Så påverkar Sveriges kärnvapenplaner från kalla kriget dagens försvar

I årtionden har Sverige odlat en självbild som något av en världsrekordhållare i fred och gärna framhållit att landet inte har varit i krig på mer än tvåhundra år. Men det rekordet bygger på en del kreativ bokföring. Berättelsen bortser exempelvis från Sveriges deltagande i moderna militära insatser i Afghanistan och Libyen.

Den svenska ”fredligheten” har heller aldrig varit synonym med pacifism. Under kalla kriget hade Sverige till exempel ett av världens största flygvapen. Mindre känt är hur långt landet kom i arbetet med att utveckla egna kärnvapen. Sverige tillverkade aldrig någon atombomb, men historien om det kärnvapenprogram som aldrig förverkligades ger viktiga perspektiv på dagens säkerhetspolitik.

Redan 1945, bara några månader efter att USA hade fällt atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, började svenska militärforskare undersöka det nya vapnet. År 1948 gav försvarsstaben Försvarets forskningsanstalt (FOA) i uppdrag att utreda möjligheterna att tillverka atombomber i Sverige.

Planerna avancerade snabbt. Under 1950-talet bedrev FOA, i samarbete med det statliga företaget AB Atomenergi, ett intensivt utvecklingsarbete. FOA ansvarade för bombkonstruktion och militär tillämpning, medan AB Atomenergi skötte framställning av uran och plutonium, samt reaktorutveckling. Försöksanläggningar byggdes. Vid mitten av 1950-talet ansåg svenska forskare att de hade tillräckliga kunskaper för att kunna bygga en bomb.

Historikern Thomas Jonter har beskrivit det som att Sverige uppnådde en ”latent” kärnvapenkapacitet. Det främsta hindret var tillgången till plutonium av vapenkvalitet och den industriella infrastruktur som krävdes för att framställa det.

Drivkraften bakom Sveriges ambitioner var avskräckning. Eftersom Sovjetunionen utgjorde landets främsta strategiska hot, och Sverige aldrig skulle kunna mäta sig med de sovjetiska konventionella stridskrafterna, tycktes kärnvapen ha något lockande att erbjuda en liten stat: möjligheten att tillfoga en mycket starkare fiende oproportionerligt stor skada.

I slutet av 1950-talet stödde överbefälhavaren och det militära etablissemanget tanken. Även försvarsminister Torbjörn Nilsson och stora delar av den politiska oppositionen var för. Statsminister Tage Erlander var försiktigt positiv, men under flera år undvek regeringen att fatta ett definitivt beslut. Samtidigt såg krigsmakten till att hålla forskningen och den tekniska kompetensen på en sådan nivå att dörren förblev öppen.

Motståndet växte emellertid snabbt. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund SSU var skarpa kritiker, och utrikesminister Östen Undén motsatte sig programmet inom regeringen. Författare, akademiker och fredsaktivister mobiliserade också ett motstånd utanför politiken.

Kampanjen blottlade det som många uppfattade som avskräckningens mörka logik. Om Sverige avsåg att använda kärnvapen måste man också räkna med att kärnvapen skulle kunna användas mot Sverige, kanske rentav i ett förebyggande anfall.

I början av 1960-talet förstärktes det inhemska motståndet av ett förändrat internationellt läge. Förhandlingarna om att begränsa spridningen av kärnvapen gjorde framsteg och USA motsatte sig idén att Sverige skulle bli en egen kärnvapenmakt. Samtidigt fick Sveriges ledning informella garantier från USA om hjälp vid ett sovjetiskt angrepp, vilket försvagade de strategiska argumenten för en svensk bomb. Vid mitten av 1960-talet hade planerna i praktiken övergetts, och när Sverige 1968 undertecknade Icke-spridningsavtalet stängdes dörren definitivt.

Men Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 förändrade svensk säkerhetspolitik i grunden. Utvecklingen kulminerade i Natomedlemskapet 2024 och snabbt ökande försvarsutgifter. Den har också förändrat Sveriges förhållande till kärnvapenavskräckning. För Nato är kärnvapen en central del av alliansens avskräckningsstrategi.

Konsekvenserna märks redan i den svenska försvarsplaneringen. Det försvarspolitiska beslutet 2025–2030 slår fast att Sverige nu är en del av Natos nukleära avskräckning och aktivt ska delta i alliansens arbete på området. Där framhålls också behovet av att Sverige bygger upp kunskap om kärnvapnens roll och funktion – något som påminner om den kunskapsuppbyggnad som skedde under det tidiga kalla kriget.

Den här gången finns inga svenska planer på att bygga egna kärnvapen. Men utvecklingen riktar åter uppmärksamheten mot avskräckningens mörka logik. Kärnvapen utlovar trots allt säkerhet genom hotet om ömsesidig förstörelse.

En särskilt känslig fråga gäller möjligheten att stationera kärnvapen på svenskt territorium. Sverige gick med i Nato utan något formellt inhemskt beslut i den frågan, även om regeringen har sagt att den inte ser någon anledning att ha kärnvapen i Sverige i fredstid. Än så länge är frågan hypotetisk.

Men historien antyder att den kanske inte förblir det för alltid. För sjuttio år sedan väckte utsikterna till svenska kärnvapen hårda politiska konflikter och omfattande protester. Om kärnvapen någon gång skulle stationeras på svenskt territorium kan den kontroversiella tanken om avskräckning åter väcka starka känslor. Förutsatt, förstås, att planerna blir kända för allmänheten.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under creative commons-licens. Här kan du läsa den engelska originalartikeln.