Då röstar du med plånboken

Plånboksfrågor har fått en framskjuten plats i debatten inför valet 2026. Reformer och politiska förslag gällande drivmedelspriser, matmoms, kollektivtrafik, skattenivåer och andra åtgärder riktade direkt mot hushållens ekonomi duggar tätt.

Men vad säger egentligen forskningen om vilken inverkan den här typen av frågor har på hur väljare röstar i demokratiska val? Kan regeringar vinna röster genom att förbättra väljarnas ekonomi?

Dessa frågor har ägnats omfattande uppmärksamhet inom forskningen i flera decennier. Men resultaten är inte helt entydiga och inom forskningen är det omstritt om, och i vilken mån, ”plånboksröstning” förekommer.

På ett generellt plan är de flesta forskare överens om att makroekonomin och konjunkturläget påverkar hur det går för partier i val. Väljarna belönar sittande regeringar under goda tider och straffar regeringar i lågkonjunktur. Att samhällsekonomin påverkar val på detta sätt, ofta kallat ”sociotropisk röstning”, är väl belagt i många komparativa undersökningar av demokratiska val efter andra världskriget.

Min egen forskning visar att det framför allt är de stora regeringspartierna som innehar finansministerposten som påverkas av konjunkturen. Mindre koalitionspartier eller stödpartier i riksdagen påverkas mindre, liksom oppositionen. Det är alltså framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna som, när de är i regeringsställning, belönas eller bestraffas av väljarna för hur samhällsekonomin utvecklas.

Men huruvida den egna privatekonomin spelar roll, så kallad egotropisk röstning eller plånboksröstning, är alltså mer omstritt. Den traditionella slutsatsen inom forskningen är att samhällsekonomin betyder betydligt mer än privatekonomin för hur väljare faktiskt röstar.

Att forskare har varit oeniga om plånboksröstningens betydelse har delvis att göra med vissa problem med hur plånboksröstning traditionellt har mätts. Nästan all forskning bygger på enkätfrågor om hur väljaren upplever sin ekonomi. Men att använda dessa mått är inte helt okomplicerat. Ekonomiska uppfattningar kan färgas av partisympatier. Regeringsanhängare tenderar att beskriva ekonomin mer positivt än anhängare av oppositionen.

Det är inte heller alla väljare som gör korrekta subjektiva ekonomiska bedömningar av förändringarna i sin plånbok. Svaga samband i enkätdata behöver därför inte innebära att den faktiska plånboken saknar betydelse.

I en studie jag genomförde med Andrew Healy och Erik Snowberg försökte jag att nyansera bilden genom att koppla de svenska valundersökningarna till registerdata över enskilda individers faktiska inkomstförändringar. När man i svenska valundersökningar låtit väljarna själva beskriva utvecklingen i sin privatekonomi, reproduceras den klassiska slutsatsen att samhällsekonomin spelar stor roll, medan privatekonomin spelar mindre roll. Men när faktisk inkomstutveckling används förändras resultatet och privatekonomin visar sig spela minst lika stor roll som samhällsekonomin för hur man röstar.

Plånboksröstning har sannolikt underskattats i och med att den varit svår att mäta med traditionella enkätdata. Men bilden är komplex. Ekonomiska uppfattningar är till stor del verklighetsbaserade men också i viss mån politiskt färgade samt präglade av mätbrus. Utan objektiva ekonomiska data är dessa svåra att separera.

En annan etablerad uppfattning inom forskningen är att väljare är kortsiktiga och framför allt reagerar på den ekonomiska utvecklingen nära valet. Men när vi använt registerdata över väljarnas faktiska privatekonomiska utveckling ser bilden annorlunda ut. Där finns inget stöd för att förändringar under valåret skulle väga tyngst, tvärtom väger väljarna in hela den gångna mandatperioden i sina ekonomiska bedömningar.

Men om vi i stället ser närmare på specifika politiska reformer som kan spela roll för människors plånböcker, vilken roll spelar de? Detta är inte alltid så lätt att faktiskt avgöra eftersom det ofta är svårt att hitta forskningsdesigner som gör det möjligt att mäta effekterna av specifika riktade reformer.

Ett exempel på en reform som man dock ingående kunnat undersöka är Socialdemokraternas vallöfte om maxtaxa i barnomsorgen. I en studie av Elinder, Jordahl och Poutvaara visade de att stödet vid valet 1998, när Socialdemokraterna kom med vallöftet om maxtaxa, ökade kraftigt bland småbarnsfamiljer relativt föräldrar med äldre barn.

Den skattade totala effekten av maxtaxelöftet var omkring 1,5 procentenheter för vänsterblocket. Och effekten fanns där redan när politiken utlovades, inte först när den genomfördes. Väljare kan alltså reagera både på faktisk ekonomisk utveckling och på förväntade framtida ekonomiska konsekvenser.

Det är inte heller säkert att det parti som lovar väljarna mest i plånboken alltid är det mest framgångsrika. Ett parti som kan erbjuda ett trovärdigt narrativ om att det är det mest kompetenta och ansvarstagande i ekonomiska frågor kan vinna sakfrågeägarskapet på ekonomins område och därmed väljarnas röster utan att nödvändigtvis lova privatekonomiska förbättringar. Ekonomin blir framför allt politiskt betydelsefull när förändringar kan kopplas till politiska beslut och politiskt ansvar.

Vi har nu upplevt några år då väljarnas bedömningar av ekonomin varit mycket dystra. I den senaste nationella SOM-undersökningen, som genomfördes mot slutet av 2025, ansåg 53 procent av de svarande att Sveriges ekonomi hade försämrats, och bara 7 procent att den hade förbättrats. Detta är ändå något ljusare än vid mandatperiodens början 2022, då omkring 70 procent av väljarna var pessimistiska både om hur ekonomin hade utvecklats och om hur den skulle utvecklas framöver.

Den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren har samtidigt gett väljarna motstridiga signaler. Många har gynnats av en positiv utveckling på börsen, samtidigt som inflationen varit kännbar och arbetslösheten varit relativt hög.

I en nyligen publicerad studie visar jag tillsammans med Love Christensen och Jana Schwenk att flera olika aspekter av ekonomin bidrar till väljarnas ekonomiska bedömningar; såväl bnp, arbetslöshet, inflation som aktiemarknaden spelar roll.

Inflationen framstår dock som den dominerande faktorn när väljare tillskriver politiker ansvar för den ekonomiska politiken – vilket återigen visar att hushållens köpkraft faktiskt är viktig för väljarna.

Sammantaget finns alltså goda skäl att tro att plånboken spelar större roll än vad den traditionella forskningen har gjort gällande. Det betyder däremot inte att sambandet mellan ekonomiska förändringar och valresultat är mekaniskt.

Ekonomin är bara en av de aspekter som spelar roll för hur människor röstar; ideologi, värderingar, kandidatbedömningar, regeringsduglighet och andra faktorer spelar naturligtvis också roll.

I den politiska valdebatten är valet 2026 redan i hög grad ett plånboksval, med många förslag och utspel kring såväl privatekonomiska som samhällsekonomiska frågor. Forskningen ger goda skäl att tro att dessa frågor får betydelse – men i vilken utsträckning återstår att se när väljarna går till valurnorna i september.