsamt om Rothstein varit tydlig med att han hade på sig ”aktivisthatten” i stället för ”forskarhatten” i den ursprungliga intervjun.

Det vilar också ett ansvar på journalister och media att låta fler forskare komma till tals i samhällsdebatten. Forskare som faktiskt bedriver forskning om just det som en journalist vill skriva om, och som inte väjer för att världen är komplex.