Därför skjuts så få vargar i Tyskland

En hund som ska skrämma bort vargar borde se farlig ut. Men de tre som kommer galopperande känns mer som fluffiga golden retrivrar i storformat. Skällande men glatt svansviftande.

– De är som teddybjörnar, säger Felix Körner, som har sina får här en dryg timme söder om Berlin, mitt i ett av Tysklands 280 vargrevir.

Felix Körner har inte haft några vargangrepp sedan 2022, och det tackar han sina nya stängsel och sina 42 (!) hundar för. De tre som står framför oss nu, Enzo, Uno och Lady, har ansvar för alla potentiella faror i hagens utkanter, medan en fjärde håller sig mitt i fårhjorden. Där det nästan inte går att urskilja den bland allt annat vitt och fluffigt.

Hur tränar man en hund att ägna hela livet åt fårvaktande?

Felix Körner svarar att hundar har funnits med länge under de 10 000 år som människan hållit får, och att de här italienska får­vaktarhundarna av rasen maremmano abruzzese föds med instinkten att vakta.

– När de blir för gamla för att orka gå i de här stora hagarna får vi pensionera dem i små hagar där de kan ”låtsasvakta” några få djur. Om de inte har något att göra mår de inte bra.

Hundarna har får omkring sig från födseln och när de är ett halvår gamla flyttar de ut i hagarna och lär sig av de gamla hur de ska sköta vaktjobbet. Det enda Felix behöver träna dem på är att vara något så när tama.

– Vi måste lära dem att ha koppel, gå in i trailern, att veterinären inte är en fiende och sådana saker.

Vad händer om jag skulle kliva in över stängslet nu?

– Om jag är med går det bra, svarar Felix Körner.

Och om du inte är med?

– Jag tror att de är tränade på att folk kan gå in, de skulle försöka trycka tillbaka dig men de skulle inte attackera. Fast jag kan inte garantera något, varje hund är individuell. Du skulle hur som helst inte kunna ta ett får under armen och gå.

Det låter lite halvt betryggande, och just detta är ett skäl till att boskapsvaktande hundar inte har slagit igenom stort i Sverige – att kombinera dem med svensk allemansrätt ställer höga krav. Även tyska hundägare kan dock bli ställda inför rätta om deras hundar skadar någon.

Vargen utrotades från Tyskland i mitten av 1800-talet, och var borta i 150 år, fram till år 2000, när invandrade vargar från Polen fick ungar i Sachsen, delstaten söder om Brandenburg där vi befinner oss nu.

När de första vargarna dök upp här 2006 var Felix Körner bara 12 år. Men vad sade hans pappa?

Felix Körner minns inga svordomar, utan bara att han var pragmatisk och började fundera på lösningar. En stund senare kommer vi ikapp pappan, Jürgen Körner, på en fyrhjuling med något som liknar stora symaskinsspolar, fast med eltrådar. Elegant rullas sex trådar ut bakom honom utan att trassla ihop sig. Det märks att detta är rutin, hagarna behöver flyttas minst en gång i månaden.

Felix flickvän Liane Dresler går bakom fyrhjulingen och sätter upp stängselstolpar. Hon är femte generationens fårbonde. Alla tre har svarta filthattar med flätade läderband, enligt traditionellt tyskt herdesnitt.

– Men vi är mer moderna än traditionella. En del herdar gillar inte det här med vakthundar och stängsel, utan de vill fortsätta att gå med sina djur, säger Felix.

Men blev pappa Jürgen verkligen inte upprörd när vargarna först dök upp?

Jürgen Körner får frågan översatt och skakar på huvudet.

– Nej, vi fick anpassa oss. Om man ska kunna ha varg någonstans är det väl här, i en naturpark.

Familjens 1 500 får betar inom gränserna för den statligt ägda naturparken Nuthe Nieplitz, och bidragen för landskapsvård ger mer pengar än försäljningen av kött från fåren.

– Vargen är en extra faktor, men vi skulle ändå inte kunna bedriva fårskötsel här helt utan statens hjälp. Vi kan inte konkurrera i pris med rumänska fårbönder, säger Felix Körner.

Detta trots att de jobbar hårt. Jürgen har inte haft semester sedan 2003 och Felix har bara rest utomlands en gång sedan han slutade grundskolan. Till Österrike. Men han drömmer om att åka till Australien, för att lära sig hur bönder där hanterar riktigt stora fårhjordar med hundar.

När det nya stängslet är uppsatt ska fåren förflyttas. Tre vallhundar, av rasen Australian kelpie, far ut som svarta streck genom luften när Felix öppnar buren i bilens baklucka. De stora vita vakthundarna fungerar inte för att driva hjorden, och de tycker inte om att se andra göra det heller. Jag och fotografen Daniel Chatard får var sitt koppel, och behöver hålla hårt när fårflyttningen börjar.

– Koooom damer, ropar Felix Körner och busvisslar. Cowboyfaktorn är hög när fyrhjulingen och vallhundarna kommer med ett ulligt, skumpande hav av får framför sig.

På några minuter är alla 270 får över på rätt sida och en bräkande frid breder ut sig. Jürgen Körner inspekterar den nya hagen och kommer tillbaka med ett kranium på en lerig ryggrad. En hjort som har dödats av varg, säger han och visar på de avgnagda revbenen.

– Inget annat djur kan bita så.

Han luktar på kadavret och gissar att det är omkring en månad gammalt.

Felix Körner kommenterar att det är så han vill ha det – att vargen äter utanför hagen, och vet att det inte är någon idé att ge sig på fåren.

I april 2026 antogs en ny lag i Tyskland som öppnar för licensjakt på varg, men Felix Körner hoppas att det inte blir någon jakt i ”hans” revir.

– Vi har lärt vargarna här att hålla sig undan för stängsel och hundar. Det har tagit några år men nu har vi ett fungerande system. Om de skjuter våra vargar dyker det upp nya, som kommer att testa gränserna och skapa kaos.

Så säger många professionella fårägare, enligt Verena Harms som vi träffar nästa morgon, en dryg timme längre söderut. Hon leder varghanteringen på delstatsmyndigheten i Brandenburg, där en tredjedel av de tyska vargarna finns. Granndelstaten Sachsen hade det första vargreviret år 2000, efter att vargen blev fredad i Polen 1998 och fler vargar vandrade vidare in över gränsen österifrån.

Resan hit till Naturpark Niederlausitzer Heide­landschaft gick genom folktomma skogs- och betesmarker. Det är långt till de flesta städer i den här delen av östra Tyskland. Utsikten är inte riktigt vad man väntar sig av en naturpark – det som liknar sjöar visar sig vara gruvhål efter kolbrytning som avslutades för drygt 30 år sedan. Ljung och buskar börjar täcka kullar av sand, slagg och sprängsten. Gröna plaststängsel går längs grusvägen eftersom rasrisken är stor i det utgrävda landskapet.

Men från vattensamlingarna hörs spelande strandpaddor och en härfågel popopoar. Djurlivet frodas i frånvaron av människor, förklarar Verena Harms. Det tar inte lång tid innan hon hittar den första vargspillningen, som består till största delen av vildsvinshår. De här ludna korvarna är centrala i vargförvaltningen, för att kunna samla dna från de olika individerna.

Stora spår syns också i sanden men Verena Harms förklarar att de inte går att använda som indikation på varg förrän man har följt minst 200 meters travande. Hon är numera inte själv ute och inventerar – det sköts till stor del av volontärer.

– Vi undviker att anlita ”vargälskarna” till sådant som innebär kontakt med djurägare och jägare. Men vi behöver också mycket folk för att spåra, sköta viltkameror och ta dna-prover från spillning.

Själv ser hon sig inte som vargälskare, utan halkade in i frågan eftersom hon forskade i genetik och fick jobb med att kartlägga den tyska vargstammen. Fram till för ungefär tio år sedan hade myndigheterna genetisk koll på samtliga revir, men där någonstans började det bli orimligt att kartlägga alla, enligt Verena Harms.

– Det är inte som i Sverige, att vargarna bara kommer norrifrån – här kommer de och går i alla riktningar. Och vi har inte heller en sådan inavelsproblematik som ni har.

Flera av hennes kollegor har varit på studieresor i Sverige för att lära av hur vi hanterar vargarna med licensjakt. Men kanske har också svenskarna något att lära av Tyskland, tror hon.

– Ni verkar ha mer konflikter än vi har fastän ni har så få vargar.

Varför har ni inte fler konflikter?

– Landskapet här är så produktivt, det är fullt av byten, så det är ingen större konkurrens med jägarna. Många jägare är skeptiska till varg, men här låter man sällan jakthundar springa långt på egen hand, så inte lika många hundar blir tagna.

I Sverige dödades elva jakthundar av varg 2024, medan bara fem har dödats här i Brandenburg sedan år 2000. Det kan tyckas märkligt att jämföra Sverige med en enda delstat, men antalet vargrevir är faktiskt något fler. I Brandenburg finns omkring 60 revir och i Sverige omkring 40 – på en yta som är 15 gånger större än Brandenburgs.

En del av delstatspolitikerna, framför allt i högernationalistiska AFD, ifrågasätter varför just Brandenburg ska ha en så stor vargpopulation. Verena Harms och de övriga tjänstemännen svarar att det här området är viktigt för att få en spridning västerut i Tyskland och resten av Europa.

– En varg som föddes i det här reviret 2015 sågs nyligen i Danmark.

I mars 2026 skedde den första incidenten mellan människa och varg sedan vargen återetablerade sig i Tyskland. En ung varg irrade sig in i ett köpcenter i Hamburg, intill ett Ikea-varuhus, och när en kvinna försökte hjälpa den ut genom ett par glasdörrar blev hon skadad i ansiktet, förmodligen av vargens klor. Vargen togs om hand, undersöktes, satellitmärktes och släpptes sedan i ett skogsområde. Ur svenskt perspektiv låter det märkligt att vargen släpptes fri efter att ha skadat en människa.

Verena Harms förklaring är att vargen fick panik när kvinnan gick emot den, men att det inte kan beskrivas som att den ”gick till attack”. Därför sköts inte vargen men den kommer att hållas under observation.

Skyddsjakt på problemvargar har använts i Tyskland, men hittills bara i 23 fall sedan år 2000. I Sverige har drygt 650 vargar skjutits legalt under samma tid. Med den nya lagen kommer det att bli lättare att skjuta tyska vargar, men möjligheten kommer fortfarande att användas restriktivt, tror Verena Harms.

Hennes telefon ringer – en kollega i Sachsen vill diskutera hur högt stängsel en varg ska hoppa över för att räknas som en problemvarg. Nya gemensamma standarder måste tas fram nu när den nya lagen ska bli verklighet.

En av de statliga tjänstemännen med ansvar för hur den nya lagen ska tillämpas är Heiner Schumann, som vi träffar några timmar senare, en timme norr om Berlin. I hans trädgård blommar magnolia och körsbär, men precis utanför staketet börjar en storskog av högresta tallar. Heiner Schumann är veterinär och geoekolog, anställd på Thueneninstitutet som hör till jordbruksdepartementet. Det är den myndighet som fick ta över varg­förvaltningen från miljödepartementet när den nya lagen gick igenom.

Heiner Schumann har nyligen fått veta att Tysklands vargförvaltning verkar hamna på hans skrivbord. Telefonen går varm, en kollega ringer för att fråga om han kan söva och sändarmärka en problemvarg – samma varg som blev fast i gallerian i Hamburg – helst ikväll.

Även Heiner Schumann har varit på studiebesök i Sverige för att lära av vår vargförvaltning.

– I Tyskland har vi tolkat EU:s art- och habitat­direktiv strikt som det står – man får helt enkelt inte döda vargar. Medan ni i Sverige har varit väldigt liberala, och också fått en del problem med EU-domstolen.

Men sedan vargens skyddsstatus sänktes från ”strikt skyddad” till ”skyddad” inom EU 2025 har diskussionen om att tillåta mer jakt även här vuxit, och mynnat ut i den lag om utökad jakt som nu är klubbad.

Heiner Schumann har följt vargstammens utveckling i Tyskland sedan barndomen. Hans far var med och tog fram den första tyska varghanteringsplanen 1994 och när de första vargarna dök upp jobbade han med inventering. Även om han numera tillbringar mest tid bakom skrivbordet fortsätter han att följa sitt närmaste revir som ideell varginventerare för delstaten. Det är dags för en inventeringsrunda och det dröjer inte länge innan en kronhjort hoppar över vägen framför bilen.

– Det här är gamla jaktmarker – Kejsar Wilhelm, naziledarna, DDR-ledarna … alla var här och jagade, berättar Heiner Schumann.

Några kilometer in i skogen låg Carinhall, slottet som Hermann Göring lät uppföra till minne av sin svenska fru efter hennes död. Det som fanns kvar av slottet efter kriget jämnades med marken av Sovjet, och i dag återstår inte mer än några källarhål.

Nu sjunger bofinkar och marken knastrar av tallbarr som i vilken svensk skog som helst. Heiner Schumann pekar på en hög av mossa intill vägen där vargspillning och rävspillning ligger prydligt upplagda. Han har själv byggt denna lilla scen för att förbipasserande vargar ska stanna upp och lukta, så att viltkameran i en tall ovanför hinner fånga några sekvenser.

Heiner Schumann drar ut en teleskopstege och klättrar upp i tallen med ett nytt minneskort mellan tänderna. Öppnar den lilla kamouflagefärgade kameran och byter kort.

Hemma i arbetsrummet ligger drivor av minneskort, med scener på alltifrån nakna cyklister (naturism är mer utbrett i Tyskland) till vargungar som leker med isen på ett litet vattenhål.

– Vi har snö två–tre dagar på en vinter, så utan viltkamerorna skulle vi inte ha en chans att ha koll på hur vargarna rör sig.

Senare på kvällen tänder Heiner Schumann en brasa i trädgården och en granne i kamouflagefärgade snickarbyxor kommer förbi. Han presenterar sig som Jörg Sülzenbrück och har arbetat som skogvaktare här sedan DDR-tiden.

– Det var så mycket djur då. Det gick inte att få ett enda träd att växa utan stängsel, för de betade bort allt, förklarar han.

Men några år efter murens fall lyckades han övertala sina överordnade att börja minska stammarna av hjortar och vildsvin.

– När vargen kom hit var det en välkommen hjälp.