Hur tåligt är ekträ egentligen?

Svar av Audrius Menkis, forskare i skogs­patologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala

Att ekträ är mycket motstånds­kraftigt mot röta och att gamla ekar ofta är ihåliga hänger faktiskt ihop. Endast några få vedsvampar, framför allt svavelticka och oxtungsvamp, klarar av att angripa ekens ved, och de gör det mycket långsamt. Få 100-åriga ekar är på väg att få håligheter medan de flesta 400-åringar är hålekar.

Att vi är vana att se just ekar med hål är helt enkelt för att de flesta andra trädslag både har kortare livslängd och är lättare för svampar att angripa. Det leder till att röta sprider sig snabbare och att trädet dör innan en hålighet hinner bildas.

Ekens kärnved – alltså den inre delen av stammen – är kemiskt väl skyddad med tanniner och andra ämnen som är giftiga eller starkt hämmande för de flesta svampar. Bara ett fåtal specialiserade svamparter har de enzymer som krävs för att bryta ner ekens komplexa ved och samtidigt neutralisera dess kemiska försvar. Angreppet börjar med att svamp­sporer landar i ytliga skador i gamla grenfästen eller i sprickor i stammen. Sporerna gror, ett mycel etableras och växer långsamt in i stammen.

Med tiden rötas mer och mer ved och stammen blir alltmer ihålig. Eken påverkas dock inte nödvändigtvis nämnvärt av detta, utan kan fortsätta leva många hundra år så länge det finns frisk ved runt om håligheten. Ett bra exempel på det är den kända Rumskullaeken som beräknas vara uppemot 1 000 år.

När ekträ används som bygg­material är situationen en helt annan. Historiskt valdes oftast relativt unga träd, ofta yngre än cirka 200 år, då stammen vanligen ännu är massiv och utan håligheter. Man använde framför allt tät, välutvecklad kärnved från friska träd. Därför kunde krigsfartyg som Vasa byggas i ek och få mycket lång livslängd.

Slutligen: Varför vill man bygga med kärnved när det är det ytligare träet, den så kallade splintveden, som bevisligen motstår röta i hålekar? Förklaringen är att splintveden har ett biologiskt försvar mot angrepp som bara fungerar så länge trädet lever. Kärnved däremot innehåller inga levande celler och har därför i stället det kemiska skydd som beskrivs ovan. Det finns kvar i veden och fortsätter att verka efter att trädet avverkats.