Så förvrängs dina minnen från 11 september-attacken

Andreas Olsson stod i duschen i sitt studentboende i New York och hörde att det plötsligt bankade på dörren.

– Jag trodde att det var någon som ville komma in och använda duschen, säger Andreas Olsson, numera professor i psykologi vid Karolinska institutet.

Då, strax före klockan 9 på morgonen tisdagen den 11 september 2001, var han nybliven doktorand i psykologi vid New York University. Han bodde i ett hus i Brooklyn vars tak hade utsikt mot World Trade Center på andra sidan East River.

– Jag minns det här väldigt tydligt. Jag klädde på mig och vi gick upp på taket. Det första planet hade kört in i det ena tornet, och det hade börjat brinna. Så flyger det andra planet in. Jag såg aldrig planet, men jag såg explosionen och sen stod vi kvar och såg båda tornen rasa, säger Andreas Olsson.

Attacken blev snabbt en del av hans forskning. Några dagar senare stod han på Washington Square, en del av universitetets campus, och bad folk svara på frågor – till exempel hur de först fick reda på nyheten, och var de befann sig då. Svaren visade att den dramatiska händelsen lämnat så kallade flashbulb memories – blixtminnen – i form av scener med detaljerade personliga upplevelser.

I den första delen av studien ingick över 3 000 personer.

Andreas Olsson och hans medarbetare ställde även frågor om faktiska omständigheter, som antalet kapade flygplan och i vilken ordning de träffat olika måltavlor. Forskarna återkom sedan med liknande frågor efter knappt ett år, efter nästan tre år och slutligen efter nästan tio år.

Resultaten visar en märklig kombination av glömska och övertygelse. Efter tio år var drygt två hundra deltagare kvar i studien. De hade fortfarande utförliga minnen av hur de fick höra talas om attackerna. Men deras berättelser stämde långt ifrån alltid med vad de hade uppgett den första veckan efter den 11 september.

Den största förändringen inträffade under det första året. Därefter stabiliserades minnena. Mellan år tre och år tio kunde forskarna inte se någon fortsatt försämring. Under hela förloppet var deltagarna mycket säkra på att deras minnen av händelsen var korrekta.

Minnen av fakta om själva terrorattacken fungerar lite annorlunda. Där kunde medier och samtal fungera som ett slags facit och rätta felaktiga minnen. Forskarna fann exempelvis tecken på att filmerna Fahrenheit 9/11 och United 93 förbättrade minnet av vissa detaljer.

Begreppet flashbulb memories kommer från en studie från 1977 där vanliga amerikaner fick berätta om sina minnen från mordet på president John F. Kennedy och flera andra omskakande offentliga händelser. Forskarna bakom studien tänkte sig att sådana minnen skulle bevaras med ovanligt hög precision. Senare forskning har nyanserat bilden.

– Den här typen av minnen känns väldigt pålitliga. Men i själva verket är de ungefär lika tillförlitliga som vilket självbiografiskt minne som helst, säger Andreas Olsson.

För egen del litar han på sina minnen från terrordådet. Han fångade viktiga händelser med en engångskamera, och har tittat på bilderna vid olika tillfällen genom åren.

– På så vis har jag fyllt på mitt flashbulb memory ganska mycket, säger han.

Än i dag väcker hågkomsterna från den där septemberdagen år 2001 starka känslor hos Andreas Olsson. Eftersom han antog att en massa människor kommit till skada bestämde han sig för att ta sig till katastrofplatsen för att se om sjukvårdspersonalen behövde blodgivare. Flera broar var avstängda så det blev en lång promenad.

– Jag passerade Greenwich Village och kom ner till Houston Street där jag blev stoppad. De sa att folk har dött och blivit pulvriserade. Så det behövs inget blod. Det fanns ingenting att göra, säger Andreas Olsson.