”Öppna era hjärtan för internationella forskare”

På flera forskningskonferenser i Sverige under det senaste året har jag fått en fråga som har stannat kvar hos mig: Hur hittar man vänner här? Frågan har kommit från internationella doktorander och postdoktorer.

Som svensk doktorand i Storbritannien, med tankar på att återvända till Sverige, hade jag väntat mig frågor om anslag och anställningar. Kanske till och med hejarop om den svenska akademiska kulturen som jag håller högt. I stället har flera samtal handlat om ensamhet, om svårigheten att komma in i svenska sociala kretsar och om att lämna Sverige för ett rikare liv utanför arbetet.

Den svenska akademivärlden har mycket att vara stolt över: den informella kulturen, de platta hierarkierna, tilltalet utan titlar, föräldravillkoren och balansen mellan arbete och fritid. I en undersökning från SCB lyfte högkvalificerade arbetskraftsinvandrare just balans i livet och familjevänliga förhållanden som viktiga skäl till att välja Sverige.

Den internationella kompetensen är redan viktig i Sverige. Enligt Universitetskanslersämbetet arbetade 6 800 internationellt rekryterade forskare vid svenska lärosäten 2025, en fjärdedel av alla forskare.

Samtidigt visar SCB:s uppföljning att 57 procent av de utländska forskare som doktorerade i Sverige mellan 2017 och 2020 var kvar i landet tre år efter examen. Statistiken visar inte varför andra lämnade, men i en separat SCB-enkät uppgav 54 procent av de högkvalificerade arbetskraftsinvandrarna att det varit svårt att hitta vänner. Det sociala livet är alltså en del av Sveriges förmåga att behålla kompetens.

Sveriges miljonsatsningar på internationell rekrytering och bättre villkor för forskare är välkomna. Karriärmöjligheter och stabilitet avgör om människor kan stanna, men känslan av tillhörighet bidrar till om de vill stanna.

Många av oss som är uppvuxna i Sverige har redan familj, gamla vänner och sociala sammanhang omkring oss. Vi vill respektera privatlivet och inte tränga oss på. Men svenskar har internationellt ett rykte om sig att vara blyga, reserverade och svåra att lära känna. Det betyder inte att vi är ovänliga, men vår sociala försiktighet kan skapa en hög tröskel för den som är ny i landet.

Samtidigt har akademin särskilt goda förutsättningar att överbrygga det avståndet. Vi inom akademin är vana vid internationella miljöer, vid att idéer korsar gränser och vid att möta människor med andra erfarenheter. Den nyfikenheten kan få sträcka sig bortom forskningen, på hemmaplan.

Som doktorand i Storbritannien har jag upplevt att social gemenskap oftare får vara en naturlig del av forskningsmiljön. Den starka pubkulturen sänker förstås tröskeln för att träffas efter jobbet, men det avgörande är ansträngningen. Till exempel bjöd mina handledare tidigt mig och min partner på middag tillsammans med gästforskare och deras partner. Det var en enkel gest, men den visade att även våra liv utanför universitetet fick ta plats. Vi var välkomna som hela människor, inte bara i våra akademiska roller.

Varje ny doktorand och postdoktor skulle kunna erbjudas en social kontaktperson utöver handledaren. Forskargruppen kan ordna återkommande fika, luncher, promenader, picknickar, bokcirklar, spelkvällar eller barbesök. Några aktiviteter kan ligga på arbetstid medan andra utanför. Man kan uttryckligen säga att partner och barn är välkomna. Om någon firar midsommar kan en internationell kollega bjudas med. Personligen älskar jag att visa mina internationella vänner det som jag håller kärt i Sverige, likaså att upptäcka deras kultur.

Det finns redan många eldsjälar att inspireras av. International Citizen Hub Lund ordnar fika, promenader och lokala aktiviteter. International House Gothenburg har ordnat midsommarfirande och familjevänliga välkomstträffar. Uppsala universitet bjuder med partners till en internationell välkomstmottagning och middag. Kanske du kan komma på med något liknande initiativ?

Att forskare hittar varandra rent professionellt är värdefullt. Men en forskarbubbla kan lika gärna finnas i Tyskland eller Storbritannien. Om livet ryms inom universitetets internationella kretsar, varför stanna i Sverige när nästa tjänst dyker upp? Ett land blir ett hem genom relationer till platsen och människorna utanför arbetet. Därför behövs broar till lokalsamhället, som Social Hubs språkcaféer, yoga och helgutflykter i Lund. Universitet och kommuner bör samarbeta här.

Vänskap kan såklart inte organiseras fram. Men vi kan organisera bort många av hindren för att den ska uppstå.

En picknick eller lunchinbjudan löser inte ensam frågan om Sveriges internationella konkurrenskraft. Men många sådana öppningar kan avgöra om en tillfällig forskartjänst blir början på ett liv här.

Om vi vill att internationella forskare ska välja Sverige måste vi också välja dem. Som kollegor och vänner.