Sverige har färre och mer inavlade vargar

Michael Schneider är född i Tyskland men arbetar sedan många år som rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Västerbotten. Han har följt den svenska och tyska vargdiskussionen under många år och säger att en skillnad är att jaktintresset inte är lika utbrett i Tyskland.

– Där finns någon i varje by som jagar, men det är inte så stort som här. Och man jagar inte på samma sätt med lös hund.

Men den största skillnaden är att Tyskland har tolkat EU:s art- och habitatdirektiv väldigt strikt – som att man helt enkelt inte får döda vargar, annat än i undantagsfall. I Sverige har vi däremot varit väldigt liberala, enligt Michael Schneider. Men när EU 2025 flyttade vargen till en lägre skyddsklass öppnade det för större möjligheter till jakt även i Tyskland.

Både tyska politiker, myndighetspersoner och jägare har träffat Michael Schneider för att lära sig mer om den svenska vargförvaltningen. En fråga de ofta ställer är hur vi har fått EU att acceptera licensjakt. Michael Schneider brukar svara att vi har god genetisk koll på vår vargstam.

– Vi känner varenda varg och hans moster. Om vi hittar spillning eller markering kan vi avgöra vilken individ det är, så sannolikt har EU litat på att vi vet vad vi gör. Men med den här regeringen har det blivit lite annorlunda, när de vill att vi ska gå ner till 170 vargar fast alla forskare är överens om att vi behöver fler för att klara inaveln, säger Michael Schneider.

Tidöregeringen vill att Sveriges omkring 350 vargar ska minska ner mot 170. Årets licensjakt stoppades dock eftersom förvaltningsrätten och kammarrätten ansåg att den skulle strida mot EU:s art- och habitatdirektiv. Domstolarna tyckte inte att Sveriges plan för att minska inaveln i vargstammen var tillräcklig, och de ansåg att arbetet borde vara ordentligt påbörjat innan man börjar minska stammen.

Svenska vargpar är i snitt nästan lika mycket släkt som om de vore syskon. Inaveln har dock minskat något sedan 2006, tack vare några invandrande vargar från Finland och Ryssland, enligt Mikael Åkesson som forskar i genetik vid Sveriges lantbruksuniversitet.

En stor skillnad mot Tyskland är att invandrande vargar österifrån behöver ta sig igenom renskötselområdet i Finland, Sverige och Norge och ansluta sig till den skandinaviska vargpopulationen. Väldigt få vargar lyckas med detta eftersom deras uppdykande i renbetesområdet ofta leder till skyddsjakt, enligt Baharan Kazemi, som jobbar med rovdjursförvaltning på Naturvårdsverket.

– Det är en flaskhals som är svår att komma runt. Renskötselns rättigheter behöver upprätthållas samtidigt som vargförvaltningen behöver upprätthållas. Hur man ska få till att invandrande vargar kontinuerligt ska kunna ta sig från norr söderut är den stora knäckfrågan, säger hon.

Naturvårdsverket kom i juni med en ny vargförvaltningsplan som ska gälla till 2031, där de bland annat lägger fram flytt av vargar som en av lösningarna.

– Det är en komplex och resurskrävande process, men vi har med oss erfarenheter från tidigare genomförda flyttar och nya riktlinjer för flytt, säger Baharan Kazemi.