”Gäller yttrandefriheten inte forskare?”

REPLIK. Den sittande regeringen har utmärkt sig för att negligera olika expert- och forskarrapporter om viktiga samhällsfrågor. Det gäller Finanspolitiska rådets senaste rapport, utlåtanden från Lagrådet och även Klimatpolitiska rådets senaste två rapporter vilka ansvarig minister valt att inte ta emot.

På grund av detta var jag intervjuad i Forskning & Framsteg den 9 april och vad jag framfört har föranlett kritik av Fredrik von Malmborg och Jeanette Eggers i en debattartikel i denna tidning den 22 april.

I intervjun lägger jag fram en hypotes om vad aktivistisk forskning möjligen kan leda till. Det står ordagrant: ”Jag kan inte leda i bevis att politikerna viftar bort rapporten på grund av aktivismen, men det är en hypotes jag gärna vill lägga fram. Den här ökande aktivismen kan ha den effekten.”.

Malmberg och Eggers hävdar att jag inte ska få presentera en sådan hypotes utan att kräva att det inte nämns i artikeln att jag är ”professor emeritus i statsvetenskap”. Det är med förlov sagt en mindre välbetänkt kommentar. Som jag understryker i intervjun har forskare precis samma rätt till yttrandefrihet som alla andra medborgare och självklart gäller detta också när man vill presentera en hypotes.

Om deras princip gäller skulle de forskare som på 1950-talet började misstänka att rökning kunde ge cancer inte framfört sin hypotes i debatten om rökningens möjliga hälsorisker. Och omvänt, det fanns forskare som misstänkte att läkemedlet neurosedyn kunde ge svårartade fosterskador men de valde dessvärre att inte gå ut med detta till allmänheten innan katastrofen var ett faktum.

Anser verkligen Malmborg och Eggers att forskare i en offentlig diskussion inte ska ha rätt att lansera en hypotes om ett möjligt orsakssamband om ett viktigt problem? Gäller inte yttrandefriheten också forskare?

Inte heller har jag som de påstår kopplat ihop politisk aktivism och ”brutala metoder” eller kritiserat aktioner som innehåller civil olydnad som de också påstår. Tvärtom säger jag i intervjun att jag inte vill ”tysta någon från en opinionsyttring” där självklart olika former av civil olydnad ingår.

Vad jag gjort är att jag har uttryckt skepsis mot om forskare deltar i aktioner där det förekommer våld, det vill säga brutalitet, eftersom jag har som en hypotes att detta inte ökar allmänhetens förtroende för forskningen. Att som de gör tillskriva en forskarkollega åsikter som denne aldrig har framfört måste sägas vara tämligen osnyggt.

Malmborg och Eggers förnekar vidare att det finns problem med aktivism inom forskningen. Får jag påminna om att utvecklingsforskarna under flera decennier valde att bortse från problemet med korruption i de länder som mottog bistånd. Att huvuddelen av forskarna inom genusvetenskapen länge förnekade att det fanns något som kunde benämnas hedersrelaterat våld. Att företags- och nationalekonomer ignorerar de väl dokumenterade fördelarna med personalägda företag vad gäller produktivitet och arbetsrelaterade hälsoproblem. Listan på denna slags effekter av aktivism inom forskarkåren kan förlängas avsevärt.

Vidare hävdar Malmborg och Eggers att Sverige inte längre är en liberal demokrati. Jag har ingen anledning att gå i försvar för vad den nuvarande regeringen sysslar med, men mig veterligen finns det inte en enda seriös studie eller analys av den svenska demokratin som hävdar att Sverige nu är en autokrati och inte längre en liberal demokrati. Kritiken mot deras typ av alarmism i denna sak kommer numera också från ett antal synnerligen meriterade demokratiforskare.

Problemet med Malmborgs och Eggers argumentation är inte att de framlägger en hypotes, det vill säga att det finns en risk för att Sverige är på väg att bli en autokrati. Problemet är att de faktiskt påstår att så är fallet utan att lägga fram ett endaste belägg.