Renar bromsar uppvärmningens effekter

Fjällen lyser av höstens färger och en bit upp på bergen går en linje mellan de illgula fjällbjörkarna och det mörkröda kalfjället – trädgränsen.

Innanför de tårtbitsformade fållorna i Gabna samebys renhägn i Abisko finns hundratals renar som under några dagar i september samlats in från betesmarkerna i fjällen. Väster om renskiljningsplatsen reser sig Njullá, ett av Sveriges mest beforskade berg.

Trädgränsen på dess östra sluttning har under 40 år stigit med 45 höjdmeter. Det kan vara resultatet av den effekt som förväntas i fjällen när temperaturen stiger. Enligt SMHI:s mätserie är det nu i genomsnitt runt 2 grader varmare i Abisko än för 110 år sedan.

På hägnens östra sida reser sig kullen Paddus och därbakom Čuonjávággi, även kallat Lapporten. Berget har en av svenska fjällens mest berömda siluetter – och på dess sluttning har trädgränsen inte stigit alls.

– Vi tror att det har med renarnas betning att göra. Renar äter inte särskilt mycket träd, men vid trädgränsen behöver man inte beta så mycket för att få stora effekter, säger Johan Olofsson, professor på institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.

Mycket av Johan Olofsson forskning har genomförts på Climate impacts research centre vid Abisko naturvetenskapliga station, några hundra meter norr om Gabnas renhägn.

För att testa effekten av renbete – och även av små växtätare som lämlar och sorkar – byggde den dåvarande doktoranden Johan Olofsson för snart 30 år sedan tolv stycken åtta gånger åtta meter stora inhägnader på sluttningen nära Paddus. Han placerade dem i sex grupper med en kontrollyta och två hägn i varje: ett hägn med grova nät som höll borta renar och ett med finmaskiga nät som även höll borta smågnagare. Hägnen placerades i olika naturtyper runt 580 meters höjd, just där björkskogen glesnade till enstaka träd.

Effekten över tid är nästan övertydlig: Mitt på den kala högfjällstundran med modesta örter står Olofssons inhägnader och bågnar av växtlighet med mer än manshöga granar, frodigt gräs och midjehöga buskar. Utan renen, menar han, skulle det sannolikt finnas skog väsentligt högre upp.

Genom att studera en rad liknande experiment i Skandinavien, på Grönland, Svalbard och i Nordamerika har forskargruppen skapat en bild av hur ekologin fungerar. De har sett att effekten av att utestänga gräsätare i genomsnitt är ungefär lika stor som effekten av uppvärmningen.

– Det betyder att renen hittills motverkat nästan hela klimatpåverkan för växtligheten i fjällen, säger Johan Olofsson.

Han ser dock att just Njullá är mer komplicerat eftersom det fjället länge påverkats av människor – järnvägsbyggare, avverkning, turister, samer – och att renens bete inte är helt klarlagt. Men resultaten, säger han, håller över hela Arktis.

Det är inte bara trädgränsen som bevaras av renbete. Det bestående kalfjället har även viktiga återkopplingar till klimatsystemet. På våren reflekterar jämnt snötäckt mark solljuset som en spegel medan ytor med buskar och träd blir mörkare, tar upp mer värme och snön smälter snabbare i en självförstärkande cykel. Även på sommaren påverkar färgskillnader på fjället mängden utstrålning. Effekten kallas albedo och flera av Johan Olofssons studier knyter renbete direkt till ökad albedo.

Förutom klimatanpassning har renen även visats ha positiva effekter på den biologiska mångfalden. Renbetet gynnar framför allt låga, ljuskrävande fjällväxter – bland dem flera rödlistade och kalkgynnade arter – som annars trängs undan av buskar och högvuxna örter när klimatet blir varmare. Resultaten nämns bland annat i Sveriges strategi för ett fredligt säkert och hållbart Arktis som lades fram i maj 2026.

Den totala effekten från renar i ett visst område är dock komplicerad att beräkna, säger Johan Olofsson.

– Men systemen är mycket känsliga, och att minska antalet renar i det här läget vore en riskabel strategi.

Strax öster om Abisko ligger flera myrområden med ständigt frusen jord, permafrost. Där har forskare sedan 1970-talet följt hur marken tinar – och hur utsläppen av metan och koldioxid ökar. En av slutsatserna är att permafrosten försvinner snabbast på de platser där djup snö isolerar marken från sträng vinterkyla. Även detta har indirekt koppling till renarna. När djuren trampar snön släpper den igenom kyla som bevarar den frusna jorden.

Anders Oskal är generalsekreterare för World reindeer herders med huvudkontor i nordnorska Kautokeino och talar för 24 rendrivande urfolk i nio länder. Han menar att det inte bara är renens klimatpåverkan som saknas i debatter och beslutsunderlag kring till exempel gruvdrift, utan respekten för traditionell kunskap. Renskötseln ses alltid som en del av problemet – inte lösningen. Och frågorna som ställs handlar om huruvida det finns för mycket ren – aldrig för lite.

– Surprise, surprise – renen tar vara på sin egen miljö, säger Anders Oskal.

I Norge har staten till exempel länge motiverat neddragningar av renantalet med överbetning. Men när forskare vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet, NMBU, 2020 gick igenom den officiella statistiken visade sig underlagen vara svaga.

En annan del, menar Anders Oskal, är att samer sällan får delta i forskningen.

– Om du forskar om mineraler är det självklart att samarbeta med geologer från gruvbolag. Om du forskar på kreatur och jordbruk så samarbetar du med bönder. Men om du forskar på renar så anses det plötsligt problematiskt att samarbeta med samer. Vi ses som en särskilt svår aktör eftersom vår livsstil står för en annan typ av ekonomi, och ett nomadiskt sätt att se på världen.

Tim Horstkotte är ekolog vid Umeå universitet och har samarbetat med samebyar i flera projekt. Han beskriver en akademisk risk att bli kallad ”samevänlig”. Dessutom noterar han:

– Vi har vilt, som älg och rådjur, och vi har tamdjur, som får, kor och grisar. Renen ägs av någon, men går en stor del av året för sig själva. Därför passar den inte självklart in i den vardagliga uppdelningen mellan vilda och tama djur.

Även från samisk sida finns önskemål om närmare kontakt med forskare. Karin K. Niia är en av renägarna i hägnet i Abisko och ledamot i Gabna samebys styrelse. Hon säger att hon inte informerats om de studier som Johan Olofsson under decennier utfört på hennes och samebyns renar och berättar att hon flera gånger bett att få samarbeta med Abisko naturvetenskapliga station men att intresset varit svalt.

Johan Olofsson ser positivt på att renskötarna värdesätter tätare kontakt med forskningen.

– Vi har mycket att vinna på ett närmare samarbete eftersom forskare och renskötare ofta har olika kunskaper och perspektiv som kompletterar varandra.

Han beskriver hur han haft många kontakter med Gabna sameby genom åren, och hur representanter deltagit vid forskningsstationens årliga möten.

– Men det är tydligt att vi alltid kan göra mer för att stärka dialogen och utveckla samarbetet framöver, säger Johan Olofsson.

En av få heltidsrendrivande svenska samer som deltagit i naturvetenskapliga forskningsprojekt – och fått status som medförfattare, inte enbart källa eller samarbetspartner – är Niila Inga från Laevas sameby. Han har undersökt hur själva renskötseln påverkas av klimatförändringarna tillsammans med Gunhild Rosqvist, professor i geografi vid Stockholms universitet och en av huvudförfattarna till kapitlet om biologisk mångfald i nästa globala rapport från FN:s klimatpanel IPCC. Ett av kalfjällens skydd mot varmare temperaturer – renen – får nu allt svårare att leva upp till sin roll i ekosystemet.

– Min pappa var renskötare hela sitt liv. På 1930-talet var det dåliga betesvintrar, och på mitten av 60-talet dog det väldigt mycket ren. Men i övrigt har det inte varit så dåliga år. Sedan, från 2010 har det börjat ändras väldigt mycket, säger Niila Inga.

Gunhild Rosqvist och Niila Ingas första studier publicerades 2021 och byggde på fem års data och en kombination av dagboksanteckningar, automatiska väderobservationer och gps-spårning av renar. De visade hur ett enda höstregn kan lägga is över beteslavarna och försvåra renarnas överlevnad. Hur plötsliga snöfall stoppar säsongsmigrationer och tvingar ut renar på farliga vägar och järnvägar. Och hur varmare somrar gör att djuren flyr till betesfattiga snöfält. Effekterna är ökad dödlighet, missfall och svagare kalvar.

Samtidigt minskar möjligheterna att parera förändringarna. Enligt studien har nästan två tredjedelar av Laevas samebys vinterbete och en femtedel av sommarbetet kraftigt begränsats och gruvor anges som den utveckling som driver fram andra störningar. Gunhild Rosqvist betonar vikten av sammanhängande marker och att räkna in klimatförändringar som en del av framtidsplaneringen för fjällen.

– I dag är det en otrolig stress på renen och jag tror inte folk begriper det. Vi kan komma till en punkt där den inte klarar sig längre.

Läs mer om hur grön omställning ställs mot samiska rättigheter när sällsynta jordartsmetaller ska brytas i Kiruna.