Strömmingen sinar

Strömming, eller sill som den kallas söder om Kalmar, har länge varit en av Sveriges viktigaste matfiskar. På senare år har fångsterna minskat kraftigt. För att ta reda på varför står jag lite oväntat i inpasseringskontrollen till Forsmarks kärnkraftverk. Klockan är strax före sju på morgonen när driftpersonal, ingenjörer och underhållstekniker håller upp varsin personalbricka. Själv har jag en signerad blankett som styrker att jag har tillåtelse att beträda det inhägnade området. Vakten granskar dokumentet noga innan jag är välkommen in.

För forskarna och miljöanalytikerna jag ska träffa är säkerhetsrutiner som denna vardagsmat. De arbetar på Kustlaboratoriet vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Aqua, och är verksamma alldeles intill Forsmarks kärnkraftverk i norra Roslagen.

I området har provfiske genomförts ända sedan 1975. Det är flera år innan kärnkraftverket togs i drift och gör tidsserien särskilt värdefull. Tanken är att undersöka hur uppvärmt kylvatten från Forsmark påverkar fiskbestånd, bottenlevande djur och kustfåglar.

Innan kylvattnet pumpas ut i havet passerar det via en konstgjord sjö som fått namnet Biotestsjön. Här är vattnet sju till nio grader varmare än det omkringliggande havet. Området har lockat klimatforskare från hela världen för att studera hur det marina livet förändras när vattentemperaturen stiger.

– Det varma vattnet driver ut i det öppna havet och kan sprida sig på ytan som en plym, uppemot ett par kilometer ut, säger Anders Adill som är miljöanalytiker vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Han har sett hur det varma vattnet lockar till sig fiskar som mört och abborre, medan arter som öring och sik i stället missgynnas. Även strömmingen skyr området större delen av året.

– Man såg direkt att strömmingen försvann helt från Biotestsjön när det varma kylvattnet började komma. Men strömmingen söker sig gärna till grundområden strax utanför Biotestsjön i samband med vårleken. Ibland har det varit tjocka mattor med rom i vattnet, säger Anders Adill.

När jag kommer till forskningsanläggningen vid Biotestsjön i juni 2024 ska han och hans kollegor precis provfiska på delvis samma platser som under 1970-talet. Anders Adill lastar fyra stora svarta hinkar i motorbåten för att kunna vittja nät på fyra olika kontroll­stationer. Till sin hjälp har han miljöanalytikern Stefan Eiler.

– Men först måste vi ringa och meddela Forsmark. De behöver veta att det är vi som är ute, och inte någon obehörig, säger Stefan Eiler.

Det blåser västlig vind och vattnet är ovanligt kallt. Anders Adill kör båten och Stefan Eiler halar upp näten med fisk. En knapp timme senare har vi fått strömming i samtliga. Tillbaka på forskningsanläggningen får de hjälp att ta hand om fisken.

Särskilt abborrarna, med sina taggiga ryggfenor, har trasslat in sig ordentligt i näten. Fångsten ska vägas, mätas och bokföras noga. Strömmingen sparas i en frys för vidare analys och åldersbestämning.

Marinbiologen Isa Wallin Kihlberg hummar när hon sorterar strömmingarna efter storlek. Totalt räknar hon till 121 strömmingar och efteråt är den svarta arbetsbänken full av silverskimrande fiskfjäll. Om det inte vore för lukten hade det kunnat föra tankarna till paljetter och disco.

– Den är ovanligt fet och fin! Eller hur? säger Isa Wallin Kihlberg och ger en av fiskarna en liten klapp.

Det är lätt att tro att tillståndet för strömming är okej eftersom det faktiskt finns strömming i näten. Dessutom några riktigt stora. Men skenet bedrar. 

– Fångsten av strömming under 1980-talet var mycket högre än vad den är i dag, säger Anders Adill.

Trenden är densamma över hela Östersjön och Bottenhavet, men analyserna av dagens provfiske dröjer.

Den tredje torsdagen i augusti infaller traditionellt surströmmingspremiären. För många är det en efterlängtad delikatess, andra ser fisken som något illaluktande de helst klarar sig utan. Klart är i alla fall att surströmmingen blivit svårare att få tag på.

David Gilljam forskar vid SLU Aqua, med särskilt fokus på strömmingsbestånd. Han berättar att antalet strömmingar i Bottniska viken har minskat stadigt sedan mitten av 1990-talet. Den storskaliga industritrålningen pekas ut som en viktig förklaring. Även övrigt fiske, klimat, födotillgång, rovfiskar och förändringar i ekosystemet påverkar. Forskarna försöker fortfarande förstå hur faktorerna samverkar.

– Den nedåtgående trenden sammanfaller med ökat fiske och ungefär 95 procent av den totala strömmingsfångsten i Bottniska viken landas av de stora trålarna. Trots att fisket har minskat en del de senaste sju åren har beståndet fortsatt att minska ändå, säger David Gilljam.

Det som minskat mest är de större individerna. Kustfiskarna har flera gånger slagit larm till berörda myndigheter. Fiskarna behöver strömming av en viss storlek för att kunna producera surströmming. Den fisk som trålas blir till fiskmjöl och fiskolja – då spelar storleken däremot ingen roll.

David Gilljam konstaterar att strömmingsfrågan är komplicerad. Han är en av flera forskare som tar fram underlag till Internationella havsforskningsrådet, ICES. De vetenskapliga råden presenteras i maj och beståndsuppskattningarna ligger sedan till grund när EU:s ministerråd beslutar om kommande års fiskekvoter i början av oktober varje år.

– Förvaltningsmodellen är byggd för att maximera fisket på den könsmogna fisken, men modellen tar inte hänsyn till strömmingsbeståndets storleks- och åldersstruktur. Det betyder att vi i förlängningen får en förskjutning mot ännu mindre och yngre individer, säger han.

Strömmingen är fortfarande Östersjöns vanligaste fisk och det råder ingen tvekan om att minskningen får stora effekter på ekosystemen. Stora delar av året lever strömmingen i öppet hav, men sommartid kommer den in till kusten för att leka. Denna enorma förflyttning innebär att kustekosystemet får ett tillskott av föda för rovfisk som torsk, gädda och lax, men även fåglar och sälar.

När det finns gott om stor strömming håller den i sin tur nere mängden spigg, men i takt med att strömmingen minskat har spiggen spridits explosionsartat norrut i kustekosystemen de senaste fem–tio åren. Spigg äter i sin tur yngel av gädda och abborre, och djurplankton som håller Östersjöns alger i schack, vilket kan få konsekvenser för algblomning.

– Jag tycker personligen att fiskekvoterna är för höga. Den senaste beståndsanalysen är inte klar, men pekar på viss förbättring. Jag hoppas att vi nått något slags vändpunkt, det vet vi inte än. Som det ser ut just nu är jag orolig, sa David Gilljam när jag talade med honom hösten 2024.

I samma veva föreslog EU-kommissionen ett stopp för allt riktat strömmingsfiske i Bottniska viken och centrala Östersjön. Ministerrådet avvisade senare förslaget.

I stället utökades den totala fiskekvoten inför 2025 med 108 procent för centrala Östersjön, till 83 881 ton och med 21 procent för Bottenhavet, till 66 446 ton. Detta med hänvisning till den återhämtning som ICES har identifierat för beståndet i stort.

Tillbaka utanför Forsmark kommer också analyserna från provfisket. Trots att det fångades en hel del strömming står det klart att man fångade färre strömmingar 2024 än under föregående år, samtidigt som abborre och mört var de vanligaste arterna.

En annan art som blivit allt vanligare är storspigg. Fram till 2018 förekom den endast sporadiskt i fångsterna, men har sedan dess hittats vid samtliga provfisken. Under 2024 var antalet på rekordnivåer, trots att storspiggen egentligen är för liten för att fastna i den här typen av stormaskiga nät. Den blir normalt inte längre än åtta centimeter.

Storspiggen sticker också ut helt i andra analyser. Varje år dör stora mängder årsyngel och småväxta fiskarter i silstationerna vid kärnkraftverkets kylvattenintag, och storspigg står för över 80 procent av fiskförlusterna.

Anders Adill konstaterar att de vikande strömmingsfångsterna sedan länge också märks på antalet yrkesfiskare. Även runt Forsmark var det småskaliga yrkesfisket omfattande en gång i tiden med ett 30-tal fiskebåtar som utgick från Öregrund så sent som på 1980- och 90-talet. Förutom strömming fiskades bland annat torsk och sik – två arter som inte heller gillar höga vattentemperaturer.

När forskare började undersöka det marina livet här på 1970-talet var det främsta målet faktiskt att ta reda på hur fisket skulle påverkas av kylvattnet från Forsmark, både yrkesfisket och fritidsfisket. I takt med att kustfiskare efter kustfiskare har lagt ner sin verksamhet har fokus i stället skiftat till ekologiska studier och ren miljöövervakning.

– Det är klart att folk blir oroliga. Strömmingen har varit en anledning till att vi haft en levande skärgård. Eftersom det är så svårt att bedriva ett småskaligt kustfiske i dag finns det en risk att människor inte längre kommer att bo på de här platserna. Det blir bara en plats som man åker till på semester, säger Anders Adill.

Kollegan Fredrik Landfors pappa var själv yrkes­fiskare i området en gång i tiden. Så vitt de vet finns det inte någon åretruntfiskare kvar.

En möjlig lösning på problemet är att flytta ut trålgränsen, det avstånd från kusten där trålfiske är förbjudet. I februari 2025 införde Havs- och vattenmyndigheten på försök ett tidsbegränsat förbud mot trålfiske i ett område från Ölands norra spets upp mot gränsen till Bottenhavet. Förbudet gäller ungefär 12 nautiska mil från kusten, vilket motsvarar cirka 22 kilometer, och gäller till och med våren 2027. I området ingår både kustnära lekområden och djuphavsområden där sillen lever i stora stim under vinterhalvåret.

Kan den utflyttade trålgränsen bidra till starkare bestånd av strömming och sill? Det är precis det som provfisket vid Forsmark ska bidra till att undersöka. SLU Aqua har fått i uppdrag att utvärdera trålgränsförsöket och Anders Adill berättar att deras arbete är ett delprojekt i den stora vetenskapliga uppföljningen. Förutom kustfisket ingår exempelvis också omfattande utsjöexpeditioner med forskningsfartyget Svea i uppföljnings­programmet.

– Tanken är att utöka kunskapsunderlaget för strömming och se hur kopplingen ser ut mellan kustströmmingen och den strömming som finns i utsjön. Mellan 1975 och 1989 skedde omfattande provfiske i det här området, och nu kan vi jämföra de resultaten med dagens resultat, säger Anders Adill.

Sedan trålgränsen flyttades ut har det bland annat rapporterats om större strömming i Stockholms skärgård. När jag talar med Anders Adill igen sommaren 2026 vågar han inte uttala sig om några slutsatser för Forsmark ännu. Projektet ska slutrapporteras våren 2027.

Trots att vetenskapen har följt strömmingen i flera decennier har det ändå framkommit helt ny kunskap på senare tid. Vid Upplandskusten leker en genetiskt distinkt population strömming som inte finns någon annanstans. Den kallas för slåttersill, eftersom den leker senare och kommer in i samband med jordbrukets skördetid. Slåttersillen är samma art som all annan sill och strömming, men genetiska skillnader tyder på att populationen har en egen historia och egna egenskaper. Unikt för slåttersill är att den är ovanligt storväxt.

– Vi har hittat ett gäng slåttersillar i våra prov­fisken också. De uppnår 25 centimeter på bara några år, vilket är otroligt snabbt. Det finns fortfarande mycket att ta reda på om strömmingen, säger Anders Adill.

I oktober 2025 höjdes fiskekvoten för strömming i centrala Östersjön på nytt och landade på drygt 96 000 ton, en höjning med 15 procent. För strömmingen i Bottniska viken beslutade Ministerrådet om en temporärt sänkt kvot, till 39 100 ton. Sverige var ensamt om att rösta nej, och hade velat se lägre kvoter. Regeringen menade också att förvaltningsmodellen måste ses över och ta hänsyn till ekosystemfaktorer som påverkar hur fisken mår.

I maj 2026 bedömde det vetenskapliga rådet ICES att mängden könsmogen strömming på nytt har ökat något. Däremot syns fortfarande samma låga nivåer av de äldre och större fiskarna. I juli 2026 uppdaterades den temporära strömmingskvoten för Bottniska viken till 55 869 ton.

När jag ringer upp David Gilljam på nytt tycker han att den utflyttade trålgränsen är ett bra initiativ.

– Men från SLU har vi hela tiden sagt att det inte räcker med en prövoperiod på tre år för att kunna utvärdera effekterna i ett så komplext havssystem. Om det finns en effekt är det rätt troligt att den inte syns än, säger David Gilljam.

Sedan länge står det klart att strömmingen leker längs skärgårdskusten, oftast på vår och sommar men ibland även på hösten. Eftersom leken sker i grunda områden har de länge varit skyddade från trålning. Men på vintern migrerar strömmingen ut i det öppna havet och ansamlas på större djup.

– Utmaningen är att få trålgränsen utflyttad så pass långt ut att även de här fiskarna skyddas. De söker sig till 60–70 meters djup, och djupprofilen ser lite olika ut. Det är inte så enkelt som att bara flytta ut trålgränsen ett antal mil, utan man måste säkerställa att det faktiskt finns tillräckliga djup inom det området, säger David Gilljam.

Risken är att fisket bara kommer att flyttas till nya områden. Det bästa skyddet vore därför att fiska mindre generellt, menar han. I stället går trenden mot utökat fiske.

David Gilljam efterlyser också större hänsyn till genetiken, för att skydda genetiskt distinkta bestånd som exempelvis den snabbväxande slåttersillen, som även hittats i provfiskena vid Forsmark. Om en delpopulation försvinner tappar man också motståndskraft mot miljöförändring och ändrat klimat.

David Gilljam konstaterar samtidigt att loppet är långt ifrån kört.

– Det vi behöver göra är att ge beståndet en chans att återuppbyggas. Vi kan inte bara utöka fisket varje gång vi ser att biomassan ökar. En strömming kan bli 20 år gammal. Så länge behöver vi inte vänta, men ge det sex, sju eller åtta år. Jag är ändå försiktigt positiv just nu.