Flera klimatförändringar bidrog till bronsålderskollaps

Inte nog med torkan och missväxten, som skördade tusentals liv år efter år. Till råga på allt skakades östra Medelhavsområdet gång på gång av jordbävningar. Och så kom ”sjöfolket”, inkräktare från fjärran som slog till mot den forna stormakten Egypten. Interna uppror blossade upp mot försvagade härskare. Under ett par kaotiska sekel föll den mykenska högkulturen i Grekland, den minoiska på Kreta och den hettitiska i dagens Turkiet.

Att bronsåldern tog slut vid östra Medelhavet berodde inte enbart på att människan lärde sig utvinna och smida järn – något som först kan ha skett väster om Svarta havet. Handeln med bronsens beståndsdelar koppar och tenn drabbades sannolikt hårt av både missväxt och politisk oro. I spåren av denna kollaps, på 1200-talet före Kristus, blommade i stället bronsåldern upp i norra Europa.

Torkans betydelse för högkulturernas fall har länge varit känd, men skälen till att den blev så svår och långvarig har varit mindre kända. Forskare vid Stockholms universitet har nu med en klimatsimulering visat att två storskaliga klimatmekanismer samverkade, enligt en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Advances.

– Området drabbades av en långvarig torrperiod som varade i flera tusen år, på grund av långsamma förändringar i jordaxelns lutning. Det samverkade med cykliska variationer i Atlanten som återkommande förstärkte torkan, säger studiens huvudförfattare Katherine Power, doktorand vid Institutionen för naturgeografi.

Simuleringen gjordes med en etablerad modell som sträcker sig över 8 000 år, som visar hur klimatet förändrats månad för månad. Det jämfördes med olika mätdata från området.

– Resultaten stämmer bra överens med analyser av historiska marina förändringar, som havstemperaturer, men också pollendata som visar hur växtligheten utvecklats. Man kan också se det på isotoper i stalagmiter i grekiska grottor, som kollegor vid Uppsala universitet analyserat, säger Katherine Power.

Simuleringen har inte stämts av mot arkeologiska data, men ger underlag för nya sådana analyser, framhåller Katherine Powers.

Studien är den första för bronsåldern i Medelhavsområdet som kombinerar långsiktiga klimatprocesser beroende på jordaxelns lutning med variationer i havscirkulationen, enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet. Han har inte medverkat i studien, som han framhåller inte visar på orsakssamband.

– Det är inte säkert att torkan kring 1200 före Kristus som bidrog till bronsålderskollapsen berodde på just de här mekanismerna, men simuleringen ger ett plausibelt klimatscenario.

Han nämner att klimatvariationerna också visas av bland annat trädringsdata från Alperna som tydligt visar perioder med torka kring 2500 f Kr, 1500 f Kr och 1000 f Kr. Motsvarande data från östra Medelhavet saknas däremot i stort sett.

– Det gör de här modellsimuleringarna extra intressanta. De hjälper oss att förstå klimatmekanismer som kan kopplas till historiska händelser, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist, som skrivit bland annat boken Klimatet och människan under 12 000 år.

Simuleringarna kan också öka förståelsen för klimatprocesser som fortfarande pågår, framhåller Katherine Power.

– Medelhavsområdet är ett av världens mest utsatta områden för klimatförändringar och förväntas bli både varmare och torrare. Våra resultat tyder på att risken för torka inte bara påverkas av den långsiktiga uppvärmningen som orsakas av människan, utan också av naturliga variationer i Atlanten.