Colemans legendariska rapport om skolan biter ännu efter 60 år

En tryckande varm sommardag i Washington DC 1966 publicerade den amerikanske sociologen James S. Coleman en rapport som präglat den internationella skoldebatten sedan dess. Studien hade genomförts under extrem tidspress och skapat stora slitningar inom forskningsteamet. På ett knappt år hade en enorm mängd data samlats in från 600 000 elever och 60 000 lärare vid 4 000 skolor över hela USA.

Rapportens 737 sidor hade skrivits i rasande takt. Ändå återstod det svåraste: att presentera de oväntade och obekväma slutsatserna för den förväntansfulla amerikanska kongressen, forskarsamhället och ett samlat pressuppbåd.

För forskningsledaren James S. Coleman blev rapporten karriärens höjdpunkt, trots att han flitigt och framgångsrikt fortsatte att publicera sig under tre decennier. En studie är ingen studie, sägs det ofta, men för Coleman blev denna studie avgörande. Tydligast märks det i att den verkliga titeln, Equality of educational opportunity, snabbt kom att överskuggas av den personanknutna benämningen Colemanrapporten.

Colemanrapporten väckte starka känslor i dåtidens USA, med chockvågor som fortfarande påverkar hur vi tänker och talar om utbildning. Udden riktades – då som nu – mot en gordisk knut som fortfarande väntar på sitt alexanderhugg: Hur motverkas skolsegregation på ett effektivt sätt? Med Colemanrapporten skars ett polemiskt snitt mellan det tidiga och sena 1960-talet, mellan måttliga förväntningar och spirande framstegstro, mellan reformism och radikalism.

Rapportsläppet bar också på en speciell symbolisk tyngd. Datumet hade avsiktligt satts till den 2 juli 1966, exakt två år efter att Civil rights act hade trätt i kraft, den amerikanska lag som förbjöd diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, religion och etnicitet. Efter en mångårig kamp hade medborgarrättsrörelsen fått sitt stora genombrott och nu sattes förhoppningar till att USA även var på rätt väg i skolan – och att ett nytt, mer rättvist, kunskapssamhälle börjat byggas där alla hade likvärdiga möjligheter att lyckas.

Ändå var förhoppningarna inte nya. USA:s stora kraftsamling inom utbildningsområdet rivstartade då Sovjet den 4 oktober 1957 skickade upp satelliten Sputnik i omloppsbana runt jorden. Sputnikkrisen, som den kallas, gav upphov till genomgripande nationella skolsatsningar, pådrivna av en stark politisk-militär revanschism i det kalla krigets skugga.

Året efter, 1958, lanserades National defense education act (NDEA), en enorm skolsatsning som främst inriktades på att höja nivån inom STEM-ämnena. Ökade kunskaper i naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik skulle göra USA smartast och starkast, både på jorden och i rymden.

Med Sputnikkrisen uppstod också den första moderna utbildningskapplöpningen, som intensifierades av att organisationen International association for the evaluation of education (IEA) inledde sin verksamhet 1958. Platsen var Hamburg och bakom initiativet stod en samling forskare från olika länder. Med IEA sjösattes föregångaren till dagens kunskapsmätningar, där PISA-studien numera intar en särställning.

Tillsammans med Sputnikkrisen och NDEA kom Colemanrapporten att styra inriktningen på de amerikanska utbildningssatsningarna, men på sikt ändrades även den internationella utbildningsdiskursen i grunden. De storskaliga kvantitativa och komparativa skolstudierna hade kommit för att stanna, mätningar som med hjälp av medierna sände snabba och skarpa budskap till politiker och andra beslutsfattare. De massmediala skolkrisernas tid hade inletts.

Mycket stod alltså på spel denna varma julidag i Washington DC. Den federala regeringen hade beställt en rapport som skulle visa hur väl landet kommit med sina skolsatsningar, hur väl de lyckats i kampen mot segregationen.

Med rapporten skulle också vägen framåt pekas ut. Ändå skapade den mer förbittring än förtjusning då den bekräftade ett välbekant, men föga upplyftande mönster: att elevers skolresultat i hög grad bestäms av familjebakgrund. Mindre viktig som förklarande faktor var skolornas resurser. Skolor med lägre resurser, men med elever från akademiskt och socioekonomiskt starka hem, uppvisade höga resultat. Rapporten visade också att variationen i elevresultat på en och samma skola ofta var fyra gånger högre än variationen mellan skolor.

Stor bestörtning skapade även studiens andra framträdande resultat: att kamrateffekter har en stark påverkan på elevers skolresultat, inte minst när det gällde elever från resurssvaga hem. Detta förklarades på två huvudsakliga sätt: dels att elever påverkar varandra starkt, dels att undervisningens kvalitet och tempo kan höjas om det finns flera högpresterande elever i klassrummet.

I dåtidens ojämlika USA signalerade detta att vägen till ett mindre segregerat samhälle var lång. Värst drabbade av segregationen var elever från resurssvaga hem i utsatta skolor, översatt till amerikanska förhållanden, främst barn och ungdomar från afroamerikanska familjer.

Colemanrapportens resultat väckte ont blod i både liberala och konservativa kretsar. Rönen tolkades som att mer pengar till utsatta skolor inte automatiskt gav högre resultat. I stället blev det angeläget att använda den kraftfulla kamrateffekten. En blandad socioekonomisk skolmiljö blev en nyckelfaktor för höjda skolresultat.

Med sarkasm sägs det ofta att den bästa vägen till framgång i livet består i att omsorgsfullt välja sina föräldrar. Nu bekräftades denna bittra sanning, på tvärs med den amerikanska drömmen om att alla kan bli sin egen lyckas smed genom hårt och enträget arbete. I efterhand har Colemanrapporten också kritiserats för just detta: överbetoningen av den socioekonomiska bakgrundens betydelse för skolresultat.

Kritiken tog också skruv då såväl Coleman som hans medarbetare i flera uttalanden försökte mildra det hårda och deterministiska sambandet mellan familjebakgrund och utbildningsframgångar. Kritik kom från både höger och vänster. Progressiva röster luftade oro för att kompensatoriska skolsatsningar skulle tonas ner eller avvecklas, medan konservativa debattörer menade att studiens rön kunde leda till ännu mer av kompensatorisk och interventionistisk skolpolitik, där begåvning, flit och gott uppförande hamnade i skuggan av sociala utjämningsåtgärder.

Under ett par decennier efter Colemanrapporten genomfördes många bussningsprogram i USA. Tanken var att skolors elevsammansättning skulle blandas och borga för höjda resultat, främst för barn och ungdomar från en resurssvag bakgrund. Skolbussningen blev dock en kontroversiell åtgärd, vars kulmen nåddes i Boston 1974 då skolbussar från afroamerikanskt dominerade områden attackerades på vägen till vita arbetarklassområden. Skadegörelse och fysiska attacker blandades med hätska debatter och rättstvister, en utveckling som bidrog till att skolbussning blev allt ovanligare, främst under 1990-talet och framåt.

Coleman bidrog själv till skolbussningsprogrammens nedgång. 1975 publicerade han ett omstritt vetenskapligt arbete som visade att resursstarka vita elever tenderade att undvika kommunala skolor där bussning förekom. Åtgärden blev kontraproduktiv, menade Coleman, då den gav ett uppsving för privata skolor och skoldistrikt som motsatte sig bussning. Att lyfta fram denna ”white flight” i det fortsatt mycket rassegregerade USA skapade stor upprördhet bland kollegor, politiker och sociala aktivister. Ändå backade Coleman inte från fynden i sin forskning.

Ännu tydligare blev det 1981 då Coleman publicerade en studie som visade att elever i katolska privatskolor presterade markant bättre än andra elever. Den förklarande faktorn var inte religionen, utan strängare disciplin och starkare social sammanhållning. Starkast effekt fick detta på elever från resurssvaga och studieovana hem, enligt Coleman.

Internationellt kom Colemans vetenskapliga arbeten att sätta ett djupt avtryck, både metodologiskt och diskursivt. Med en bakgrund inom matematik hade den produktive sociologen Coleman förmågan att leda storskaliga kvantitativa studier som gav tydliga resultat, samtidigt väjde han inte för att publicera polemiska slutsatser och uttalanden.

Redan 1961 hade Coleman gett ut en inflytelserik rapport, The adolescent society. Här undersöks mikrokulturer bland elever på ett tiotal skolor. Avståndet till den storskaliga och statistiktunga Colemanrapporten är stort. Ändå finns det en gemensam faktor mellan de två verken: att Coleman mejslar fram begreppet kamrateffekt och knyter detta till skolresultat. Här framträder också betydelsen av ungdomskultur i Colemans material, där ungdomar påverkas starkt av varandra, en linje som pekar vidare mot kamrateffekten.

Studien påbörjades 1955, samma år som filmsuccén Ung rebell med James Dean hade premiär. Året efter släpptes låten Heartbreak Hotel som över en natt gjorde Elvis Presley till landets stora artist.

Coleman själv var kluven till denna nya ungdomskultur: ”Televisionen fångar allt fler och för dem allt längre bort”, skriver han, vilket påminner om dagens debatt om skärmberoende och sjunkande läsvanor. Ska skolan anpassa sig till den nya ungdomskulturen eller utgöra en motkraft? Frågan analyseras men lämnas obesvarad, samtidigt som Coleman fortsatte att publicera inflytelserika och kontroversiella vetenskapliga arbeten.

Colemans verk rör sig över breda fält, men viktigast har ändå hans storskaliga analyser av skolsegregation blivit. Inte minst gäller det för vårt eget land där rapport efter rapport bekräftar bilden av en stark skolsegregation som har bitit sig fast. Här märks numera även en ökande skillnad mellan elever med svensk respektive utländsk bakgrund, en tendens som blev extra tydlig i den senaste Pisa-mätningen 2022.

Enligt tidningen Ämneslärarens granskning av tidigare opublicerad statistik från mätningen uppnår cirka 45 procent av alla elever med utländsk bakgrund inte basnivån i läsförmåga, matematik och naturkunskap. Motsvarande siffra för elever med inhemsk bakgrund är 15–20 procent.

Den svenska skolsegregationen är inte ny, men har förvärrats under de senaste decennierna. Detta har tydligt markerats av Pisa-direktören Andreas Schleicher som på ett närmast melodramatiskt manér påstått att Sverige sedan 1990-talet har ”förlorat sin själ” till skolsegregationen.

Skolkrisen och skolsegregationen samvarierar på många sätt. Med 1990-talets kommunalisering och marknadsinriktade skolvalsreform tappade den svenska skolan sin enhetlighet och höga lägstanivå, samtidigt som den djupgående ekonomiska krisen ökade de socioekonomiska skillnaderna i samhället i stort. Till detta kan läggas en omfattande migration och bristande integration, där framför allt resurssvaga pojkar med utländsk bakgrund har halkat efter i skolresultat på gruppnivå.

Skillnaden mellan högpresterande och lågpresterande skolor har också vuxit. De ojämna resultaten, mellan elevkategorier och skolor, verkar inte heller brytas, trots en omfattande kompensatorisk resursfördelning i skolsystemet.

Hur vägen bort från skolsegregationen ser ut delar det politiska fältet i Sverige. Åtgärden bussning har aldrig fått fäste i vårt land, inte annat än som sporadiska beskyllningar mestadels från högerpolitiker mot vänsterpolitiker, knutet till lottning och kvotering. Men skolsegregationen fortsätter att tynga skolutvecklingen, en fråga som fortsatt pockar på effektiva åtgärder. Spelet om att attrahera studiemotiverade och högpresterande elever präglar den marknadsorienterade skolutvecklingen, som en motor i skolsegregationen. Generellt brukar skärpta köregler till populära skolor och justerad skolpeng överskugga förslag som bussning, lottning och kvotering.

Från högerhåll lyfts i stället no excuses-skolor fram, ofta riktat mot utsatta områden. No excuses är en modell med betoning på hårdare elevdisciplin, tydligare ordningsregler och mer lärarstyrd undervisning. Från vänsterhåll brukar ett avskaffande av den så kallade marknadsskolan stå högt på agendan, kombinerat med större kompensatoriska resursflöden till utsatta skolor.

I takt med att skolsegregationen ökar famlar politiker, myndighetspersoner och forskare efter lösningar. Precis som under Colemanrapportens dagar, har en mer forskningsbaserad skola seglat upp som en räddare i nöden. Exakt vilka forskningsrön, metoder och åtgärder detta innebär behöver dock konkretiseras. Här råder – som så ofta i forskarsamhället – olika meningar. Ändå står och faller skolforskningen med sin tillämpning.

Hur överförs forskningsrön till klassrumsaktiviteter? Och vem ska göra det? Under senare decennier pekar en ökande mängd forskning på att lärarens kompetens är den enskilt viktigaste faktorn bakom höjda elevresultat och förbättrad skolutveckling. Kompetenta och motiverade lärare kan bli en murbräcka mot skolsegregation, men situationen förvärras av att det råder en stor och långvarig brist på behöriga lärare i Sverige. Den svenska grundskolan har enligt OECD länge haft runt 15 procent obehöriga lärare, nästan tre gånger högre än OECD-genomsnittet på 6 procent. Enligt Skolverkets mer detaljerade sätt att räkna, med hänsyn till exempelvis ämne och undervisningstillfälle, är andelen obehöriga lärare i Sverige hela 27 procent.

Det är också extra svårt att få behöriga lärare att arbeta på utsatta skolor, trots lönepåslag och riktade resurser. Här finns en flaskhals i det svenska skolsystemet. Från behörighet till bussning, forskning till implementering – skolsegregationen har många dimensioner och skoldebatten drar åt olika håll, speciellt sedan de storskaliga kunskapsmätningarna fått allt större utrymme i medierapporteringen och förändringstrycket skruvats upp.

Goda råd är alltså dyra, speciellt då skolsegregationen i ökande grad har kommit att kopplas till gängkriminalitet och andra svåra samhällsproblem. Så vägen framåt är inte lätt, utan kräver mer än någonsin ett effektivt samspel mellan kloka och kraftfulla insatser.