Spansk koppar fick nordiska bronsåldern att skimra

När Bert Ivarsson på Kålland satte plogen i jorden all­helgonahelgen 1985 anade han inte att han skulle göra fynd som bidrar till att bronsålderns handelsnätverk ritas om 40 år senare. Han drev ner plogen extra djupt i kornåkern, som låg i en uppgrundad vik i Vänern.

När han kört några vändor med traktorn hackade det plötsligt till i plogen.

– Jag hade bakfönstret öppet och hörde ljudet, så jag tittade bakåt och fick se att något som liknade ett lock kommit upp. Men jag ville inte tappa riktningen och plöja krokigt, så jag gjorde klart fåran och stannade på väg tillbaka. När jag tog upp plåten såg jag att den hade mönster, och på andra sidan ett handtag. Men det var grönt, och då förstod jag att det var en ärgad sköld, berättar Bert Ivarsson.

Han kontaktade länsmuseet i Skara, som skickade ut arkeologer. De hittade fyra utsökta bronssköldar staplade på hög ”som tallrikar i ett porslinsskåp”. Intill låg en femte. När de sökte av platsen med metalldetektor pep den som ett brandalarm. Våren därpå hittades ytterligare minst elva sköldar i fragment – totalt 5 000 bitar! Hela ytan på tre kvadratmeter togs upp orörd med jord och allt, och frystes ner för att inte jord och fragment skulle falla isär i väntan på konservering.

16 sköldar pusslades ihop av en konservator som ägnade två år åt uppgiften. Men det kan ha varit 18 eller fler som lagts ner, då det var oklart var många bitar passar in. Bitar kan också finnas kvar djupare i marken.

Sköldarna är drygt 3 000 år gamla, 70–100 centi­meter i diameter och flortunna. Några är lagade, men inte för att de använts utan för att de gått sönder då de bankades ut vid tillverkningen. Sköldarna gjordes av allt att döma enbart för att offras i viken, kanske som gåva till gudar då fara hotade.

De tunna sköldarna är ett av de finaste brons­åldersfynden i Europa. De är också praktexempel på hur bronsåldern blomstrade i Norden, medan den börjat stagnera på kontinenten. Bara ett dussin liknande sköldar till är kända, de flesta från Danmark. En till har hittats i Sverige, nära Varberg 1865. Troligen hade de tillverkats i Alperna, ansåg forskare.

Men de hade fel.

Bronsåldern innebar ett stort teknologiskt språng. Med metall skapades effektivare redskap till jordbruket, vapnen blev dödligare och smyckena mer glänsande. Först användes koppar, men så fann man att metallen blev mer hållbar om man blandade i tenn. Bronsen skapades.

Det innebar också att samhället skiktades – den som kontrollerade bronsen fick makt.

Hantverket uppstod i Medelhavsområdet och nådde Centraleuropa kring år 2500 f.Kr. Det spreds till Iberiska halvön, dagens Frankrike och Brittiska öarna med klockbägarkulturen, som också började bygga monumentala gravar av megaliter, stenbumlingar.

Till norra Europa kom kunskapen 300 år senare. Men redan innan den nått Skandinavien började eliten skaffa praktföremål från fjärran.

Och de betalade med bland annat bärnsten.

Bärnstenen längs Östersjöns och östra Nordsjöns kuster bildades för 50 miljoner år sedan. Då fanns inte dagens Östersjön, bara landmassor med barrskogar som dränktes när saltvatten vällde in, då marken sänktes i väldiga geologiska konvulsioner. Vid samma tid bildades Alperna och Himalaya.

Träden fällde ut kåda, som stelnade till bärnsten 30 meter under botten av det som senare blev Östersjön. Av vattnets rörelser sköljdes den med tiden upp på stränder i Danmark, norra Polen och Baltikum. Bärnstenen blev nordbors främsta betalningsmedel för lyxvaror av brons, och råvarorna koppar och tenn från kontinenten.

Bärnsten fanns även i Medelhavsområdet, men av sämre kvalitet. Det lade grunden till ett utbyte, där Sydeuropas kulturer ville ha prima bärnsten från norr och nordbor ville ha metallerna från syd. Steg för steg växte långväga handelsnätverk fram.

Brons består till 90–95 procent av koppar. Resten är tenn, plus ibland små mängder av andra ämnen som bly eller zink. Det var alltså koppar­fyndigheter som i första hand avgjorde hur nätverken tog form. Mot slutet av bronsåldern blev Iberiska halvöns koppar viktigare, visar ny svensk-spansk forskning.

Den första teorin om hur handelsnätverken kan ha sett ut lanserades för hundra år sedan av den brittiska arkeologen José Maria Navarro. Han kallade det för bärnstensvägarna, ett antal handels­leder från Östersjön och danska väst­kusten ner till dagens Italien och Grekland.

Navarros modell har förblivit grunden för de nätverk som forskare sedan dess förfinat. De första lederna gick från Norden genom dagens Tjeckien och över Alperna till Egeiska havet. Sedan blev vägar genom Tyskland viktigare, och lederna förgrenade sig mot Brittiska öarna, Frankrike och Spanien.

Kopplingarna till Iberiska halvön var länge otydliga. Där hade inte särskilt mycket bärnsten från Östersjön hittats, och få forntida koppar­gruvor var kända. Mot slutet av 1900-talet hittades ett hundratal gruvor, men först de senaste 15 åren har omfattningen stått klar – inte minst tack vare spanska och svenska forskares samarbete.

– Vi har kunnat identifiera ett femtiotal gruvor till från bronsåldern, och känner i dag till uppemot 150 stycken. Kopparn från dem kan spåras till fynd i Skandinavien. Fröslundasköldarna framstår inte längre som isolerade fynd, utan delar av ett vidsträckt nätverk, säger Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.

Han forskar om bronsålderns handelsnätverk, framför allt sjövägen, där koppar och tenn fraktades från Iberiska halvön och Brittiska öarna till Skandinavien. Upptäckten av gruvorna på Iberiska halvön och kopplingen till bronsfynd i Skandinavien, Frankrike, Sardinien, Brittiska öarna och Polen har ritat om kartan över framför allt den yngre bronsålderns nätverk.

Tidigare gissade man föremålens ursprung utifrån deras form och stil, men metallföremål kan flyttas, smältas ner och bli nya saker. Johan Ling och de spanska forskarna analyserade därför i projektet Moving metals sammansättningen av grundämnen och blyisotoper i skandinaviska bronsfynd. De fann att koppar och tenn hämtats från olika platser under olika perioder.

De geokemiska analyserna visar halten av för­oreningar i kopparn, med arsenik, antimon och vismut i olika andelar. Kvoterna mellan mängderna av olika blyisotoper visar när malmen bildats. Tillsammans ger det skilda signaturer för olika platser.

Europas stora fyndigheter av koppar ligger i ett band från Karpaterna i öst, över Alperna och i en båge till Iberiska halvön. I början kom kopparn till Norden från Wales, Nordtyrolen och Cypern. Under mitten av bronsåldern sinade gruvorna i Wales och kopparn togs då framför allt från italienska Alperna, och mot slutet alltmer från Iberiska halvön. Tennet kan spåras till framför allt Cornwall – där också nordisk bärnsten hittats.

– I yngre bronsåldern är det Spanien som sticker ut när det gäller koppar, och vi känner nu till ett femtiotal gruvor som bröts mellan 1300 och 700 f.Kr. I en av de största uppskattar vi att mellan 300 och 700 ton koppar brutits, säger Johan Ling.

Gårdarna i Skandinavien och norra Tyskland, som samlas under beteckningen nordisk brons­ålder, hade vapen och redskap med en samlad vikt av 50 ton brons, enligt en beräkning. För att förnya redskapen behövdes minst två ton om året, uppskattar han.

Gruvorna i Spanien har undersökts i projektet Maritime encounters, och där har man även hittat hällristningar som liknar dem som Johan Ling under 20 år kartlagt i Bohuslän. Att nordbor tagit sig dit med båt längs Atlantkusten är han övertygad om – gruvorna som undersökts ligger just norr om floden Guadalquivir som var farbar mycket långt upp.

Av Nordens 20 000 skeppsristningar finns 10 000 i Bohuslän. Och nära gruvorna i Spanien har fartyg med tydliga segel hittats på så kallade stelor, ristade stenar från yngre bronsåldern. Men de kan föreställa Medelhavsskepp.

Det är omstritt om nordbornas båtar hade segel. En överväldigande del av de ristade båtarna saknar mast och segel, även om det finns ristningar som kan föreställa båtar med både och. Deras proportioner liknar den danska Hjortspringbåten från tidig järnålder. Det har också skeppssättningar från bronsåldern – många av dem har en mittsten som kan markera läget för en mast.

Vägen hem till Norden gick längs franska Atlant­kusten med troligt stopp på öarna eller kusten längs Engelska kanalen, tror Johan Ling och hans kollegor. Flera uppseendeväckande fynd där tyder på att det var en strategisk knutpunkt använd av nordbor. I regionen har man hittat över 1 000 koppartackor, och majoriteten av dem som analyserats har kopplats till Spanien.

Vid Salcombe Bay på engelska sydkusten nära Cornwall, har mängder av koppar- och tenntackor hittats på havsbotten. De har daterats till 1300–1150 f.Kr, en period då den nordiska bronsåldern närmade sig sin höjdpunkt. Att de låg väl samlade tyder på att de fraktats på ett skepp som förmultnat och inte lämnat spår.

I östra delen av Engelska kanalen finns en grav- och handelsplats från mellan 1200 och 800 f.Kr. där både lokalbor och individer från Skandinavien och Iberiska halvön begravts. Lokalborna låg i rika gravar medan män, kvinnor och barn med skandinavisk dna-signatur mer eller mindre kastats i gropar. De kan ha varit slavar, menar Johan Ling.

– De som drev gruvor hade med all sannolikhet ofri arbetskraft. Jag tror att det var ett system som påminde starkt om vikingatidens. Hemma uppstod tomrum på gårdarna när män gav sig ut på handelsfärd. De tror vi fylldes med ofri arbetskraft. Det var säkert en åtrådd handelsvara.

Mycket av det nordborna hade med sig till Spanien är svårt att finna spår av, som pälsverk och människor. Att det hittats lokal bärnsten i gravar, men inte nordisk, kan peka på att man först och främst betalade med människor.

Senast i februari undersökte Johan Ling gruvor i Spanien, med spanska forskare och Mikael Fauvelle från Lunds universitet. Han intresserar sig för ”osynliga resurser”, handelsvaror som inte lämnat spår i det arkeologiska materialet. För att importera flera ton koppar per år måste nordborna ha betalat med något dyrbart, resonerar han. Att forskare fokuserat på bärnsten beror inte bara på att den var värdefull, utan på att den är beständig.

– Men i Spanien och Portugal har man inte mycket mer nordisk bärnsten än vad som ryms i en säck. Jag tror att de betalat med slavar och legosoldater. En bra krigare kan vara mycket värd i koppar. Idéer, kunskap och människor är jätteviktiga osynliga exportvaror. Tyvärr har vi bara få dna-analyser från gravar på grund av dålig bevarande­grad, så det är svårt att bevisa, säger Johan Ling.

Hur det kom sig att bronsåldern nådde sin höjdpunkt i Norden, samtidigt som den mer eller mindre kollapsade kring Medelhavet och längre norrut i Europa, har varit något av en gåta.

Kring 1200 f. Kr. började bronsåldern ebba ut i Mellanöstern, sedan på kontinenten. Men i Norden och norra Tyskland nådde den sin topp, med fulländade praktföremål som svärd, dolkar och sköldar lika dem från Fröslunda.

Men en ny dna-studie kan kasta ljus över saken. Johan Ling och bland andra hans kollega professor Kristian Kristiansen från Göteborgs universitet medverkar i studien, som ännu inte publicerats. Analyserna visar enligt Johan Ling att den keltiska urnfältskulturen spred sig över Centraleuropa vid samma tid, men inga dna-spår av den har hittats i Norden.

– Deras expansion skar av handelsförbindelserna med Alperna och Medelhavsområdet. Troligtvis var det därför nordborna vände sig till det atlantiska systemet med råvaror från Brittiska öarna och Iberiska halvön.

Efter bronsåldern miste koppar, tenn och bronsföremål sin betydelse som handelsvara. Men bärnsten förblev eftertraktad som betalningsmedel. Handeln med bärnsten fick ett uppsving med romarna, som även fick betalt i bland annat pälsverk och honung.

Från slutet av bronsåldern, högst sannolikt också tidigare, var salt från Alperna en viktig handelsvara i nätverken. Kelterna i österrikiska Hallstatt producerade salt och saltat fläskkött som betalades med bland annat bärnsten. Där finns överdådiga gravar från tidig järnålder med mängder av bärnsten i smycken och svärdshandtag, men även mycket glas, guld och elfenben som visar på långväga kontakter.

Fast saltet nådde inte Norden, utan det hämtade nordborna från närmare håll. Däremot kan alpsaltet ha bytts i handelskedjor mot andra varor som fraktades norröver. Men i vilken utsträckning nordborna använde just de vägarna är inte självklart. Byttes varor steg för steg i långa kedjor, eller genom direkthandel på floder eller över hav?

Johan Ling anser att det senare är den mest rimliga tolkningen. Men en kontinent präglad av oro och osäkerhet blev vägen över havet nyckeln till Skandinaviens uppgång.

– Att byta mellan olika varor i en kedja av utbyten gör dem dyrare i varje steg. Att ta sig genom Centraleuropa innebar att passera en rad maktsfärer med hövdingar och institutioner som krävde betalt. Det försökte man sannolikt undvika. Genom sjöfarten kunde man kringgå mellanhänder, behålla kontrollen över varorna och styra handeln själv – på ett sätt som påminner om vikingatiden.