”Renskötande samer är ingen privilegierad adel”

Ännu en gång har en debatt om samers rättigheter kontra andra intressen blossat upp. Men att framställa renskötande samer som en adel med privilegier är fel och riskerar att leda till ökande hat och hot mot en redan utsatt grupp – det skriver fyra ledamöter i Sanningskommissionen för det samiska folket.

flock med renar

Renskötande samer kämpar för att kunna fortsätta med naturbetesbaserad renskötsel på marker som krymper till följd av ökande exploateringar, skriver ledamöter i Sanningskommissionen för det samiska folket.
Bild: Getty images

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

I en ledarartikel i Dagens Nyheter 18 oktober beskrev Hanne Kjöller renskötare som en sorts samisk adel med statligt sanktionerade privilegier. Hon hävdade att samebyarna snarare liknade en släktbaserad klanverksamhet än en transparent förening med tydliga medlemskrav. En av slutsatserna var att: ”Samebyarna kapitaliserar på sammanblandningen av samer, renägare och renskötare. Och eftersom det ligger så mycket pengar i att spela ut offerkortet så är det vad samebyarna alltmer kommit att göra.”

Den 1 november publicerade hon ytterligare en artikel som målar upp bilden av en konflikt mellan renskötande samers rättigheter och andra intressen, som allmänhetens tillgång till fjällvärlden.

Viktiga fakta utelämnas i debatten

Men Hanne Kjöller utelämnar viktiga fakta på ett sätt som får de renskötande samerna att framstå som en gynnad minoritet som skaffat sig privilegier på andra samers bekostnad. Det hon inte nämner är att staten genom sin så kallade ”lapp ska vara lapp”-politik, som växte fram under slutet av 1800-talet, bestämde att de nomadiserande samerna var de som skulle sköta renar. Som en följd av detta beslutades bland annat att nomadiserade samers barn skulle gå i nomadskola med en oftast sämre utbildning, för att hållas kvar i renskötseln.

Girjasdomen beskriver Kjöller som rätten ”att kränga jakt- och fiskerättigheter med ett oinskränkt monopol”. Däremot redovisar hon inte att samebyarnas juridiska rätt att bruka den statliga marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen genom historien har försvagats. I de första renbeteslagarna, som kom i slutet på 1800-talet, uttryckte staten att den marken var de för ”lapparna avsatta land” och mark ”till lapparnas uteslutande begagnade”. I den nuvarande rennäringslagen har detta luckrats upp. Men det står fortfarande i förarbetena till rennäringslagen att den marken i första hand är avsedd för de renskötande samernas bruk. Det har inneburit att länsstyrelsen inte har fått upplåta jakt och fiske om det skadar renskötseln.

I Girjasdomen konstaterar Högsta domstolen att samebyn på grund av urminnes hävd har en juridisk ensamrätt till jakt och fiske inom samebyns område ovan odlingsgränsen och att samebyn i stället för länsstyrelsen har rätt att upplåta dessa rättigheter till utomstående. På det sättet kan Girjas sameby nu styra jakten och fisket till områden där det inte skadar renskötseln.

Inte heller tar Hanne Kjöller upp att staten genom 1928 års renbeteslag beslutade att den juridiska rätt samer på grund av urminnes hävd har att bruka mark och vatten för renbete, jakt och fiske, inte längre fick utnyttjas av samer utanför samebyarna. Övriga samer miste då definitivt sina lagliga rättigheter att bruka traditionella samiska marker, något som ledde till trauman som hos dessa samer lever kvar ännu i våra dagar.

Exploateringar krymper samernas marker

De renskötande samerna kämpar i dag för att kunna fortsätta med naturbetesbaserad renskötsel på marker som krymper till följd av ökande exploateringar för gruvor, vindkraft, storskaligt skogsbruk och kraftigt ökande turism. Att i det läget, så som Hanne Kjöller gör, framställa renskötande samer som en adel med privilegier är fel och riskerar att leda till ökande hat och hot mot en grupp som redan är hårt utsatt.

Sanningskommissionen för det samiska folket har regeringens uppdrag att kartlägga och granska vilka konsekvenser statens politik har fått för såväl renskötande som icke renskötande samer och att sprida kunskap om detta till allmänheten. När det arbetet är gjort kommer det finnas ett underlag för en saklig diskussion om vilka åtgärder som bör vidtas för att främja försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle inom vårt svenska samhälle.

Att en saklig diskussion kan komma till stånd har alla som deltar i debatten ett ansvar för.

Gunlög Fur, professor i historia, Linnéuniversitetet
Marie B. Hagsgård, medlem i Europarådets expertkommitté för skydd av nationella minoriteter
Jonas Monié Nordin, docent i historisk arkeologi, Stockholms universitet
Laila Susanne Vars, PhD i internationell rätt- och urfolksrätt, Universitetet i Tromsø 

Samtliga artikelförfattare är ledamöter i Sanningskommissionen för det samiska folket

Sanningskommissionen för det samiska folket

  • Den 4 november 2021 beslutade regeringen om direktiv för en kommitté i form av en sanningskommission för det samiska folket.
  • Kommissionens uppdrag är att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv, och dess konsekvenser för det samiska folket. Sanningskommissionen för det samiska folket ska redovisa sitt slutbetänkande den 1 december 2025

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor