Honungsvisaren guidar oss till mer samarbete

För en tid sedan blev jag kontaktad av en bekant som hävdade att vi människor inte längre är en del av naturen. Vi har brutit oss loss och kan leva utan hänsyn till andra organismer, menade han. Det tror jag inte stämmer, och det var med detta i bakhuvudet jag plockade upp boken The call of the honeyguide. Den handlar om samarbete i naturen och bland annat om hur vi människor hänger nära ihop med andra arter i ett växelspel.

En vanlig berättelse om naturen och om evolution utgår ifrån att individer och arter tävlar med varandra om livsutrymme, och den bästa tränger ut de övriga. Men det här är bara en liten del av hur livet fungerar – en mindre uppmärksammad sida är just hur olika organismer samarbetar. Biologen Rob Dunn har skrivit sin senaste bok utifrån sina funderingar om sådana genuint ömsesidiga utbyten. På svenska är den tekniska termen för företeelsen mutualistisk symbios.

Fågeln honungsvisare får vara med redan i bokens titel, eftersom den är ett så elegant exempel på hur en människa och ett annat djur kan samarbeta till nytta för båda parter. Honungsvisaren har särskilda beteenden för att visa människor vägen till bin. Folk som lever runt honungsvisare har också utvecklat lockläten för att kalla fram honungsvisaren och fråga efter honung. När människorna bryter upp boet för att ta rätt på honungen får fågeln det bivax den är ute efter.

Boken är vindlande och spretig, på ett bra sätt. Rob Dunn leker gärna med oväntade perspektiv. Var det människan som uppfann ölbryggningen, eller var det vi som dompterades av vissa former av jäst? Vissa kapitel tar sig an sådant som oftast behandlas som icke önskvärt: svett, bakterier, kvalster med mera. Rob Dunn får även dem att framstå i en helt ny dager. (Men vissa bitar kan fortfarande vara lite obehagliga att läsa om.)

Rob Dunn presenterar också många hypoteser och öppna frågor, några av dem med en uttalad önskan att någon smart doktorand ska ta sig an att reda ut dem. Det finns mycket vi inte vet om sambanden i den levande världen. Hans tankar om varför vi egentligen har katter som husdjur övertygar mig inte, men vad vet jag, han kanske har rätt.

Boken avrundas med en önskan att vi människor ska arbeta mer medvetet för att leva bättre tillsammans med resten av livet på jorden. Författaren har inte svaren på hur, men en början är ändå att få upp ögonen för hur sammanflätat allt liv faktiskt är.