Astronomisk kollaps i Lund

Florent forskar om hur galaxer bildas och utvecklas. En förmiddag i oktober 2019 hade han ställt upp på att hålla en presentation vid ett gruppmöte på sin institution vid Lunds universitet. Han ville visa sina senaste animerade simuleringar och förberedde projektor och duk. Den här dagen hade han också en gäst på besök, en forskare från ett annat universitet som var där för att jobba ihop med honom. Kollegor som arbetar med stjärnors och galaxers fysik började samlas, men när en tongivande kvinnlig professor vid institutionen kom in reagerade hon omedel­­bart. Sådana här möten var till för diskussion och inte för presentationer, förklarade hon. Penna på whiteboard skulle det vara, för det är mer pedagogiskt än projektor och färdiga bilder.

Florent struntade i kommentaren, för han tyckte inte att detta var den professorns sak – hon var inte arrangör för mötet, och inte hans chef. Under den följande timmen ställde professorn sedan fråga på fråga, somliga av dem om sådant som Florent tyckte var irrelevant, som färgvalet i bilderna. Han upplevde det som att hon pratade mer än han själv gjorde, och föll honom i talet medan han försökte svara på hennes frågor. Han upplevde att hon förminskade hans arbete inför medarbetarna och hans gäst. Han hann inte heller visa allt han hade förberett eftersom han blev avbruten.

Efteråt kommenterade flera av de kollegor som varit närvarande att stämningen varit så dålig att de inte hade vågat ställa frågor själva. De pratade hellre med Florent på tu man hand. Senare har den kvinnliga professorn förklarat att hon var överarbetad vid tillfället och hade kort stubin.

Alla kan ha en dålig dag. Det är inte heller ovanligt att vetenskapliga diskussioner hettar till och röster höjs. Som enskild händelse var det misslyckade seminariet 2019 obehagligt, men inte en katastrof. Som det nu var blev detta en av de många små händelser som till slut ledde till att institutionen för astronomi och teoretisk fysik nu inte längre finns.

Under våren 2020 beslöt universitetsledningen och personal­avdelningen att kalla in psykologikonsultföretaget Lifewise för att göra en kartläggning av arbetsmiljön på institutionen. Prefekten hade tidigare bett om en sådan, men fått avslag, men hösten 2019 kom det in fler klagomål från Florent och andra. Lifewise genom­förde intervjuer med medarbetarna och gjorde bedömningen att ”[D]et informella ledarskapet hos två personer har en avgörande negativ påverkan på den organisatoriska och sociala arbetsmiljön.” De här två personerna, ett professorspar, ska ha drivit igenom sin egen agenda på olika sätt, utöver sina officiella roller. Bland annat beskriver medarbetare att de kunde dominera diskussionen på möten så att andras röster inte fått höras. Några personer be­skriver att professorerna vid olika tillfällen gått runt de reguljära besluts­processerna när pengar skulle fördelas eller tjänster tillsättas.

Det informella ledarskapet var inte allt. Händelsen med Florents presentation visar på en kommunikationsstil som gjorde många stressade. Den nämnda arbetsmiljöutredningen går så långt som till att säga att kränkande beteenden och mobbning har förekommit från de utpekade professorerna. De flesta på institutionen tycks ha lärt sig att bortse från sådana beteenden – ”det är bara så de är” – medan andra påverkades mycket hårt. En medarbetare som hade mycket kontakt med dem beskriver för Forskning & Framsteg att han fick kraftiga stressreaktioner.

– De var otrevliga mot mig. De kunde komma in till mig efter möten och skälla. Det var som att få en verbal örfil, beskriver han och markerar det med ett slag i luften med öppen handflata.

Efter sommaren sände Florent in en formell anmälan mot professorsparet, som han ansåg hade utsatt honom för kränkande särbehandling och trakasserier. Han listade 32 punkter som innefattade exempel på hur han tyckte sig ha blivit trakasserad, förföljd, kontrollerad, förminskad, utestängd och personligt attackerad. Ännu en forskare skickade in en egen anmälan kort därefter. De här anmälningarna blev några av de tyngre inlagorna i en rad formella och informella klagomål. Den ena av de utpekade professorerna svarade med att i sin tur anmäla sin prefekt och ytterligare en person för kränkande särbehandling mot henne. Konflikten hade många turer, men bedömdes till slut av universitetsledningen som olöslig.

Beslutet att lägga ner institutionen fattades i slutet av 2022. Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund finns inte mer. I huset med teleskop på taket som en gång i tiden byggdes för astronomerna finns nu fakultetens administration. Forskarna är i dag fördelade på olika avdelningar i andra institutioner, och ämnet astrofysik har bildat en egen avdelning inom fysiska institutionen. Florent var en av dem som valde att lämna Lund helt och arbetar numera i Frankrike.

Vad som hände på en liten institution i Lund kan tyckas vara en intern affär. Det som ändå gör det till en händelse av mer allmänt intresse är vad det här exemplet kan säga om vad som behövs för att skapa en bra miljö för forskning. Ett universitet är en offentlig institution, formellt en myndighet, och i förlängningen handlar det om hur skatte­medel förvaltas och används på bästa sätt.

Forskning & Framsteg besökte astronomerna i Lund våren 2024 för att prata med dem om vilka lärdomar som går att dra av det som hände här, och hur liknande haverier kan undvikas. De båda utpekade professorerna ville inte ställa upp på någon intervju. Den manliga professorn svarade inte på förfrågningarna, den kvinnliga professorn avböjde att prata om något annat än sin forskning. Vi har valt att inte skriva ut de fullständiga namnen på de inblandade, eftersom det inte ska handla om individers roll i en specifik konflikt.

I den nya astrofysikkorridoren tittar en astronom ut från sitt kontor och ser lite tveksam ut. Han vill gå vidare framåt, och inte dröja i det gamla. Framför allt vill han understryka att det inte rör sig om något allmänt bråk och osämja.

– Jag vill att det kommer ut att astronomiforskningen trivs och frodas i Lund. Arbetsmiljön på vår avdelning är god, säger han med eftertryck.

Efter en dag på plats framträder en bild av hur människorna från den havererade institutionen ser på vad som hänt. Deras berättelser handlar om hur två typer av omständigheter sammanföll på sämsta möjliga sätt. De här omständigheterna är i sig inte särskilt ovanliga.

Den ena delen i det hela är människor med ett sätt att bete sig på som går ut över andra i deras närhet. Akademin är full av starka personligheter. Oftast är det inte något problem, men ibland blir det gnissel. Beteenden som somliga medarbetare kan lära sig leva med kan vara förödande för någon annan.

– Krångliga människor måste också få plats. Vi är alla olika. Men det får inte gå ut över folk. Det måste gå att sätta tak och väggar kring personligheter som inte fungerar med andra, säger en fast anställd forskare på den nya avdelningen för astrofysik.

Den andra delen är universitetens organisation, där cheferna är högt meriterade forskare men inte nödvändigtvis skickliga ledare.

Prefekten för en institution är en chef som utses bland kollegorna för en begränsad tid. Det kan vara svårt för en prefekt att sätta ned foten och fatta impopulära beslut.

– Det är inte brukligt att vara alltför hård eller uppriktig när man har ett mandat som går ut om tre år och man ska tillbaka i organisationen, förklarar en forskare som varit länge på institutionen.

Det är långt ifrån säkert att det finns någon på en institution som är lämpad för de svårare utmaningar som kan dyka upp för den som sitter på en sådan post. Som en medarbetare uttrycker det:

– Det finns inte många att välja på som kan bli prefekt på en liten institution. Sedan förväntas man vara en fullärd chef och HR-psykolog. Hur ska en vanlig forskare klara det?

Vi backar några år. Rebecca började som master­student på institutionen för astronomi och teoretisk fysik. Hon fick då en egen arbetsplats bland forskare och forskarstudenter i astronomihuset. Huset hade byggts 2001 för den dåvarande institutionen för astronomi, i anslutning till ett gammalt vattentorn där ett teleskop installerades i en kupol på taket.

Det dröjde ett tag, men så småningom började det gå upp för Rebecca att något var lite underligt på institutionen. Det fanns två forskargrupper som arbetade med likartade frågor, men de hade nästan inget samarbete. Snart blev det också tydligt att det fanns två professorer som folk tassade försiktigt runt. Studenter rådde varandra att inte ställa frågor till dem på en dålig dag, för den som gjorde det riskerade en åthutning eller en utskällning.

– Som att det inte fanns något filter – humöret gick ut över folk på jobbet.

På större möten rådde ofta ett hårt samtalsklimat. Det är viktigt att kunna diskutera och ifrågasätta forskningsresultat, men det är också ett känsligt moment för många.

– Man ska kunna ifrågasätta varandra och säga ”jag tror att du har fel”. Men jag kände mig ofta förnedrad. Det var som att det inte var min forskning som ifrågasattes utan min forskarkompetens.

Det hände att Rebecca lämnade möten för att gråta för sig själv. Hon funderade på om det kanske var hon som var ovanligt känslig, men när hon så småningom började prata med andra märkte hon att hon inte var ensam. Det var flera som kände sig stressade, och inte bara studenter. Varje enskild incident kanske var ganska liten, men när människor började lägga ihop sina upplevelser blev det tydligt att något behövde göras. En forskare satt på sitt kontor och grät, och såg senare till att flytta. En hyllad professor tog en tjänst i Köpenhamn, delvis på grund av den dåliga arbetsmiljön i Lund, och flyttade dit med sina ansenliga forskningsanslag – anslag som var kopplade till forskaren och inte till institutionen.

Liknande arbetsmiljöproblem har funnits på olika institutioner världen över och vissa fall har fått extra uppmärksamhet. Vid en teknisk högskola i Schweiz avskedades till exempel en professor i astronomi och institutionen för astronomi upplöstes. Det här var 2019, efter att många studenter vittnat om mobbning och maktmissbruk. Avskedet gick hastigt och innan en utredning hade gjorts, och lärosätet fick mycket kritik för hur det hela hanterades. Bland annat fick professorn inga möjligheter att bemöta anklagelserna. Professorn gick till domstol och fick flera månadslöner i ersättning för det plötsliga avskedet – men fick inte tillbaka sin tjänst. Domstolen höll fast vid att det var rätt att avskeda henne, men framförde också kritik mot högskolan som förvärrat situationen genom att underlåta att reagera på anmälningar.

I Sverige kan en professor inte avskedas så lätt. Vid Uppsala universitet anklagades för något år sedan en professor i psykologi för att ha en hård ledarstil och för att bryta ner sina medarbetare och studenter. I det fallet begärde professorn själv att få byta tjänst och flyttade till en annan institution.

Omorganisation är ett vanligt verktyg för att komma till rätta med problem inom akademin, säger flera personer till Forskning & Framsteg.

– Om du tittar på hur institutioner är strukturerade hittar du ofta en historia där konflikter har lämnat spår, säger Per Persson, dekan för natur­vetenskapliga fakulteten i Lund.

Hans uppfattning är att det här oftast görs på ett ganska tidigt stadium, innan konflikterna har hunnit orsaka större problem. Det betyder inte att stora och segdragna bråk är helt okända. Ett sådant blossade upp vid institutionen för neuro­vetenskap i Uppsala för några år sedan. Olika forskargrupper inom institutionen var så oense att det inte gick att tillsätta en prefekt och sköta institutionens administration. Till slut beslöt fakultetsledningen att institutionen skulle läggas ner och forskargrupperna fördelas på andra institutioner. En delegation från Lunds universitet besökte Uppsala för att lära sig av erfarenheterna från det fallet när de nu skulle gå igenom samma process med astronomi och teoretisk fysik.

Institutionen i Lund som lades ner var också den en produkt av en tidigare omorganisation, som inte löste de bakomliggande svårigheterna.

– Jag förstod inte 2010 att hopslagningen av teoretisk fysik och astronomi var ett försök att späda ut eller gömma astronomins problem i en större institution, säger en forskare i teoretisk fysik.

Hopslagningar sker av olika anledningar och det finns också en övergripande trend inom lärosätena att skapa få större institutioner i stället för många små. Det blir effektivare eftersom administrationen kan centraliseras. Den här forskaren anser ändå att han senare har fått sin misstanke om den här ingrediensen i sammanslagningen inofficiellt bekräftad av en person från fakultetsstyrelsen. Även då var det samma personer som var inblandade i problemen. Till att börja med såg det ut att fungera, men resultatet blev i slutänden att forskarna i teoretisk fysik kom i kläm när de fick fungera som buffert.

Många av astronomerna i Lund uttrycker frustra­tion över att ledningen för universitetet och fakulteten tillät den infekterade situationen att bestå och förvärras under så pass lång tid. Flera tror att det hade gått att lösa situationen och hitta ett sätt att arbeta där alla kunde vara kvar, in­klusive de anklagade professorerna, om bara tillräckligt hade gjorts i tid. Men inte alla håller med.

– Jag tror att det som hände här var så speciellt att det hade varit svårt att göra annorlunda, säger en av medarbetarna på institutionen.

Det finns inte så många verktyg att ta till vid svårig­heter av det slag som medarbetarna vid institutionen för astronomi och teoretisk fysik upplevde.

– Om det inte är ett direkt kriminalärende, utan handlar om krångliga personligheter, blir det en gråzon. Det räcker inte för att tvingas flytta på sig, säger en långvarig medarbetare som varit med genom alla turerna vid institutionen.

Det är ännu svårare när det inte finns någon som har den övergripande bilden. När studenterna började prata ihop sig med varandra omkring 2018 bubblade mycket frustration upp till ytan. Innan dess hade olika personer upplevt olika incidenter, men inte riktigt lagt ihop hur de passade ihop med varandra.

I samband med rapporteringen kring såväl konflikten i Lund som i fallet med professorn i Schweiz har intervjupersoner påpekat att organisationen har kort minne. Studenter disputerar och flyttar, dekaner kommer och går, och tidigare erfarenheter glöms bort. Det behövs en sorts institutionellt minne och ordentliga överlämningar – men det finns fallgropar. Sådant behöver göras på ett sätt som inte riskerar att orättvist brännmärka individer.

När ett mönster började framträda på institutionen skedde i stort sett ingenting. Först i april 2020 genomfördes en arbetsmiljöundersökning. I juli instrueras professorsparet att arbeta hemifrån tills en åtgärdsplan fanns på plats, vilket inte var någon stor sak eftersom detta var under pandemin. En åtgärdsplan lades fram i december, men internt tätnade krisen. Många tyckte att inget förbättrades.

– Efter utredningen skulle vi skaka hand och gå vidare. Men det finns inget dokument som reglerar vad som gäller, säger en doktorand.

Doktorandrådet skrev till rektorn upprepade gånger, och flera medarbetare valde att gå ut i pressen. I juli 2021 hade den stora vetenskapstidskriften Nature en lång artikel om fallet, som benämnde problemen som mobbning och intervjuade flera personer. En tidigare postdoktoral forskare vid institutionen som intervjuades där beskrev hur situationen fick honom att ge upp astronomin helt och flytta tillbaka till sitt hemland.

– Många forskade nästan ingenting under den här tiden. Den mentala hälsan var väldigt låg, det var som passiv rökning – det gick ut över alla. Känslan av orättvisa var förfärlig, säger en astronom.

Flera personer säger också att de tappat förtroendet för universitetets ledning, och undrar om några som helst lärdomar har dragits.

– De lejer in dyra företag som kommer med en powerpoint, och sedan säger de att ”vi har jobbat hårt med det här”. De kunde börja med att prata med folk, säger en yngre forskare i astrofysik.

– Kärnan i det hela är fakultetsledningens bristande källkritik, säger en annan forskare vid avdelningen.

Den senare menar att ledningen har tagit enskilda personers ord som sanning, och att det krävdes mycket för att få dem att undersöka vad som låg bakom.

Flera doktorander uttrycker liknande saker. De önskar att personer från fakultets- och universitetsledningen hade kommit och pratat med dem, och kanske också frågat hur de mådde.

Det här är en av lärdomarna som Else Lytken har tagit till sig när hon nyligen tillträdde som prefekt för fysiska institutionen – den stora institution där avdelningen för astrofysik numera ingår.

– Man vill kanske inte lägga sig i, men det är ledningens roll. Vi ska lägga oss i och fråga hur det går, säger Else Lytken.

Det är också viktigt att alla kan berätta om vad de upplever som problem. Att personer mådde dåligt under lång tid och att professorsparets informella ledarskap kunde växa fram berodde delvis på att ingen hade helhetsbilden, vilket också Else Lytken betonar:

– Mest pinsamt var att vi andra inte visste något om vad som pågick. Det finns astronomer som säger att de inte heller visste. Det gäller att ha en kultur där man kan prata öppet om sådant.

Det kan fortfarande finnas mer att lära.

– Vi har pratat internt om att göra en utvärdering av nedläggningsprocessen av astronomi och teoretisk fysik, men vi är inte riktigt där ännu. Vi får se om det går att dra några generella slutsatser, säger Per Persson, dekanen för naturvetenskapliga fakulteten.

Mycket av arbetet med att hantera situationen har skötts av universitetets personalavdelning, även kallad HR (human resources). Några tycker att HR-avdelningen har varit ett bra stöd, men ännu fler låter kritiska. Framför allt får F&F höra åsikter om att det borde finnas bättre dokumentation om åtgärder, fler tydliga riktlinjer för hur missförhållanden ska rättas till. När någon befinns skyldig till kränkande särbehandling blir påföljden i första hand ett tillrättavisande samtal – men sedan är det färdigt. De skulle behöva följas upp för att se om saker förbättras.

De inblandade människorna önskar sig alltså färre vackra föresatser och fler konkreta verktyg.

– Brandmän måste kunna släcka en brand när det brinner, säger en av astronomerna på avdelningen.

Flera personer från den havererade institutionen vittnar om att forskningen blev lidande under konflikterna. Men hur skapar man bäst en produktiv och kreativ forskningsmiljö? Många forskare pratar om ideal som inbegriper att olika personlighetstyper borde kunna samexistera och frodas, och att människor ska kunna bevara sin personliga motivation och bedriva forskning av hög kvalitet.

Studier pekar också på att en god psykosocial arbetsmiljö ger bättre forskning. Bland annat finns en undersökning från Karolinska institutet över tid, som kommit fram till att en god arbetsmiljö leder till fler vetenskapliga publiceringar och mer externa bidrag till forskningen några år senare. Särskilt verkar det vara ett bra ledarskap som spelar roll, men också sådant som att ha stöttande kollegor och en bra kombination av krav och inflytande över arbetssituationen.

Något som dekanen Per Persson ser som ett möjligt problem är att systemet för forskningsfinansiering skapar ett tufft klimat. Forskar- och läraranställningar betalas bara delvis via institutionen genom statliga anslag, och resten av pengarna måste forskare dra in själva genom att ansöka om forsknings­medel från olika externa finansiärer.

– Konkurrens kan leda till att man anmäler varandra för idé­stölder och plagiat på lösa grunder. Sådant blir per automatik ett arbetsmiljöproblem, säger Per Persson.

En risk han ser med den här finansierings­modellen är att lärosätena får en karaktär av ”forskarhotell”, och att forskarna blir mindre motiverade att bidra till det gemensamma. Fakultets- och universitetsledning behöver arbeta aktivt med att hålla ihop lärosätet.

Per Persson har också reflekterat över hur forskar­rollen har förändrats och lämnar mindre plats för olika sorters personligheter. Numera förväntas mer att forskare ska vara utåtriktade och kunna uttrycka sig i tal och skrift på ett sätt som man inte krävde förr.

Det hänger också ihop med finansieringsmodellen, där förmågan att kunna sälja in sin forskning är mycket viktig. Per Persson drar en parallell till hur han upplever att författarrollen har skiftat. Förr var en författare någon som skrev böcker, nu behöver en författare också vara en entreprenör som säljer och föreläser och deltar i bokmässor, och så vidare.

Den förändrade forskarrollen kan tränga ut människor som kanske är briljanta forskare men sämre på annat.

Det som däremot har blivit bättre är att människor i dag inte accepterar trakasserier och dåligt beteende, som förr ansågs vara sådant man måste leva med. När missförhållanden kommer fram i ljuset visar det också för andra vad som är rimligt och inte.

Vad forskarna själva önskar sig i de många intervjuer Forskning & Framsteg har gjort är snarast ett generöst klimat där det finns utrymme för olikheter, men där det finns tydliga riktlinjer för uppförande och styrning. Om det till exempel fanns en metod att följa för att kritisera varandras forskning, då skulle det gå att peka på om någon inte följer metoden. Incidenter av kränkande särbehandling skulle kunna avslutas med skriftliga föresatser om vad som ska förändras, och sedan följas upp.

Om och om igen återkommer frågor om ledarskap. Det är tydligt att prefekten har en svår roll. Prefekten blir ofta vald på grund av sin förmåga som forskare. Fördelen med att ha en kollega som chef är att det är någon som förstår verksamheten, och som vet hur forskning går till. Det är helt nödvändigt för att kunna leda en forskningsinstitution. Nackdelen är att det kanske inte alltid blir en bra ledare.

– Informellt ledarskap tar plats där det inte finns faktiskt ledarskap, påpekar den numera disputerade Rebecca.

Stödet från HR-avdelningen och från universitetsledningen blir då mycket viktigt. De kan ge utbildning och stöd i att vara en ledare för forskare och handledare för studenter. De som jobbar med personalfrågor och arbetsmiljö på lärosätena har en roll som är ganska osynlig men central för att skapa en bra plats där forskare kan frodas. En av de intervjuade forskarna tycker rentav att HR på universitet borde vara högt betalda topptjänster, och att det borde ges hög prioritet att rekrytera duktigt folk dit.

Krisen på institutionen har kostat universitetet mycket pengar. Två olika företag har hyrts in för att göra fyra utredningar, för totalt 880 000 kronor. De två externa prefekter som fick tas in på ett år vardera har kostat universitetet totalt 1,3 miljoner kronor. Företag har tagits in som konsulter för samtal, föreläsningar med mera, för 450 000 kronor.

Utöver det har universitetet förlorat professorn som flyttade, delvis på grund av stressen och konflikterna, och därmed gick Lund även miste om de forskare han har finansierat med sina forskningsmedel. Värdet för dessa kontrakt uppgår till många miljoner kronor.

Det som är svårare att mäta är vad det hela har kostat i mänskligt lidande och förlorad forskningstid. Ingen har försökt räkna på hur antalet publikationer har påverkats. Doktorander och masterstudenter har hur som helst gått miste om handledning, och skattefinansierad forskning har tidvis stått stilla. Några personer har sökt sig bort från Lund, eller övergett astronomin helt.

Helt klart är att den utdragna konflikten har satt sina spår.

– Jag har gått jättemycket i terapi för det här, säger en tidigare doktorand.

I dag verkar många vilja lägga det hela bakom sig. Astronomerna håller på att återuppta sin vanliga verksamhet och hitta sin plats i den större fysikinstitutionen.

Professorerna som det hela har kretsat kring, de finns numera på Matematikcentrum respektive geologiska institutionen, skilda från sina tidigare kollegor. En serie trepartssamtal med hjälp av externa medlare genomfördes mellan de flyttade professorerna och en representant för avdelningen för astrofysik, för att strukturera det fortsatta arbetet. Den ena professorn fick ett anslag från universitetet för att kunna anställa en postdoktor och starta en ny forskargrupp på sitt håll.