”Arkeologin måste tänka om kring vad tid är”

Arkeologi förstås vanligtvis som den disciplin som studerar människans förflutna genom materiella lämningar, vilket inte bara innefattar alla de trasiga och kasserade föremål som människor använde och tillverkade, utan även deras matrester i form av djur- och fiskben eller förkolnade fröer och mycket annat.

Disciplinen använder en alltmer komplex och sofistikerad uppsättning vetenskapliga tekniker för att utvinna information från mycket små spår – som fett som har sugits in i lerkärl, för att se vilken sorts mat som tillagades eller förvarades i kärlen, till spårämnen i kärlens lera för att avgöra var de tillverkades. Och senast, utvinning av dna för att bland annat spåra migration och släktskap bland människor.

Om vi tänker på arkeologi som en formaliserad akademisk disciplin som växte fram under andra hälften av 1800-talet, så har vår förmåga att förstå människans förflutna under de drygt 150 åren sedan dess uppkomst utvecklats i en otroligt hög grad. Framför allt har förståelsen ökat för tidsperioderna där det inte finns några skriftliga källor – det vi kallar förhistoria.

Under denna 150-årsperiod har arkeologin ställts inför många utmaningar, där en av de mest centrala har varit tiden. Man skulle faktiskt kunna markera arkeologins födelse som vetenskaplig disciplin med den första av dessa utmaningar: Hur långt tillbaka sträcker sig historien? I början av 1800-talet uppskattade de flesta forskare, med stöd i biblisk kronologi, att människans historia som mest var 6 000 år gammal. Idén om en tid före skriftliga källor – om en förhistoria – var nästintill otänkbar.

I slutet av 1800-talet var dateringar på 500 000 år för den första mänskliga aktiviteten allmänt accepterade och plötsligt framstod perioden som omfattades av skriven historia som obetydlig. I dag har detta skjutits tillbaka ännu längre, där de första människorna dök upp för cirka 2,8 miljoner år sedan (även om vår specifika art – Homo sapiens – bara är omkring 200 000–300 000 år gammal).

Föreställningen om vad forskare kallar ”djup tid” (deep time) växte fram genom både teoretiska framsteg (framför allt Darwins evolutionsteori) och empiriska upptäckter (såsom mänskliga redskap hittade tillsammans med utdöda djurarter i geologiska lager) under sent 1800-tal.  Den tidsaxel där människans historia utspelar sig har alltså blivit femhundra gånger längre under de senaste två århundradena.

Att ha ett så stort tidsdjup skapar dock ett nytt slags problem: att identifiera när, inom detta spann på flera miljoner år, ett visst föremål eller en viss plats daterar sig till. Den andra tidsutmaningen för arkeologin handlade om att förfina dateringsmetoderna. Det här var aldrig lätt. Ju längre tillbaka man går, desto vagare var dateringen och byggde på alla möjliga gissningar och antaganden.

Treperiodssystemet, som utvecklades av dansken Christian Jürgensen Thomsen i början av 1800-talet, bidrog till att ge en övergripande struktur genom att dela in förhistorien i sten-, brons- och järnålder. Under 1800-talet och in på det tidiga 1900-talet modifierades och förbättrades systemet för att ge mer detaljerade tidsbestämningar av personer som svensken Oscar Montelius.

Men problemet var alltid hur man skulle koppla denna kronologi till faktiska kalenderår. Den vanliga metoden innebar att man arbetade sig bakåt från de tidigaste skriftliga källorna i Egypten och Mesopotamien och kopplade ihop det arkeologiska systemet på det sättet.

Men problemet här var att ju längre bort man kom från dessa källor – både geografiskt och tidsmässigt – desto större blev felmarginalen. Så när man i mitten av 1900-talet insåg potentialen i att använda det naturliga sönderfallet hos kol-14 som en klocka, förändrades allt. Även om det skedde gradvis och inte utan kontroverser (mycket likt etablerandet av människans förhistoria), innebar kol-14-metodens genomslag att tidigare dateringar i vissa fall slog fel på upp till 3 000 år.

Sedan 1950-talet har kol-14-datering förfinats alltmer för att övervinna en mängd olika problem. Det senaste av dessa är den så kallade bayesianska revolutionen, som har gjort det möjligt för arkeologer att få fram dateringar med en precision inom ett decennium, där de tidigare kanske var tvungna att nöja sig med ett sekel eller mer. Detta är odiskutabelt imponerande och för många arkeologer innebär det att de berättelser vi skapar nu kan ligga nära historiska narrativ, snarare än breda utvecklings- eller evolutionssekvenser.

Här finns dock en ironi. Genom att frigöra sig från beroendet av skriftliga källor med hjälp av metoder som kol-14-datering, kan arkeologin slutligen bli mer lik den historia som återfinns i skriftliga källor. Det som verkligen slår mig med dessa två stora tidsutmaningar som arkeologin framgångsrikt har hanterat – djup tid och absolut datering – är faktiskt att de uppnåddes just genom att frigöra arkeologin från dess beroende av historien. Och detta leder mig in på vad jag vill hävda är den tredje stora utmaningen gällande tid som arkeologer står inför: Vilken typ av tid är det egentligen vi har att göra med?

Detta är en fråga som har sysselsatt mig själv och flera av mina kollegor under de senaste åren. För även om de två första frågorna kring djup tid och absolut datering handlade om att frigöra arkeologin från dess beroende av den skrivna historien, övergav de aldrig tidsmodellen som används av den skrivna historien. Det vill säga en syn på tiden där händelser sker efter varandra, där tiden är sekventiell och riktad.

Det är vad man skulle kunna kalla en ”containermodell” av tiden, eftersom tiden fungerar som en tom kalender som vi fyller med händelser; fast i stället för födelsedagar eller möten för vi in artefakter och fyndplatser.  Våra dateringar kan sträcka sig över tidsintervall, som att boka upp flera dagar eller veckor för en semester i vår kalender, och flera händelser kan uppta samma rutor i kalendern. En sådan tidsmodell är naturligtvis välbekant, eftersom den strukturerar våra vardagsliv lika mycket som våra historiska narrativ. Men för arkeologer finns det ett verkligt problem med den; föremål är inte händelser, och platser och artefakter har inte samma tidsstruktur som en födelsedag eller den franska revolutionen.

Detta kan vi se om vi tittar på en uppenbar paradox som uppstår när vi tillämpar denna tidsmodell på föremål. Om du tar nästan vilken stad som helst i Europa, som Stockholm, och går runt i den – vilken ålder är det då? Året är 2026, men gatunätet kan vara medeltida, det finns byggnader från 1500-talet, en spårvagn från 1900-talet och så vidare. En modern stad är en blandning av föremål från flertalet tidsperioder, men alla är samtidigt samtida och närvarande här och nu. Som arkeologer eller arkitekturhistoriker kan vi säga att denna kyrka är medeltida och att det där stadshuset är från 1700-talet – och helt utan ironi, när vi står precis framför dem år 2026.

Vi ser inte ironin eftersom vi säger att den här kyrkan byggdes under medeltiden men har överlevt eller bestått in i nutiden. I vår arkeologiska kalender skulle den sträcka sig över flera rutor. Men hur beskriver vi då denna beständighet eller överlevnad?  Som något som var medeltida en gång i tiden och nu är modernt? Inte riktigt, för då skulle vi ju inte kalla det en medeltida kyrka. Kanske som något medeltida som har dröjt sig kvar – en liten bit av medeltiden som fortfarande finns i nutiden?  Men om det är sant, kan vi då inte också säga att medeltiden inte riktigt har tagit slut än, att den fortfarande dröjer sig kvar? Givetvis inte, för då rubbas vår känsla för historien.

Problemet här är att vi arbetar med två sorters tid. Det dominerande läget, där föremål har sin ”rättmätiga plats” i kalendern och hör till ”den tiden” – oavsett om det är medeltid eller romartid, 400-tal e.Kr. eller 3050 f.Kr.; och det underordnade läget, där föremål har sin egen tid, som skär tvärs igenom dessa prydliga uppdelningar och följer sin egen tidsmässiga logik. Det dominerande läget är det som arkeologin ärvde från sin ursprungliga koppling till historien – ett läge där arkeologi blir ett medel för att utvidga historien genom andra källor, det vill säga föremål. För att göra detta var den också tvungen att återuppbygga sin relation till tiden utan att förlita sig på skriftliga källor, utan i stället genom föremål, såsom det radioaktiva sönderfallet hos kol-14. Men hela tiden förblev den trogen en tidsmodell som var underförstådd i de skriftliga källorna.

Men om arkeologi är studiet av människans förflutna genom föremål, då måste den väl ta det sista steget och anta en tidsmodell som stämmer överens med föremål, inte med texter. Föremål kan förvisso tvingas in i denna gamla tidslogik, vi kan använda dem för att berätta historia på det traditionella sättet. Men som paradoxen ovan antyder är inte detta perfekt. Vad jag och andra föreslår är att vi borde befria arkeologin från detta tvång – eller prokrustesbädd – som den historiska tiden är, och se vilka andra sorters narrativ som blir möjliga.

Arkeologin har alltid haft en komplicerad relation till historieforskningen. På en nivå handlade det under lång tid om att fylla i de luckor som historien inte kunde täppa till – särskilt tiden före skriftliga källor, det vill säga förhistorien. Men även när det finns skriftliga källor är dessa oftast partiella och ofullständiga, så arkeologin hade fortfarande en roll att spela. För arkeologer som arbetar med perioder rika på skriftliga källor (som jag gör) fanns det en tid då disciplinen kämpade för att frigöra sig från inställningen att bara vara en ”historiens tjänarinna”.

Nuförtiden befinner sig arkeologin – vill jag gärna tro – på en jämbördig intellektuell nivå med historieforskningen. Var och en arbetar med olika material och metoder, ibland mot ett gemensamt mål. Ingen av dem ger en bättre bild av det förflutna – bara olika perspektiv på det. Men vad båda har gemensamt är just samma tidsmodell. Det är dock en modell som döljer spänningar och paradoxer som arkeologins fokus på föremål blottlägger, något som kan sammanfattas i dessa enkla ordalag: inom historien äger händelser rum i tiden, medan inom arkeologin skapar föremål tiden.

Och vad innebär det? Det innebär att objekt spelar en aktiv roll i att forma tiden, snarare än att bara passivt uppta en tidsmässig position. Detta innebär att i stället för att reducera föremål till en kronologisk följd – som till exempel där en typ av artefakt ersätter en annan (som att iPhone 17 ersätter 16 och så vidare) – ser vi snarare hur det förflutna hänger kvar vid föremål och hur varje objekt är ett konglomerat av gammalt och nytt (iPhone 17 bär med sig många av funktionerna från 16-modellen).

Ordningsföljd blir då en konsekvens av denna materiella process av ackumulering, av tillägg och avdrag – inte en inneboende tidsaspekt. Det innebär också att vi inte kan tänka på orsakssamband i termer av ordningsföljd – hur komplext vi än må framställa detta. Objekt kan ha en omedelbar påverkan, eller så kan dess påverkan sträcka sig över långa perioder.

Miljöpåverkan är ett bra exempel, där hälsorisker orsakade av industriella processer kan ta decennier att visa sig.  På samma sätt kan föremåls förmåga att påverka mänskliga handlingar spela en roll till och från, och ibland ligga i dvala under långa perioder. Fossila bränslen har funnits länge och användes ofta för olika ändamål förr i tiden, men deras mer förödande konsekvenser visade sig först när människan utvecklade förbränningsmotorn.

Att betrakta historien ur föremålens perspektiv öppnar upp helt nya sätt att tänka kring hur vi ska förstå det förflutna och dess relation till nutiden – och det är troligen detta som utgör den tredje och sista tidsutmaningen för arkeologin.

Översatt från engelska av Louise Lagerdahl.