Rekordvarma sommaren får Alperna att rasa

Ett stort stenblock lossnar från bergssidan och faller. Bitarna splittras till mindre block och stenar när de krossas mot berget. Bilden på mobilskärmen fylls av ett dammoln. Det här är en av alla filmer som sprids på sociala medier allt oftare, på hur Alpernas berg rasar.

Kabinbanan upp till mittenstationen Plan de l’Aiguille i Chamonix är full med personal som ska hinna upp före turister, vandrare och bergsklättrare. Bergsguiden och geologen Danny Uhlmann står bredvid mig i kabinen och tittar på min mobilskärm som visar raset från tidigare i somras. Filmen visar Aiguille du Midis norrsida, just den bergvägg som han ska upp och ta mätningar på.

Han säger att ras på den här bergväggen är en nästan daglig företeelse under somrar med extremvärme, men att sådana här videor alltid är dramatiska eftersom dammolnet ofta blir stort, även om själva stenraset ibland inte behöver vara så betydande. Det är svårt att visuellt uppskatta storleken på ett stenras, och det är därför man behöver använda mer specialiserade metoder för att bedöma volymen av den sten som försvunnit från bergssidan.

Liftdörrarna öppnas och den svala luften välkomnar oss upp på berget, 2 317 meter över havet. Med tung packning kliver vi ut ur liftstationen och ut i det blåaktiga morgonljuset. De gråa granittopparna tornar upp framför oss med sina vassa siluetter mot den solupplysta himlen. Även om solen gått upp når solstrålarna inte över berget än.

Danny Uhlmann är amerikan men har bott i Chamonix i Frankrike sedan 2013. Som bergsguide har han följt med på flera forskningsexpeditioner som ansvarig för säkerhet under fältarbete, bland annat sju säsonger i Antarktis. Åren i fält gjorde honom alltmer nyfiken på forskningen han såg på nära håll, och vid 37 års ålder valde han att återvända till skolbänken. Han läste en master i geovetenskap vid Université de Lausanne, i Schweiz, och valde att studera sitt hemmaberg, det 4 806 meter höga Mont Blanc-massivet, under sitt examensarbete.

Då undersökte han hur snabbt berget eroderar genom stenras, och hur det hänger ihop med att permafrost tinar, den fukt i bergets sprickor som normalt är frusen året om. Det som fascinerar honom mest med bergen är att de är som ett fönster till jordens inre.

– Det är en så mäktig känsla att få se, utforska och ens få röra sig i en liten bråkdel av det, säger han.

På en plan yta bredvid den stora kaféterrassen fäller Danny Uhlmann upp ett stort trebent stativ. För att undvika att något ben glider eller rör sig när mätningen startat, säger han att han föredrar att trycka ner benen i gruset eller i det fuktiga gräset. Varje millimeters rörelse skulle kunna skapa förvrängning i mätningarna. Härifrån har vi fri sikt mot hela norrsidan av Aiguille du Midi. Toppstationen tronar på den spetsiga toppen ovanför de branta sidorna, där glaciärer hänger ner mellan klippblocken. Danny Uhlmann pekar ut färska ärr i berget efter stenras, och säger att om vi stannar några timmar till kommer vi säkert att höra nya ras.

När det är dags att ta upp en stor laserenhet ur en av ryggsäckarna ber Danny Uhlmann om hjälp. Den är tung, stor och framför allt dyr. Lasern som används för den här typen av mätningar kallas lidar. Den skickar ut ljuspulser mot bergväggen och mäter hur lång tid det tar för ljuset att studsa tillbaka. Ofta mäter lidar-enheter avstånd på några hundra meter, men den här kan mäta över sex kilometer, vilket är viktigt när man ska mäta höga branta berg från komplicerade eller oframkomliga platser.

Medan Danny Uhlmann gör olika beräkningar och ändrar inställningarna på lidar-enheten kommer de första morgonpigga klättrarna upp med liften. Med hoprullade rep över axlarna går de förbi oss på väg mot klippväggarna framför oss. De stannar upp och undrar vad vi gör.

Danny Uhlmann förklarar att han med hjälp av lasern ska ta en serie på över hundra miljoner mätningar av bergsväggen framför oss. Med dem kommer han skapa en tredimensionell karta över hela ytan, både bergvägg och glaciärer.

– Det är ungefär som de där reliefkartorna folk sätter i ramar på väggen, av sin favoritbergskedja, säger han.

Fast en mer avancerad 3D-version i digitalt format. Kartan i sig själv är inte särskilt användbar om man inte jämför den med andra mätningar av samma bergvägg, förklarar han.

– Det är först då man kan se hur ytan har förändrats över tid. Det blir som en referenspunkt som vi kan jämföra med alla tidigare, men också alla framtida kartor vi kommer göra.

Till att börja med tänker han jämföra dagens mätning med sina egna tidigare mätningar från 2022 och 2024. Men just den här bergväggen har övervakats av forskare sedan 2005.

Danny Uhlmann säger att det också handlar om att se hur mycket bergen förändrats sedan klimatet blev varmare, med särskilt fokus på de senaste 20 åren, då uppvärmningen på höga höjder tagit fart på allvar. Han vill veta om förändringarna i bergen accelererar, precis som den globala uppvärmningen gjort de senaste tio åren, eller om de håller sig konstanta.

Mont Blanc-massivet, liksom många andra höga berg i Alperna, har påverkats mycket av de senaste årens varmare temperaturer. Enligt FN:s klimatpanel IPCC har uppvärmningstakten i Alperna varit ungefär 50 procent högre än det globala genomsnittet. Det beror bland annat på tunnare atmosfär på höga höjder och på att mindre snötäcke gör att mörka bergytor värms upp snabbare. Men vad betyder det egentligen för bergen? Förutom att djur och växtliv påverkas, och behöver flytta uppåt i bergen för att hitta samma levnadsmiljöer, innebär det också smältande glaciärer och att permafrost tinar.

Den permanenta isen i bergets sprickor över en viss höjd kan liknas vid ett klister som håller berget stadigt. När den tinar förlorar berget sitt lim, och stenblock som suttit fast i årtusenden kan lossna. Dessutom kan kraftiga temperaturväxlingar göra det värre, eftersom vatten expanderar när det fryser och kan spränga sönder sprickorna inifrån. Enligt geomorfologen Ludovic Ravanel, intervjuad i Radio France, har också många nordsidor av bergen i Alperna, som normalt håller sig kalla och isiga, år 2026 för första gången torkat ut helt.

Det här året har varit ett rekordår på många sätt. Enligt EU:s klimatövervakningstjänst Copernicus har sommaren 2026 varit Västeuropas hetaste sommar som uppmätts och Frankrike har kämpat sig igenom flera extrema värmeböljor. Enligt Frankrikes statliga väder- och klimatmyndighet hade sommaren en medeltemperatur på 3,6 grader över det normala, vilket saknar motstycke sedan vädermätningarna började, och det här syns tydligt i bergen.

Mont Blanc-massivet på gränsen mellan Italien och Frankrike, där vi nu befinner oss, har fått sitt namn efter Västeuropas högsta topp. Enligt Ludovic Ravanel vid Université Savoie Mont Blanc, beräknas omkring 400 stenras på minst 100 kubikmeter sten ha skett i massivet under 2026, omkring tio gånger fler än för 20 år sedan. Det är ännu ett rekord. År 2022, som också var ett år med extrem värme, uppmättes nästan 300 stenras.

Uppe på Plan de l’Aiguille klickar Danny Uhlmann igång lasern så att den nu på egen hand tar mätningar av hela bergväggen i ett rutnätsmönster. Han ser spänt på för att kolla att allt ser ut som det ska, nervös att något ska bli fel utan att han märker det förrän han kommit hem och kollat igenom all data. Han hinner inte göra om mätningen i dag oavsett, eftersom lasern slutar fungera om den riktas mot solljus, och han måste bli klar innan solen når över bergstopparna.

Några som verkar njuta av de första solstrålarna som nu sipprar in mellan vissa bergstoppar är alpmurmeldjuren, eller marmot som det kallas på franska. Medan vi har stått och kollat på den lilla upplysta skärmen har de kommit upp ur sina bohålor och värmer sig nu på de stenar som nåtts av solljus. Deras ikoniska skri till varandra påminner om visselpipor man använder till hundar.

Danny Uhlmann pekar mot de hängande glaciärerna ovanför oss och säger att det där blänket i solen inte är ett bra tecken. Det betyder att isytan är helt ren från det skyddande lagret av kompakt vintersnö som normalt finns kvar även på sommaren.

– Att se blank is så här högt upp är ett allvarligt tecken, säger han.

Alpernas glaciärer har tagit mycket stryk av sommarens rekordvärme. Både direkt av värmen, men också för att nederbörden på hög höjd allt oftare faller som regn i stället för snö, vilket gör att glaciärerna smälter ännu snabbare. Den franska glaciologen Luc Moreau, intervjuad i Le Dauphiné Libéré, uppskattar att Mer de Glace, Frankrikes största glaciär, har förlorat över åtta meter i tjocklek bara sedan maj i år. Även om den officiella sammanställningen av årets totala smältning fortfarande inväntas, visar långsiktiga observationer att glaciären dragit sig tillbaka i allt snabbare takt sedan början av 2000-talet. Den som en gång fick namnet Mer de Glace, hav av is på svenska, ser nu snarare ut som ett hav av sten och ett myller av sprickor som gapar som gigantiska mörka sår.

Glaciärerna spelar också en viktig roll för bergens stabilitet. Danny Uhlmann förklarar att när glaciärerna runt en bergvägg smälter eller drar sig undan förlorar berget sitt stöd. Ungefär som att stativet för lasern vilar på sina tre ben, har branta berg länge stöttats av glaciärer som omger dem. Smälter isen undan är det som att kapa ett av benen. Stenar och klippblock längs hela bergväggen kan tappa sitt stöd och börja falla.

Just här, på Aiguille du Midis norrsida, finns numera bara mindre hängande glaciärer kvar, resterna av något som en gång var betydligt större. De klamrar sig fast och hänger nedför den branta bergväggen. På bergets sydsida däremot, ser det annorlunda ut. Där sticker Aiguille du Midis spetsiga granittopp upp ur ett omslutande isfält, glaciären Vallée Blanche som under somrar med extremvärme smälter och sjunker, vilket kan innebära instabilitet och stenras.

Det konstanta mullret från kabinbanan har sakta bytts ut mot ett mummel av alla människor som nu kommit upp med liften. Terrassen bakom oss är full med folk, och ljudbilden har fyllts av skedar som rör om i kaffekoppar och stolar som dras ut på trädäcket. Ett annat ljud som återkommer är en räddningshelikopter som flyger över en av klippväggarna framför oss. Det är inte en ovanlig syn här, men jag tänker ändå på klättrarna som passerade oss tidigt i morse.

Under de senaste somrarna har guider allt oftare fått ställa om sina planer, eftersom förhållandena uppe i bergen blivit för farliga. Tidigare välkända leder över glaciärer blir omöjliga att passera på grund av gigantiska sprickor. Dessutom gör glaciärsmältning det svårare att ta sig upp till kända klätterleder på bergväggarna, eftersom det som en gång var början på en led nu kan ligga tiotals meter upp på klippväggen.

– Nya guider som precis utexaminerats tror att det här är normalt, säger Danny Uhlmann.

– Det är normalt för dem, men inte för resten av oss. Den äldre generationen skulle knappt kunna föreställa sig att göra det vi gör nu, det skulle göra dem ledsna.

En av de saker som oroar guider och bergsklättrare mest är ändå stenrasen, oförutsägbara och ibland dödliga. För klättrare som vill bestiga Mont Blanc tar de flesta normalleden upp, där man måste passera en brant, smal korridor i berget som kallas Grand couloir. Den har också öknamnet dödens couloir just på grund av den ständiga risken för stenras. Därför har normalleden under flera somrar tillfälligt stängts när guideföretagen bedömt att det är för farligt.

Sommaren 2026 blev situationen ovanligt allvarlig och även de två bergsstugorna som klättrare vanligtvis sover i på vägen upp stängdes i över två veckor. I praktiken blev det nästan omöjligt att bestiga toppen. Bergsguideföretagen i de närliggande kommunerna hade redan på eget initiativ ställt in alla Mont Blanc-bestigningar. Liknande scener utspelade sig även vid berget Matterhorn på gränsen mellan Schweiz och Italien, där guider på båda sidor avbröt sina bestigningar, efter avsaknad av snö och is som medförde högre risk för stenras.

Många guider har under sommaren vittnat om att de behövt övergå till sin plan B, C eller D, på grund av förhållandena. Även forskare bekräftar det mönstret. En studie av franska bergsguiders rutter i Mont Blanc-massivet visar att de utvecklat en ”anpassningskultur”. Snarare än att sluta klättra har guiderna lärt sig undvika farliga perioder, byta rutter och flytta sina turer till vår eller höst.

Jag frågar Danny Uhlmann om folk här ifrågasätter klimatförändringarna, om det finns skeptiker.

– Nej, jag vet ingen här som ifrågasätter det.

Han säger att det är omöjligt när det är så tydligt om man ser sig om i bergen. Den som bor eller besöker Chamonix måste enligt honom blunda för att inte se förändringarna.

Lasern plingar till, vilket betyder att den har gjort sin sista mätning, och vi börjar packa ihop. En lätt dalvind har tillsammans med solen torkat upp det fuktiga gräset från morgonen, och gräshopporna har börjat spela. Jag frågar Danny Uhlmann varför han vill göra just den här typen av forskning. Han säger att det ur ett rent geologiskt riskperspektiv är viktigt att förstå hur berget bryts ner, eftersom en av världens mest besökta kabinbanor är förankrad i en kabel längst upp på just den här bergstoppen. Om berget skulle falla isär i oroväckande takt behöver man veta det i tid, för att kunna planera, bygga om, eller avveckla innan det blir farligt. Men han medger också att hans motivation egentligen handlar om ren nyfikenhet.

Det han egentligen vill komma åt är ganska enkelt. Den som besökt Chamonix några gånger över åren kan själv se att bergen och glaciärerna ser annorlunda ut, utan att behöva läsa en forskningsartikel. Danny Uhlmann vill sätta siffror på just den känslan. Har man förlorat hälften av glaciärisen på tio år, eller tio procent? Han vill kunna förutsäga när isen i det här området helt kommer vara borta.

Även om förändringarna i bergen syns tydligt, är de inte lika chockerande för dem som bor här. Man vänjer sig även vid det extrema. Stenras, som det vi såg på filmen i morse, har blivit så vanliga att de knappt väcker uppmärksamhet längre. Men tanken på framtiden oroar fortfarande Danny Uhlmann. Hans dotter är bara två, men brukar redan peka upp mot bergen och säga ”pappa jobba”. En av hans största rädslor handlar om vilken värld, och vilka berg, hon kommer växa upp i. Några av glaciärerna kommer hon hinna se, säger han, men landskapet hon möter som vuxen kommer att se helt annorlunda ut än det gör i dag.