Döden med timglas och lie, ur en likpredikan från 1672 över boktryckaren Ignatius Meurer.
Bild: Andreas Swanwall, Skoklosters slott / Statens historiska museer (PDM)

Likpredikningar berättar kvinnornas historia

När likpredikningarna från 1600–1700-talet digitaliseras öppnas dörren till mer kunskap om kvinnor under stormaktstiden. Till skillnad från i många andra historiska källor är fördelningen mellan könen jämn.

Premium
Publicerad

Vid mitten av 1640-talet var Karin Pedersdotter Stjernfeldt 40 år och skulle föda sitt sjunde barn. Då hade redan fyra av barnen dött. I likpredikan över hennes 2,5-åriga dotter Margareta står det att ”hennes avgång ifrån denna jämmerdalen tilldrog sig den 24 januari nästförleden om aftonen klockan 7, då hon överfölls av en hetsig feber som continuerade i sammanlagt 6 dagar”. Enligt predikotexten sjöng det lilla barnet en psalm på sin dödsbädd, men utbrast ”jag orkar nu intet mer sjunga, utan att ni mor kära vill hjälpa mig”.

Några år senare dör även modern. I hennes likpredikan kallas döden för ”en gudlig, hugnesam och salig ändalykt” men skildringen vittnar samtidigt om en lång och plågsam kamp:

”Åkallade framförallt innerligen Gud, och ropade till honom om hjälp och en nådig förlossning. Men när hon förnam sig utan makt att föda, och fostret hade dött, och hennes eget liv stod högst i faran, led hon med stort tålamod sin pina och värk, och sade: Fast mitt barn nu uti mitt liv ska ha sin grav, så tror jag dock fullkomligen och vet förvisso, att dess själ är hos Gud, ty jag har av hjärtat och i tro befallt det åt Gud. Jag märker väl, sade hon, att här är intet annat för mig att vänta än själva döden.”

Likpredikningarna över mor och dotter ger en inblick i hur mycket död som ingick i människors liv vid 1600-talets mitt.

Susanne Tienken är docent och universitetslektor i tyska vid Stockholms universitet.
Bild: Maria Wijma

– Det här är en ovanligt detaljerad skildring, men det som märks här, och som ofta återkommer i likpredikningar, är att personen beskrivs som tålmodig, att hon inte är arg på Gud, eller beklagar sig över sitt öde, säger Susanne Tienken, docent och universitetslektor i tyska vid Stockholms universitet.

Likpredikningar görs tillgängliga digitalt

Hon har intresserat sig för likpredikningar i sin forskning, framför allt för hur människor har sökt och funnit tröst genom att ta del av olika texter. Just nu leder hon ett flerårigt projekt tillsammans med Statens historiska museer som går ut på att digitalisera den samling av tryckta likpredikningar som finns i Skoklosters slotts bibliotek.

– Det här är ett väldigt spännande material som är helt ikoniskt för 1600-talet. Här finns ju allt! Död och krig, tro och tvivel. Men också hur man tänker sig att man ska komma över alla dessa problem som finns runt omkring en.

Det är på det hela taget ont om kvinnors avtryck i äldre arkivmaterial. Kvinnor är inte arkivbildande, som Susanne Tienken uttrycker det. Men likpredikningarna är jämnt fördelade mellan könen och därför är de en särskilt viktig källa för den som vill ta reda på villkoren för kvinnor under 1600- och 1700-talet, som till exempel Karin Pedersdotter Stjernfeldt. Hon dog på det sätt som många kvinnor dog vid den här tiden: i barnsäng.

– Vid varje graviditet och varje förlossning var det en stor risk att man inte överlevde. I likpredikningarna har vi kvinnor i 20-årsåldern som dör därför att de helt enkelt föder barn.

Rosemary Hanson, bildtekniker vid Statens historiska museer, arbetar med digitaliseringen av Skoklosters samling av likpredikningar.
Bild: Helena Bonnevier, Statens historiska museer

Många dör i barnsäng

Någon sammanställd statistik över befolkningen från 1600-talet finns inte, men däremot från 1700-talets andra hälft, och den visar att medellivslängden då var 35 år. Men den siffran säger inte allt. De som uppnådde 15 års ålder kunde räkna med en medellivslängd på nästan 57 år, och de som lyckades bli 50 år gamla kunde räkna med att leva tills de blev nära 70 år gamla. Den genomsnittliga medellivslängden drogs alltså ner rejält av den höga barnadödligheten.

 – I en barnaskara på 10–12 barn så dör ju upp till 8–9 barn. Och då gäller det oavsett vilken ståndstillhörighet man har. Dels var det mycket sjukdomar och sämre mediciner, men man ser även oaktsamhet. Barnen ramlade ner, de drunknade, de blev ihjälslagna av hästar, de blev bortrövade och försvann också utan att man visste vart. Man hade ju inte samma idé kring att barn skulle tas om hand, och man anpassade helt enkelt inte sina livsförhållanden till barnens säkerhet, säger Susanne Tienken.

Det var inte så att föräldrarna var likgiltiga inför barnens död, bara för att oddsen för deras överlevnad till vuxen ålder var så dåliga. Sorgen syns mellan raderna i likpredikningarna. Till exempel berättas det om hur de sjuka barnen försöker trösta och muntra upp sina föräldrar, med ord som: ”Kära moder, gråt inte, jag blir väl bättre.”

– Det finns också andra vittnesmål om att människor var väldigt ledsna och förtvivlade, ibland traumatiserade. Så föreställningen om att de inte skulle ha sörjt då, bara för att det var så vanligt att barn dog, är fel. Så var det inte, utan sorgen var helt enkelt mer närvarande i allas liv, hela tiden, säger Susanne Tienken.

Prästens likpredikan var en central del av begravningsgudstjänsten, och om de efterlevande hade ekonomiska möjligheter kunde de låta trycka upp predikan efteråt. Innan den lämnades till tryckeriet kunde texten både finslipas och förlängas. Man lade också gärna till information om själva begravningen.

1. ”Människan är i sitt levande så som gräs” står det i bibelcitatet under liemannen, ur likpredikan över fröken Charlotta Juliana Dahlberg, död 1699.
2. Livet sågs som en tillfällig bubbla, homo bulla, och man skulle minnas sin dödlighet.
3. Symboler för livets förgänglighet återkommer, som denna skalle med sädesax i en predikan från 1688.
Bild: Johan Thingwall / Skoklosters slott / SHM (Public domain), Aegidius Strauch, Skoklosters slott / Statens historiska museer (PDM)

– Det var väldigt viktigt i den tryckta likpredikan att begravningen beskrevs som ett folkrikt evenemang och att den ägde rum i en bra kyrka, säger Susanne Tienken.

Likpredikningar – populär läsning

Det var dyrt att låta trycka texter, så från 1600- och 1700-talet finns inga likpredikningar från de lägre stånden. Att låta trycka predikan gav prestige och visade att de efterlevande var besuttna. Texten upphöjde den som dött, genom att beskriva hur personen hade levt, hur gudfruktig han eller hon hade varit och hur personens goda egenskaper hade manifesterats i livet, såväl som på dödsbädden. Och glansen spred sig till de efterlevande.

Likpredikningarna var populär läsning, åtminstone i de någorlunda välbeställda samhällsskikten som hade råd att köpa dem.

– I en tid när människor dör runt omkring en hela tiden måste man räkna med att man själv kan dö när som helst, så det gällde att vara förberedd. Likpredikningarna användes flitigt som material för den egna dödsberedelsen, för att få lite hjälp med sina tankar kring den egna döden.

– Och så kunde det kanske vara lite rafflande ibland att läsa om de livsöden som beskrevs – de var ju spännande helt enkelt, tillägger Susanne Tienken.

Likpredikningar berättade släktens hisotira

Ytterligare ett skäl att läsa likpredikningarna var för deras släkthistoriska innehåll. Familjer kunde därför samla på predikningar över personer som de var familjemässigt kopplade till, men det fanns också samlare som gick långt utanför den egna släkten. Militären, greven och politikern Carl Gustaf Bjelke (1683–1754) samlade på böcker i många olika kategorier, och på 1730-talet började han samla på likpredikningar. Oftast köpte han trycken själv på auktioner och på resor. Ibland fick han dem i present, till exempel av sin mor. När han dog 1754 bestod samlingen av över tusen likpredikningar, som han hade låtit binda in och skapa ett register över. Hela biblioteket gick i arv och överfördes till Skoklosters slott där det har bevarats sedan dess. Just nu är likpredikningarna emellertid flyttade till ett magasin där de skannas in för att publiceras digitalt. Redan nu går det att se en del av dem genom att söka i biblioteksdatabasen Libris eller Statens historiska museers samlingar, men för att läsa dem behöver man än så länge kunna avkoda frakturstilen. Så småningom kommer dock bilderna av boksidorna att kompletteras med maskininläst text, så att det går att söka i dem, vilket är användbart för forskare, men även för släktforskare.

Thomas Fürth är docent i historia.
Bild Marie-Therese Karlberg

– Likpredikningar är en användbar källa, framför allt när man kommer längre tillbaka, till en tid när kyrkböckerna inte fungerar och mantalslängderna är knapphändiga, säger Thomas Fürth, docent i historia och ordförande i såväl Genealogiska föreningen som Judiska släktforskningsföreningen i Sverige. Han berättar att även Geneaologiska föreningen har en samling likpredikningar i sitt arkiv.

Som en följd av att kyrkböckerna numera finns digitalt tillgängliga är det ganska lätt att släktforska i dag, menar han. Därför kan många följa sina rötter ner till 1700-talet, eller till och med 1600-talet.

– Då tunnas det ut och andra källor blir intressanta, som fastighetsbeteckningar, jordeböcker, kartor och likpredikningar, där man kan få uppgifter om hela livscykeln. Men det är lätt att man blir anakronistisk och tar med sig dagens värderingar bakåt, säger Thomas Fürth.

Religionen genomsyrade allt

För en nutida läsare kan det till exempel vara svårt att förstå hur människor på 1600- och 1700-talet så tålmodigt kunde uthärda sina svårigheter och ödmjukt underkasta sig Guds vilja. Karin, vars likpredikan inledde artikeln, önskar visserligen att hon kunde få bli förlossad från sitt foster och behålla livet för sin mans och sina barns skull, men hon underkastar sig Guds faderliga vilja. Eller ska likpredikningarna snarare läsas som prästens moraliska fostran av åhörarna om vilka dygder de bör leva efter, än som sanningsenliga personporträtt? Frågan är i viss mån fel ställd, eftersom religionen genomsyrade människors uppfattning om sig själva.

Digitaliseringen av Skoklosters likpredikningar

Projektet ”Från bokskåpet till skärmen: Digitalisering av likpredikningarna i Skoklosters slottsbibliotek” påbörjades 2023 och pågår till och med 2026. Projektet leds av Susanne Tienken, docent och universitetslektor i tyska vid Stockholms universitet, i samarbete med Jonas Häggblom, intendent för Skoklosters slotts samlingar.

Några av likpredikningarna som hittills har skannats in kan hittas i biblioteksdatabasen Libris och Statens historiska museers samlingsdatabas.

Skoklosters samling består av drygt tusen likpredikningar från 1600- och 1700-talet som är skrivna på svenska, eller på andra språk, som tyska, latin, franska och danska.

En förhoppning inom projektet är att detta ska bli starten för en digitalisering av likpredikningar i fler samlingar. Kungliga biblioteket har en stor samling av likpredikningar och har planer på att digitalisera den. Även Vitterhetsakademiens bibliotek, Carolina Rediviva och andra universitetsbibliotek har samlingar av likpredikningar.

– På 1600-talet har vi inte ett individualiserat samhälle som i dag. Man ansåg sig inte vara en individ på det sättet som vi tänker oss det, utan man fostrades till, och förstod sig själv som en del av någonting större än en själv, säger Susanne Tienken.

Personerna beskrivs utifrån sitt förhållande till Gud och till andra människor. Det betonas att de har fått en kristen uppfostran, att de har blivit döpta, och att de har varit en glädjekälla för sina föräldrar, i synnerhet när det gäller dem som dött som barn. I likpredikningarna över kvinnor lyfts det ofta fram att de har tagit ansvar för tjänstefolk och brytt sig om fattiga människor. Även i de högre stånden kunde unga kvinnor, som gift sig i de tidiga tonåren, ha ett enormt ansvar för arbetsledning och hushållsplanering för en stor gård, samtidigt som de väntade ständigt nya barn, som oftast inte överlevde. Medan männens ansvar riktades mer utåt, mot omvärlden, så värderades kvinnans arbetskapacitet med att driva hushållet högt, framhåller Susanne Tienken. I likpredikningarna skildras hur makarna jobbade tillsammans och förlitade sig på att den andra gjorde sin del.

– Det ena var inte mindre viktigt än det andra. Och även det själsliga arbetet som kvinnorna genomförde var inte bara ett slags hobbyverksamhet, utan det var avgörande för hur familjen mådde. Allting filtrerades ju genom den kristna tron.

Susanne Tienken berättar om friherrinnan Maria Christina Gyllenstierna som levde under 1600-talets andra hälft. I likpredikan över henne, som finns bevarad i Skoklosters samling, betonar prästen att hon tog stort ansvar för sina närståendes själavård. Och det bekräftas av hennes handskrivna bönebok, som finns bevarad på Kungliga biblioteket. I den har friherinnan gjort noggranna anteckningar om från vem hon har fått de olika bönerna och för vilka hon har läst dem.

Likpredikningarna förändras

På 1800-talet börjar bruket att trycka likpredikningar över anhöriga ebba ut och delvis förändras. Från 1800- och tidigt 1900-tal hittar man i stället samlingar av likpredikningar som präster har låtit trycka upp i sedelärande syfte. Ett exempel på en sådan är en tryckt predikan från 1896 över en ihjälslagen ung man i jämtländska Lillhärdal. I förordet motiverar utgivaren trycket med att denna ”likpredikan över rusdryckernas förbannelse, som är lika varm som vältalig, förtjänar att komma till en större allmänhets kännedom och bör utgöra ett varningsord för alla: Fly rusdryckerna!”

– Så vi förstår att det inte bara är tomma ord i likpredikan. Hon har verkligen ägnat sig åt de närståendes själsliga välbefinnade.

Samtidigt finns en viss standardisering som gör att man kan se vilka dygder som var viktiga och vilka epitet som var kopplade till ståndstillhörigheten. Om friherinnan Maria Christina Gyllen­stierna står det att hennes ”högädla lekamen med högförtjänt heder infördes uti sin och sina fäders grav”.

– ”More is more” på 1600-talet. De har inte samma stilkänsla som i dag utan det handlar om att nöta in budskapet med upprepning, säger Susanne Tienken.

– Men när man kommer förbi det för oss exotiska sättet att uttrycka sig, så blir man ofta väldigt tagen av insikten om hur det var att leva under den här tiden.

”Minns att du ska dö”

Det ständiga mantrat är memento mori, minns att du ska dö, och konsten präglas av vanitas-motiv som påminner om livets förgänglighet. Människolivet är skört som en såpbubbla – homo bulla – som liemannen när som helst kan slå hål på. Det gällde att vara förberedd. Helst skulle döden varsla om sin ankomst så att man hann be erforderliga böner och ta avsked av familjen. Plötsliga dödsfall var fruktade och kunde misstänkliggöra den drabbade. Likpredikan kunde då behöva utformas som ett försvarstal mot skvaller och onda rykten.

Den ogifta adelsdamen Anna Fleming drunknar när ett skepp förliser utanför Vaxholm till följd av en plötslig storm. Hon är då 25 år och ogift, vilket var ovanligt vid den åldern. Bland de många omkomna vid skeppsbrottet fanns också två av hennes syster­döttrar, som ännu var i koltåldern, men barnens mor räddas.

Varje barnsäng innebar en risk att dö. Denna ovanliga skildring av en förlossning är målad runt år 1800, sannolikt i Åbo.
Bild: Wellcome Collection CC BY 4.0

– I likpredikan är det väldigt viktigt att lyfta fram att Anna Fleming inte har gjort sig skyldig till detta öde, säger Susanne Tienken.

Prästen tar upp att hon har fått en kristen fostran med skälig aga, att hon sedan har växt upp med släktingar och tagit hand om andras barn.

– Plågan i att drunkna beskrivs ingående och syftet var att väcka medkänsla. Prästen blir väldigt upprörd över de misstankar som uppenbarligen förekommer i den här församlingen mot mamman, som överlevde, och mot de avlidna. Han säger med väldig kraft att om man inte har medlidande med en som har drunknat på havet, då är man ingen människa utan ett satans missfoster.

En protestantisk sed

Seden att trycka likpredikningar är förbunden med protestantismen och finns därmed till exempel i Sverige och Tyskland. Den har sin blomstringstid på 1600- och 1700-talet, för att därefter börja avta.

Predikningarna skrevs för att hållas vid begravningsgudstjänsten, men redigerades inför tryck, i de fall de var planerade att tryckas.

Antingen var det en efterlevande som lät trycka dem, eller den präst som höll predikan. I de fall prästen tog initiativet skrev han i allmänhet en dedikation till sorgehuset eller andra intresserade, och den inbyggda logiken var att den som fick dedikationen skulle ge lite pengar som tack. Seden var inte alltid uppskattad och så småningom blev det, om inte förbjudet, så i alla fall mindre accepterat med oönskade dedikationer.

Likpredikningar som genre är besläktade med gravlyrik, en sorts tillfällighetsdikter
som också kunde tryckas i samband med begravningar.

Det intygas också att alla som omkom hade bett sin morgonbön och att de tillbad Gud och sjöng psalmer in i det sista, tills skeppet förliste. Prästen gör vad han kan för att ge bilden av att det låg ett kristet skimmer över olyckan. Olyckan ska inte ses som ett straff för någons missgärning, utan som ett utslag av Guds outgrundliga vilja.

– Den plötsliga döden blir ett stort problem eftersom det inte ansågs bra att vara oförberedd inför döden, säger Susanne Tienken.

I dag är det kanske snarare den långsamma döden som människor räds, den som innebär att vi kanske måste ligga andra till last och inte fullt ut kan vara dem vi vill vara. Men lyfter man blicken något och ser bortom Sveriges horisont, så har 1600-talet, med alla sina katastrofer, vissa likheter med dagens värld, tycker Susanne Tienken. Hon som i sin forskning har studerat människans sätt att söka tröst framhåller att likpredikningarna kan vara givande läsning än i dag.

– Den omsorg om ens nära och kära som ibland lyser igenom, och känslan av ansvar för samhället, den omsorgen tycker jag att man kan ta med sig som någonting positivt. På den tiden var man mycket mer en varelse i relation till andra.  

Likpredikningarna över Karin Pedersdotter Stjernfeldt och dottern Margareta är återgivna i antologin Jämmerdal & fröjdesal: Kvinnor i stormaktstidens Sverige (Atlantis, 1997). 

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.

Beställ idag

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor