”Mjuka pengar gör forskningen opportunistisk”

Inför höstens val verkar forskningspolitiken vara bortglömd. Den finns inte ens med som svarsalternativ i mätningar om vilka sakfrågor väljare prioriterar. Men för samhällets långsiktiga utveckling är den avgörande. Tyvärr är just långsiktigheten ett allt större problem för allt fler forskare.

Vid svenska universitet existerar i praktiken två skilda arbetsmarknader sida vid sida. Den ena består av professorer och lektorer med fasta tjänster, finansierade genom lärosätets basanslag och anställningstrygghet. Den andra består av forskare som är beroende av externa projektmedel, ofta kallat soft money. Det innebär att deras anställning är direkt kopplad till tidsbegränsade anslag, och att de därmed lever med en permanent osäkerhet om huruvida de har ett arbete nästa år. Paradoxalt nog är det just den gruppen som bär upp en stor del av den svenska forskningen.

Tidningen Universitetsläraren visade i april 2026 att drygt tusen av dem har förlorat sina anställningar sedan 2020, och att takten ökar. Inte på grund av arbetsbrist, som det heter i besluten, utan på grund av medelsbrist, som HR-chefen vid Högskolan i Skövde uttryckte det.

Men problemet går djupare. När en forskares tjänst hänger på nästa anslag uppstår ett tryck att anpassa sig; att välja frågor med förutsägbara resultat, att undvika risker, att inte utmana. Statsvetaren Sverker Gustavsson kallade det en sofistikerad opportunism. Forskaren lär sig att skriva ansökningar som passar vad finansiärerna förväntas vilja höra, snarare än att utmana rådande uppfattningar. Inte för att viljan saknas, utan för att den som utmanar riskerar att stå utan tjänst.

Inte alla forskare passar heller in i stora konsortier. Det finns de som gör sin bästa forskning ensamma eller i små grupper, som arbetar med frågor som inte låter sig styckas upp i treåriga ansökningar. Sådan forskning hotas i ett system som kräver att man ständigt söker nya anslag för att få behålla sin tjänst.

I Frankrike har man valt en annan väg. Där är ungefär 11 000 forskare fast anställda genom organisationen CNRS (Centre national de la recherche scientifique) och lönen är oberoende av extern projektfinansiering. Den som rekryteras får en permanent anställning från start och kan ägna sig åt forskning utan att behöva oroa sig för att tjänsten försvinner när nästa anslag inte beviljas. Sverige saknar en motsvarighet.

Vi behöver inte kopiera det franska systemet, men vi måste erkänna att det nuvarande systemet har allvarliga brister som kräver åtgärd. Det är en fråga som förtjänar en plats i höstens riksdagsval.

Grundforskning handlar om det vi ännu inte vet. Den kräver tid att tänka, och mod att misslyckas. Den verkliga kostnaden med dagens system syns inte i någon statistik. Den finns hos de forskare som lämnar akademin för att otryggheten blev för stor, i de idéer som aldrig förverkligades, och i den forskning som aldrig påbörjades för att den inte passar in i ett treårigt anslagsformat.

Drygt tusen uppsagda forskare på sex år är inte ett naturligt flöde. Det är ett systemfel som Sverige har råd att åtgärda, men inte råd att ignorera. Samhället kräver långsiktig forskning. Då måste forskarna också ges långsiktiga villkor.