Därför kampanjar forskarna mot ultratätt väte

Det här är den tredje delen i Forskning & Framstegs serie om hur idén om ultratätt väte tagit sig fram genom forskningssystemet.

För några år sedan råkade partikelfysikern Jos Engelen stöta på något som fick honom att reagera. Han var chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften European Physical Journal C: Particles and Fields, och en av hans medredaktörer kom tillbaka till honom med en artikel han hade fått att utvärdera. Det var en artikel om ultratätt väte, skriven av en Leif Holmlid, professor emeritus vid Göteborgs universitet.

– Min medredaktör sade att det här är uppenbarligen något tokigt, kan du ta en titt på det själv? Så det gjorde jag, säger Jos Engelen.

Ultratätt väte är enligt Leif Holmlid en form av väte som skiljer sig från de tidigare kända. Det beskrivs som en materiaform med extremt hög densitet, och där det bland annat kan ske kärnreaktioner som omvandlar massa till energi.

Jos Engelen läste igenom artikeln, och refuserade den raskt. Han bedömde att den innehöll rena felaktigheter, sådant som strider mot vedertagna kunskaper som står i läroböckerna i partikelfysik. Jos Engelen har en lång karriär bakom sig som forskare vid det europeiska partikelfysiklaboratoriet Cern och vid Nederländernas nationella institut för partikelfysik, medan Leif Holmlids ämne är fysikalisk kemi. När det gäller just subatomära partikelreaktioner skulle man kunna tänka sig att Jos Engelens kompetens skulle trumfa Leif Holmlids, men ärendet slutade inte riktigt så enkelt. Leif Holmlids reaktion förvånade Jos Engelen.

– Han accepterade inte refuseringen, utan blev rentav aggressiv.

Jos Engelen har inte tillgång till meddelandena sedan han slutat som redaktör, så han kan inte visa kommentarerna, men han minns det som att Leif Holmlid skrev att han var dum i huvudet och att om han inte själv kunde förstå det här kunde han väl be någon annan titta på det. Någon som kunde få artikeln publicerad. Det var för Jos Engelen en ovanlig och oväntad reaktion.

Leif Holmlid själv minns inte hur han formulerade sig, men anser att det är normalt att protestera i ett sådant läge.  För honom är det märkligt att det skulle vara oväntat. Han anser inte att en sådan så kallad ”desk rejection” är ett korrekt förfarande.

– Jag tror att han har blandat ihop rollerna som redaktör och reviewer. Så ska det inte vara, säger Leif Holmlid.

Jos Engelen hade hur som helst aldrig stött på den typ av mothugg som Leif Holmlid gav honom, och det gjorde honom intresserad nog att titta närmare på Leif Holmlids vetenskapliga produktion. Det blev snabbt uppenbart för honom att Leif Holmlid hade många publicerade artiklar om ultratätt väte, och att de sträckte sig över flera olika ämnesområden – bland annat astronomi och supraledning.

– Då tänkte jag att det här är ganska stort. Jag måste berätta det här för världen, säger Jos Engelen.

Han började med att i januari 2022 skriva ett brev till redaktörerna för tio tidskrifter som publicerat artiklar av Leif Holmlid, där han påtalade de brister han såg. Reaktionerna uteblev.

– Jag fick ett eller två halvdana svar.

Leif Holmlid skrev dock själv en respons och bad Jos Engelen att publicera den på sin webbplats, där brevet till redaktörerna låg öppet för alla att läsa. Leif Holmlid skrev bland annat han att experiment väger tyngre än teori, och att han har arbetat hårt med sina mätningar.

Medan Jos Engelen läste på och utforskade Leif Holmlids publiceringshistoria stötte han på en kommentar till ett tidigare arbete av Leif Holmlid. Kommentaren skrevs 2016 av molekylfysikern Klavs Hansen som då var verksam vid Göteborgs universitet (och Leif Holmlid skrev då ett svar).

Jos Engelen kontaktade Klavs Hansen och diskuterade saken med honom. De reagerade båda på att Leif Holmlid hade en så lång lista med publicerade artiklar, och att han bemötte varje invändning med att hänvisa till sina egna publikationer. Samtidigt tycktes inga utomstående forskare ha återskapat eller verifierat rönen om ultratätt väte.

– Man kan använda Paulis uttryck och säga att det här är inte ens fel, säger Klavs Hansen och skakar på huvudet.

Han syftar på den teoretiska fysikern Wolfgang Pauli som lär ha avfärdat en artikel med att ”det här är inte bara inte rätt, det är inte ens fel”. Uttrycket brukar användas om sådant som är tokigt på så många sätt att det inte ens är lönt att bena ut var felen börjar.

Tillsammans startade Jos Engelen och Klavs Hansen en sorts kampanj. De två forskarna började försöka övertyga tidskrifter om att dra tillbaka publikationer av Leif Holmlid, eller i alla fall att inte ta in fler. Men de stannade inte där, utan vände sig också till Göteborgs universitet, och till universitetet i Reykjavik, för att försöka få dem att ta avstånd från Leif Holmlids utsagor om ultratätt väte. Det var i samband med detta som de skickade en skarpt formulerad fråga om avsaknaden av strålskydd i hans laboratorium till Göteborgs universitets rektor, som vi berättat om i den första delen av denna artikelserie.

Vetenskapliga kontroverser och oenighet är inget ovanligt, men att som Jos Engelen och Klavs Hansen argumentera direkt med tidskrifter och universitetsledning hör inte till den normala vetenskapliga debatten. Det visar att de tyckte att detta var ett exceptionellt fall.

De flesta av dem som har uttalat sig skeptiskt mot ultratätt väte tycks ha gjort det som svar på direkta frågor, till exempel från någon som funderar på att investera i Leif Holmlids företag Lazerah. I andra fall reagerar de på skriverier i medier och på pressmeddelanden, som när Lazerah togs upp på Ingenjörsvetenskapsakademiens lista över viktiga företag och kärnfysikern Mattias Lantz protesterade, som vi även berättade om i första delen av den här granskningen.

För att stämma av med någon som är neutral i frågan skickar jag Leif Holmlids översiktsartikel från 2019 till Karin Schönning, professor i kärnfysik vid Uppsala universitet, som aldrig har hört talas om ultratätt väte förr. Hon reagerar omedelbart på de partikelreaktioner som beskrivs. De passar inte ihop med vad forskarvärlden vet om den här sortens fysik, och kan omöjligt ske som artikeln beskriver det, menar hon.

– Tack vare den samlade teoretiska och experimentella forskningen som bedrivits världen över under mer än 70 år vet vi en hel del om subatomära partiklar, så detta kan vi säga med säkerhet, säger Karin Schönning.

Hon förmodar att tidskriften Physica Scripta som artikeln har publicerats i inte har anlitat rätt sorts experter för att granska resultaten, och att det är på så vis den har kunnat bli antagen i en så pass trovärdig tidskrift.

– Det är dock ett ansvar som tidskrifterna har, och det är upprörande att artiklar som dessa ändå publicerats, säger Karin Schönning.

För en utomstående är det inte lätt att förstå detta. Kan en professor studera ett fenomen i 15 år och få 60 artiklar antagna i vetenskapliga tidskrifter utan att det finns någon grund för resultaten? Är det något fel som begåtts, eller är historien om ultratätt väte bara en del av hur vetenskap normalt går till?

Låt oss börja med de grundläggande idealen. 1942 publicerade sociologen Robert Merton en essä där han lade fram fyra normer för hur vetenskap fungerar:

Forskning görs av människor med alla fel och brister som folk i allmänhet har, och det finns inga garantier för att forskare alltid ska uppföra sig så här klanderfritt. Sociologer och vetenskapsfilosofer har pekat på att det inte räcker att lita till de individuella forskarnas karaktärsstyrka, utan om ideal som liknar de mertonska normerna ska upprätthållas behöver det göras genom institutionerna där forskningen utförs.

I praktiken utvärderas forskares arbete på många olika sätt.

En del sker informellt, vid seminarier och konferenser, där forskare möts och kan ställa frågor till varandra. Det förekommer att diskussionerna blir hårda, men när de fungerar bra är de ett viktigt sätt att komma framåt och förbättra forskningen.

Det finns också en typ av utvärdering som görs av forskningsfinansiärer, till exempel Vetenskapsrådet. Ofta finansieras bara en del av forskningen direkt av lärosätet, och forskarna måste ansöka om ytterligare anslag utifrån. Systemet innebär att externa granskare bedömer kvaliteten i det som forskarna vill göra.

Om det misstänks att någon forskare gör något som är direkt ohederligt eller oetiskt finns möjlighet att anmäla det till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning eller Etikprövningsmyndigheten.

Sedan 1970-talet tänker många på peer review som den viktigaste kvalitetsstämpeln för forskningsresultat. Det innebär att vetenskapliga artiklar utvärderas av frivilliga forskare med relevant kompetens innan de publiceras. På senare år har peer review-systemen fått stark kritik – bland annat för att det lägger en tung och obetald arbetsbörda på dem som ställer upp som granskare, och för att systemet bäddar för olika sorters korruption.

Jag frågar filosofen Sebastian Lutz vid Uppsala universitet om hur vetenskapen brukar hantera oortodoxa idéer. Han pekar på vetenskapsteoretikern Imre Lakatos, som byggde vidare på Thomas Kuhns teori om paradigmskiften – de brytpunkter då vetenskapsvärlden byter ut hela tankemönster.

Imre Lakatos menade att vi inte bara har paradigm, utan även något han kallar forskningsprogram. De består av sammanlänkade teorier och metoder, system som utvecklas och drivs framåt av olika grupper av forskare.

– Av dessa blir några framgångsrika och löser fler och fler problem. Andra blir inte framgångsrika, och överges med tiden, säger Sebastian Lutz.

Det är viktigt att ha flera parallella forskningsprogram, för av dem kommer då några att leda någon vart. Därför anser många att det inte är så dumt att ha forskare som tar ut svängarna åt olika håll och prövar idéer som kanske verkar tokiga.

Samtidigt finns det idéer som beskrivs som vetenskapliga men som inte är vetenskap, och därför betecknas som pseudovetenskap. Det syftar ofta på sådant som bedrivs utanför de gängse vetenskapliga institutionerna, men ibland menas också vedertagna forskare som ägnar sig åt idéer som de flesta andra i fältet anser har visats vara fel.

Det är ofta svårt att dra gränsen mellan vad som är god vetenskap och dålig vetenskap eller till och med pseudovetenskap. Ännu svårare att sätta upp regler för att garantera att all forskning som gör är av god vetenskaplig kvalitet.

– Man får ta risker, och acceptera att det inte alltid faller väl ut, säger Sebastian Lutz.

Skulle man sätta upp regler för att utvärdera vad alla forskare gör enligt någon alltför snäv princip skulle det bli ett hinder för alla forskare, och det är inte säkert att det fångar upp alla problem i alla fall, menar Sebastian Lutz.

– Om man helt ska hindra att någon gör något idiotiskt blir det nästan ingen intressant forskning alls, säger han.

De vanliga metoderna får helt enkelt duga. Men de kan ändå utvecklas och förbättras.

Särskilt inom psykologi och delar av de medicinska vetenskaperna började man under 2010-talet att tala om en replikeringskris. Många omtalade försök gick helt enkelt inte att upprepa och få samma resultat. Det här ledde till att det uppstod en rörelse för att styra upp och förbättra de vetenskapliga metoderna.

Rörelsen pekade på systematiska problem i vetenskaplig publicering.

– Det bästa vore att bara publicera resultat som är korrekta. Men det är inte så statistik fungerar. Och människor kan också göra fel, säger Sebastian Lutz.

Även när en studie görs på ett bra sätt kan resultatet bli skevt på grund av slumpmässiga faktorer. Dessutom finns människors inre drivkrafter och förutfattade meningar som kan påverka både vilka studier som görs och hur analysen och tolkningen ser ut. Det är oftast först när många studier visar samma sak som resultatet börjar bli riktigt tydligt. Då blir det ett problem att studier som inte hittar något aldrig publiceras. Även negativa resultat (nollresultat) är resultat, och de ger information som kan vara viktig för att tolka de positiva resultat som faktiskt publiceras.

Det finns även rent forskningsfusk, men troligen är det vanligare att forskare gör fel på grund av olika sorters självbedrägeri än genom medvetet fiffel. I sin bok Science fictions (2021) beskriver psykologiforskaren Stuart Ritchie att det kan handla om att forskarna själva förväntar sig ett visst resultat, och därmed sorterar bort data som inte verkar passa in.

Det spelar egentligen ingen roll av vilken anledning felaktigheter har smugit sig in, det viktiga är att minska antalet tokigheter som kan försvåra för andra i forskningens gemensamma projekt att förstå världen.

Många forskare världen över har tagit upp hobbyn att söka efter oegentligheter i den vetenskapliga litteraturen. Bland annat har det handlat om att upptäcka manipulerade och duplicerade bilder. Det har lett till att stora mängder artiklar har rättats eller dragits tillbaka.

Debatterna om forskningens kvalitet har lett till nya metoder för att undvika att fälla krokben för sig själv. Till exempel finns numera möjligheten att registrera studier i förväg, med avsikt att resultaten ska publiceras oavsett om man hittar något eller inte. Det finns också nya automatiska verktyg som vetenskapliga tidskrifter kan använda sig av i utvärderingen av nya artiklar, som till exempel kontrollräknar statistiska analyser och fångar upp eventuella misstag.

Sebastian Lutz tror inte att det går att uppnå ett perfekt tillstånd där all forskning har högsta kvalitet. Men han hänvisar till vetenskapsfilosofen Helen Longino, som pekar på att vetenskap är något som görs gemensamt.

– Att vara rationell är ett resultat av att prata med andra och bli korrigerad av andra, säger Sebastian Lutz.

Den vetenskapliga litteraturen är ändå full av arbeten som inte plockas upp av andra forskare och inte leder någon vart. Det är bara de delar som andra bedömer som värdefulla som lever vidare, och som så småningom kan komma att ses som vedertagen kunskap. Filosofen Sebastian Lutz tror att det är vanligt att forskare väljer att bara ignorera saker de tycker är konstiga eller som inte passar in i forskningsfältet.

– Det händer ofta att man ser något och tänker att den här forskningen är bara trams, det är inget jag behöver bry mig om, säger han.

Det som verkar sticka mest i ögonen på partikelfysikern Jos Engelen och andra forskare som jag talat med är att Leif Holmlid lägger fram tolkningar inom deras ämnesområden. Leif Holmlids bakgrund finns inom dynamiken i molekylreaktioner och kemin på ytor – alltså inte i kärn- och partikelfysik. Samtidigt tycks han ha varit ovillig att diskutera sina experiment och tolkningarna av dem, och inte alls intresserad av att nätverka med forskare inom andra expertområden. Fram träder bilden av en forskare som har verkat i relativ isolering. För mig har han också beskrivit sig själv som en ensamvarg. Genom sin karriär har han haft få samarbeten med andra forskargrupper, och oftast publicerat tillsammans med sina doktorander och masterstudenter.

Att kommunicera över ämnesgränser är svårt. Det finns lager på lager av erfarenhet och ämnesspecifik kunskap att förhålla sig till. Vissa ord används på olika sätt i olika fält.

– Första steget för att övertyga någon är att förstå deras resonemang. Man måste vara ämnesspecialist och kunna hitta fel i ganska subtila saker, säger Sebastian Lutz.

Leif Holmlid har inte lyckats övertyga Jos Engelen och Klavs Hansen om att hans experiment ger tillräckligt stöd för att ultratätt väte finns och att de därför måste omvärdera etablerade rön från sina forskningsfält. De har i sin tur inte lyckats övertyga honom om att det kan finnas anledning att gå in på diskussioner om möjliga felkällor och alternativa tolkningar.

För Jos Engelen och Klavs Hansen handlar engagemanget heller inte om att förklara något för Leif Holmlid, utan om vad de ser som ett hot mot vetenskapens trovärdighet.

– Påståendet är att världens energiproblem är löst. Det är oansvarigt att göra det påståendet baserat på icke-vetenskap, säger Jos Engelen.

Klavs Hansen känner också att Leif Holmlids utsagor färgar av sig på andras uppfattning om Göteborgs universitet. Han arbetar själv med molekylstrålar och gör experiment bland annat i Göteborg. En kollega från Tyskland stötte ihop med honom på en konferens, och frågade vad den här Holmlid var för någon.

– Han hade fått en artikel av Leif Holmlid att granska. Han skakade på huvudet och undrade vad jag har på den institutionen att göra. Det är ett problem för mig, säger Klavs Hansen.

För Jos Engelens del är det viktigaste de vetenskapliga tidskrifternas roll.

– Min motivering är i första hand att hålla upp en spegel framför publiceringsindustrin och säga att detta inte borde hända, säger Jos Engelen.

Både Jos Engelen och Klavs Hansen tror att den som verkligen försöker oftast kan få en artikel publicerad någonstans, oavsett kvalitet, genom att gå vidare till en annan tidskrift efter refusering. När det finns flera redan publicerade artiklar att hänvisa till ser det hela åtminstone vid en snabb titt ut att vara väl underbyggt, och då går det lättare att publicera nästa. Genom att skicka artiklar till tidskrifter som inte har exakt den profil som innehållet behandlar ökar också chansen – eller risken – att den hamnar hos en granskare som inte tittar så noga på alla delar av innehållet.

Det finns mycket pengar i tidskriftsindustrin, och numera finns en kopiös flora av tidskrifter. De är allt från gamla och välkända tidskrifter, över nya och nischade, och ända ner till rena rovtidskrifter som publicerar vad som helst från den som betalar. Det innebär att publicering inte nödvändigtvis är någon trovärdig kvalitetsstämpel.

Endast en artikel av Leif Holmlid har dragits tillbaka, av PLOS One, en väl ansedd tidskrift som dock har varit i blåsväder några gånger för kontroversiella artiklar. Detta skedde 2019 efter att en icke namngiven person ifrågasatt vetenskapligheten i artikeln – detta var alltså långt innan Jos Engelen börjat engagera sig i frågan. Artikeln handlade om annihilering, och motiveringen till att dra tillbaka den kan förenklat beskrivas med att artikeln strider mot den grundläggande principen att partiklarna i atomkärnor inte kan förintas. Leif Holmlid har aldrig accepterat att artikeln drogs tillbaka, och har citerat den över tio gånger i nya artiklar efter detta.

Ingen av de tidskrifter som Jos Engelen och Klavs Hansen har kontaktat har velat dra tillbaka någon av Leif Holmlids artiklar.

När institutionen för fysikalisk kemi flyttade 2023 försvann Leif Holmlids labbutrymme och han är sedan dess inte längre knuten till Göteborgs universitet som professor emeritus. Det är oklart om breven som Jos Engelen och Klavs Hansen skrev till universitetet hade något med detta att göra.

Debatten mellan de båda kritiska forskarna och Leif Holmlid har fortsatt i olika former. Tidskriften Physica Scripta tog år 2023 in en kommentar av Klavs Hansen och Jos Engelen där de lade fram sina argument. Som brukligt är tog tidskriften också in ett svar av Leif Holmlid. Han anser därmed att han har svarat på alla deras invändningar, och att ingen har föreslagit någon alternativ tolkning. Jos Engelen och Klavs Hansen anser i sin tur att Leif Holmlid inte har förstått invändningarna, och att det som syns i mätningarna kan vara instrumentartefakter.

– När alla säger att det inte går betyder det bara att de inte ids ta reda på det. Då kan den här typen av saker du skriver nu vara väldigt användbara. När de tycker att de måste komma tillrätta med detta och ge Leif en känga! Det är jättebra, då kan de titta in i det hela och se vad som händer egentligen, säger Leif Holmlid till mig.

Forskningen bedrivs numera enbart inom Lazerah. Jämfört med lärosäten håller företag ofta hårdare i sina rön och de publiceras först efter att patent och andra fördelar har säkrats. Efter 2023 har bara två nya artiklar av Leif Holmlid tagits in av tidskrifter, ett debattsvar till en annan forskares invändningar, och en ganska teknisk studie.

Flera av de forskare jag har pratat med under arbetet med den här artikelserien har tittat på Leif Holmlids artiklar och sagt att jo, det kan ju finnas någon ny upptäckt här, men det kan inte vara det ultratäta väte som Leif Holmlid beskriver. Sveinn Ólafsson på Island och hans doktorand Sindre Zeiner-Gundersen i Norge är de som arbetat mest med att försöka reproducera resultaten. De fortsätter att arbeta vidare på sitt håll trots att de kommit fram till att ultratätt väte sannolikt inte finns. De söker i stället efter belägg för den Rydbergsmateria som Leif Holmlid anser bildas som ett förstadium till ultratätt väte. Denna materiaform har inte heller fått något brett erkännande bland andra kemister, men Sveinn Ólafsson har en hypotes om att den kan ge en förklaring till det likaledes omdiskuterade fenomenet kall fusion.

Under tiden fortsätter arbetet inom Lazerah på det inslagna spåret, och styrelsen för bolaget söker investerare genom att hänvisa till decennier av publicerade forskningsresultat.