Får samebyn säga nej till gruvan?

Renarnas klickande trampljud och stilla grymtande avbryts bara av korta instruktioner och tillrop på nordsamiska. De kraftfulla hannarna med ståtliga horn – sarvarna – rör sig lugnt i cirkel runt ett par dussin renskötare från Gabna sameby som betraktar dem noga. De försöker urskilja ägarnas öronmärkningar och ibland kastar någon plötsligt sitt lasso, drar till sig en utvald ren och tar beslutsamt tag i hornen. Att brotta ner de största sarvarna kan kräva upp till fem personer.

Det är början av september, čakčageassi – höstsommar, och under sommaren har renarna ätit sig feta. Nu finns ett kort tidsfönster för slakt innan brunsten gör sarvarnas kött oätligt. I Abiskos renhägn finns drygt 600 renar som de senaste dagarna samlats in från betesmarkerna i fjällen med hjälp av drönare. Om några timmar återvänder de flesta till friheten på fjället.

Renen var tidigt på plats när inlandsisen försvann. I Alta i Nordnorge finns över 6 000 år gamla hällristningar av människor som driver renar i hägn – slående lika de i Abisko men högst sannolikt för vildren. I Finland har småskalig tamrensskötsel belagts från 700-talet och i stor skala från 1400-talet. I Sverige täcker renbeteslanden i dag ungefär halva landets yta. Djuren är del av ekosystemet i en arktisk region som enligt de senaste beräkningarna värms nästan fyra gånger snabbare än resten av världen.

– Renen har ju funnits här under väldigt lång tid och har uppenbarligen klarat av och anpassat sig. Men det som är grejen nu är ju att allt går så fort, säger Niila Inga från Laevas sameby som är på plats i hägnet. Han syftar både på klimatförändringar och krympande betesmarker.

Några månader efter samlingen i Abisko kommer samerna driva renarna från fjällen till vinterbetet i skogen – i Gabnas fall upp till 15 mil österut. Det är dessa säsongsflyttar som placerat just de här djuren i fokus för en internationellt uppmärksammad konflikt.

Det statligt ägda gruvbolaget LKAB planerar en ny järngruva med inslag av så kallade sällsynta jordartsmetaller i Kiruna. Sedan staden grundlades vid den första järngruvan år 1900 har industrin och samhället steg för steg täppt till renarnas flyttleder. Enligt samebyn och länsstyrelsen skulle den nya gruvan stänga även den sista migrationsrutten. Ärendet ligger nu hos myndigheten Bergsstaten för tillståndsprövning.

– Vi är helt emot gruvan. Det skulle vara slutet för vår typ av renskötsel och är en direkt fortsättning av statens koloniala politik, säger Lars Marcus Kuhmunen, ordförande för Gabna sameby.

Samebyn bröt förra året ett samverkansavtal med LKAB. I ett pressmeddelande skrev de att de inte sett ”någon verklig samverkan”, att Sveriges lagstiftning ”ligger långt efter andra länder som Kanada och Australien” och att gruvprojektet ”är statligt sanktionerad landgrabbing på urfolks territorium i ett land som gärna kallar sig världens mest progressiva i fråga om att värna mänskliga rättigheter.”

– Vi dödas inte men vi förlorar vår kultur och vårt levnadssätt, säger Lars Marcus Kuhmunen.

 – Vi är inga rättshaverister. Vi tror på domstolarna och beslutsprocessen, men vi litar inte alls på bolagets underlag och är beredda att ta det här hur långt som helst. Till Högsta domstolen och sedan till EU eller FN.

Samerna är erkända som urfolk i Sverige eftersom de levde på marken innan nationalstaten skapades. Renskötseln drivs av samebyar enligt en konstruktion som påfördes av svenska myndigheter i slutet av 1800-talet. Det var en period som regeringens Sanningskommission om det samiska folket i höstas beskrev under rubriken ”industrikolonialism”. Kommissionen konstaterar att staten ”ensidigt bemäktigat sig egendomsrätt över stora delar av samiskt land” – alltså tagit marken utan lov. De senaste 15 åren har Sverige kritiserats minst ett dussin gånger av en rad FN-organ för landets bristande hänsyn till samers mänskliga rättigheter, ofta när det gäller rätten till mark och inflytande.

Sällsynta jordartsmetaller används i ny teknik inklusive elbilar, mobiltelefoner och stridsflygplan. Det nya fyndigheten kallas Per Geijer, efter geologen och mineralogen med samma namn (1886–1976), och har fått prioritet för snabbare tillståndshantering av EU. Det beskrivs som motvikt till Kina, som i dagsläget producerar över 90 procent av Europas behov av sällsynta jordartsmetallmagneter – till priset av stora miljömässiga och sociala problem, inte minst för nomadbefolkningen i Inre Mongoliet.

LKAB:s direktör för externa relationer, Niklas Johansson, räknar med att gruvan går att genomföra men tror att processen kommer ta minst tio år innan de har ”en produkt”. Processen inkluderar, förutom tillståndsprövningar, även utveckling och testning av en ny metod för den ytterst komplexa kemiska separeringen.

– Vi behöver kunna bryta Per Geijer. De sällsynta jordartsmetallerna är en flaskhals för hela den gröna omställningen och vår järnmalm behövs för Europas stålindustris omställning. Dessutom är gruvan avgörande för Kiruna, säger Niklas Johansson.

– Vi är naturligtvis beredda att gå väldigt långt för att lösa problemen för rennäringen och betala för det.

LKAB anser dock inte att samebyn ska kunna neka själva gruvan. Enligt FN:s urfolksdeklaration, som Sverige röstade för 2007, ska stater konsultera urfolk för att få deras fria och informerade förhandssamtycke, FPIC, innan projekt på deras mark godkänns. Deklarationen är inte bindande i sin helhet, men FN-kommittéer har tolkat in principen i konventioner som Sverige är bundet av. FN:s rasdiskrimineringskommitté fann 2020 att Sverige brutit mot konventionen när staten gav gruvtillstånd på Vapstens samebys marker utan en sådan process, och har flera gånger uppmanat Sverige att skriva in FPIC i lag.

– Informerat förhandssamtycke betyder ju inte veto, utan det handlar om process, diskussion och inflytande i den, säger Niklas Johansson.

Enligt en dominerande tolkning i internationell rätt är FPIC inte ett veto i alla lägen. Men konsultationerna ska syfta till samtycke, och när ett ingrepp får så genomgripande följder att ett urfolks kultur hotas krävs samtycke, enligt bland annat FN:s människorättskommitté.

Det internationella forskningsinstitutet Stockholm environment institute, SEI, menar att Per Geijer är ett sådant fall. I en studie som publicerades i våras – där Gabna sameby medverkade men LKAB tackade nej – prövade forskarna en ny metod för att bedöma risker för samiska rättigheter vid gruvprojekt, Per Geijer användes som fallstudie. Ovanpå tidigare ingrepp skulle projektet ge ”stor” eller ”allvarlig” påverkan på alla sex förutsättningar som de ser som centrala för samebyns rätt till mark och kultur. Enligt forskarna skulle gruvan med stor sannolikhet kränka samebyns rätt till sin kultur enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, och enligt internationell rättspraxis kan samhällsekonomiska skäl inte rättfärdiga en sådan kränkning. Med så stora risker krävs sannolikt ”ett uttryckligt samtycke från samebyn”, skriver de.

Att agera folkrättsligt korrekt ligger också i LKAB:s eget intresse, menar forskarna: en grundlig rättighetsanalys med samebyn kan vara ”ett av de bästa recepten på att minska risken för senare överklaganden”. Som statsägt ska LKAB enligt regeringens ägarpolicy agera ”föredömligt”, och från 2029 väntas bolaget omfattas av EU:s nya krav på att förebygga skador på mänskliga rättigheter.

Rasmus Kløcker Larsen, senior forskare på SEI som ledde arbetet, säger:

– Det torde vara pinsamt för LKAB att ligga efter i dessa frågor. Många stora internationella bolag, som Rio Tinto och Anglo American, har gjort positionsförflyttningar och ändrat policyer och riktlinjer men vi upplever att det går långsamt i Sverige, både politiskt och inom näringslivet.

Niklas Johansson känner inte igen bilden.

– Jag tycker att vi agerar och försöker. Vi har tidigare haft samverkansavtal med samebyarna – det sa Gabna upp. Men våra ansträngningar för att få till en riktig dialog om vägen framåt med Gabna fortsätter.

Enligt LKAB:s egen hållbarhetsredovisning bygger bolagets arbete med urfolksrättigheter just på samverkansavtalen. SEI:s fallstudie tyder på att avtalet med Gabna, som är sekretessbelagt, ensidigt gynnade bolaget.

Frances Wall är en av världens främsta experter på sällsynta jordartsmetaller. Hon är professor i tillämpad mineralogi vid Camborne school of mines vid University of Exeter i Storbritannien, och har föreläst om metallerna för LKAB:s geologer och besökt Kiruna. Hon säger att framtidens teknik kräver såväl nya gruvor som stora satsningar på återvinning.

När det gäller Per Geijer är hon dock mer avvaktande. Frances Wall bedömer att fyndigheten, där metallerna sitter i mineralet apatit, är en av tre till fyra ”intressanta” i Europa. Men hon beskriver alla projekten som ”experimentella” med ”frågetecken över sig”. Det är också svårt att veta hur den globala marknaden ser ut om tio år eller mer när LKAB hoppas starta brytningen.

– Många utvecklar nu andra typer av fyndigheter i jonadsorberande lera i Brasilien, Australien och Sydostasien, och i karbonatit i Malawi, Angola och Tanzania. Om de kommer i gång fortare än något i Europa, inklusive Per Geijer, blir affärsargumentet förstås svagare.

Frances Wall betonar att varje etablering av en ny gruva måste förankras noga hos lokalbefolkningen.

– Med urfolk som markägare är det en annan relation än med andra som bara råkar bo där. Alla talar om fritt, föregående och informerat samtycke. Den vedertagna uppfattningen är att företaget ska börja samarbeta med lokalsamhället redan vid prospekteringens allra första steg, när en geolog börjar undersöka marken, säger hon.

Frances Wall noterar också att den svenska debatten nästan uteslutande handlat om den gröna omställningen. De behoven kan säkert lösas med import, menar hon. Men materialen används också i moderna vapensystem och då spelar det större roll var produktionen ligger.

– Ofta brukar denna typ av projekt säljas in med försvarspolitiska argument, säger hon.

I september rekommenderade länsstyrelsen i Norrbotten att gruvan skulle få brytningsrätt trots att renarnas flyttled förbi Kiruna skulle kapas. Om metallerna skrev myndigheten att ”säker tillgång till sådana mineraler är en viktig förutsättning för en omställning till ett mindre fossilberoende samhälle.”

Renarnas roll för klimatet nämndes inte trots att den är väl dokumenterad.

I nästa del av det här reportaget får du veta mer om hur renskötseln bromsar uppvärmningens effekter.