Är drömmen om en ny energikälla för bra för att vara sann?

Sedan en tid arbetar bara två personer i labbet på det lilla företaget Lazerah. Verksamhetschefen Frans Olofson och hans kollega Abdulkader Abou Hammoud sysslar med olika tester och mätningar. Ibland sträcker sig arbetet över kvällar och helger. Förhoppningen är att de ska kunna konstruera en ny typ av effektiv och miljövänlig energikälla.

– Det är ett behjärtansvärt mål vi har. Jag bryr mig om miljön, och det har jag gjort genom utbildning och arbetsliv. Jag tycker att det är värt att kämpa för, säger Frans Olofson.

Han visar de ljusa och rymliga lokalerna i en brun tegelbyggnad i utkanten av Göteborg. Förutom laboratorieutrymmena ser det ut att finnas kontorsplats för åtminstone tio personer. Det är tänkt att de ska bli fler här, om det bara kommer in mer pengar.

Tills ganska nyligen hade Frans Olofson ännu en kollega, som slutade för att hon inte riktigt orkade med den osäkra tillvaron i ett litet företag av det här slaget. Ibland har löneutbetalningarna kommit oregelbundet.

Lazerah är på många sätt en typisk startup, som lever på pengar från hoppfulla investerare. Samtidigt är företaget inte riktigt som alla andra. Om grunden för vad de säger sig kunna göra stämmer skulle det innebära en revolution för världens energiförsörjning – och för flera olika forskningsgrenar, från partikelfysik till kosmologi. Att det här får många att dra öronen åt sig är något Frans Olofson är väl medveten om.

– Man får ha ett öppet sinnelag. Och så har vi resultaten som man inte kan bestrida. De är där, och vi ser dem hela tiden. Vi vet att det händer något, säger han.

Lazerahs webbplats skräder inte orden. Jag läser om ett rent energisystem för en hållbar framtid. Företaget bygger på vad som beskrivs som banbrytande kärnfysik, en tidigare helt okänd process som ger upphov till antimateria i ett speciellt materiatillstånd som kallas H(0), eller ultratätt väte. Antimateria förintas – annihileras – när den stöter på vanlig materia, och då frigörs massan i form av energi.

På lazerah.com illustrerar en svart kub företagets framtida reaktor. En enda sådan reaktor är tänkt att generera 800 megawattimmar per år, vilket ska motsvara 40 hushålls förbrukning. År 2027 kommer företaget att lansera en kommersiell tillämpning, står det.

Jag frågar om tidsplanen, men det visar sig att ägarna och vd:n har bett de anställda att inte berätta särskilt mycket om specifika detaljer.

– Och webbplatsen riktar sig väl mest mot investerare, säger Frans Olofson och ler lite urskuldande.

Jag vänder mig till hjärnan bakom det hela, Leif Holmlid, som följer med oss runt i lokalerna. Han är en pensionerad professor från Göteborgs universitet. Efter en hjärnblödning 2017 sitter han i rullstol, men för sig fortfarande med auktoritet i labbet. Han har en intensiv blick och ett självsäkert sätt att uttrycka sig, och han har inget tvivel angående lanseringen.

– Världens billigaste energi, det har vi redan. Med lite mer folk har vi en generator i en container som vi kan köra omkring om ett år, säger Leif Holmlid.

Leif Holmlid är en man som går sin egen väg, och som inte tycks ha särskilt mycket till övers för de skeptiska invändningar som andra forskare har uttryckt för hans arbete. Under ett antal år har han gjort en lång serie experiment. Utifrån dem har han formulerat en beskrivning av hur väte under vissa förutsättningar kan bilda en helt annan sorts molekyler av fler än två atomer, som är mycket tätare bundna än vanliga vätemolekyler. Detta är vad Leif Holmlid kallar ultratätt väte. I det tillståndet hamnar atomkärnorna så nära varandra att helt nya processer börjar spela in, enligt Leif Holmlid. Några av de processerna tänker han sig att Lazerah nu ska bygga en kommersiell produkt av.

Det finns en tumregel som säger att om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen det – för bra för att vara sant alltså. Det är en av anledningarna till att undra över ultratätt väte. Flera av de egenskaper som Leif Holmlid säger att det ultratäta vätet har kan ställa olika forskningsfält på ända. Till exempel har forskare världen över ägnat decennier åt att leta efter material som kan leda ström utan motstånd även utan extrem kyla och vid normalt lufttryck. Leif Holmlid säger att ultratätt väte är supraledande vid rumstemperatur och även vid långt högre temperaturer. Om det här stämmer, borde inte supraledningsforskare ha plockat upp det här spåret? undrar jag.

– De är inte intresserade. Det är ingen som vill veta det här för att det inte är upptäckt av dem själva, säger Leif Holmlid.

Han tillägger att supraledning i ultratätt väte kanske är för opraktiskt för att vara intressant, eftersom tillståndet dels är i gasform och dels skapas som ett mycket tunt skikt på en metallyta. Supraledning är inte heller huvudsaken, utan bara en av egenskaperna hos det ultratäta vätet.

Medan den övriga forskarvärlden är kallsinnig har Leif Holmlid själv en imponerande lista över artiklar i vetenskapliga tidskrifter att luta sig mot. Sedan han först lanserade begreppet 2009 räknar jag till 60 publicerade artiklar som handlar om ultratätt väte, varav sju om annihilering. Utöver det har han skrivit tre patentansökningar relaterade till detta, är medförfattare på minst en konferenspresentation och har publicerat några så kallade preprints direkt på nätet.

När en professor berättar om ett fenomen som beskrivits utförligt i den vetenskapliga litteraturen brukar det väga tungt. Andra experter jag söker upp ifrågasätter trots det om det finns någon grund för själva företagsidén. Så här uttrycker sig till exempel Göran Ericsson, universitetslektor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet:

– Mitt allmänna omdöme är att Holmlids påståenden är högst tvivelaktiga, spekulativa och dåligt underbyggda. Han drar långtgående slutsatser på mycket lösa grunder.

Invändningarna gäller tolkningen av experimenten och slutsatsen att det är annihilering som sker. Annihilering av protonerna i väteatomernas kärnor presenteras alltså som processen som driver Lazerahs energigenerator, och enligt partikelfysiken kan en proton bara annihileras genom att möta en antipartikel.

– Varifrån kommer dessa antiprotoner egentligen? undrar Göran Ericsson.

Kontrasten mellan uttalanden som Göran Ericssons och den övertygelse som Leif Holmlid utstrålar är slående. Inte minst med tanke på att Leif Holmlids arbete med ultratätt väte sträcker sig mer än 15 år tillbaka, och bygger vidare på forskning om ett annat materiatillstånd i väte – Rydbergsmateria – som han arbetet med sedan omkring 1990.

Inte heller Rydbergsmateria har blivit något etablerat begrepp. Det finns få vetenskapliga publikationer utom Leif Holmlids egna som alls nämner Rydbergsmateria, och de som finns verkar inte helt entydiga i sina slutsatser. I Leif Holmlids arbete hänger allt i alla fall ihop. Han beskriver att det först bildas Rydbergsmateria av väte som sedan kondenserar till ultratätt väte.

Forskningen som lett fram till Lazerah har genomförts inom de vanliga akademiska ramarna. Fram till 2023 hade Leif Holmlid kontor och laboratorieutrymme på Göteborgs universitet. Han har haft studenter och forskningsanslag, han publicerar i etablerade vetenskapliga tidskrifter, och universitetets företagsinkubator GU Ventures har stöttat både Lazerah och ett tidigare företag som Leif Holmlid startade.

Någon som har inblick bakom kulisserna är Tore Sveälv. Han var tidigare den på GU Ventures som skötte kontakten med Lazerah och har suttit i bolagets styrelse. Jag stämmer träff med honom på en restaurang ett kort stycke från Lazerahs lokaler i Mölndal. Han har själv en forskarbakgrund som fiskeribiolog. Ett av hans intressen inom GU Ventures är ”blå näringar”, det vill säga produktion av mat från havet, men det märks att Lazerah också ligger honom varmt om hjärtat.

– GU Ventures satsar på det här för att vi tror på det. Lyckas detta och man kan få ut potentialen av Leif Holmlids idéer, då är det fantastiskt. Vem ska sätta sig på sina höga hästar och säga att det här är fel? säger Tore Sveälv.

Han syftar på en episod 2023, då Kungl. ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) tog upp Lazerah på sin 100-lista – en årlig lista som ställdes upp för att uppmärksamma forskning som har hög kommersiell potential och kan leda till samhällsnytta. GU Ventures skickade ut ett jublande pressmeddelande om de företag hos dem som tagits upp på listan. Det ledde till att Tore Sveälv själv intervjuades i nättidskriften Impact Loop och förklarade att Leif Holmlid skulle få ett Nobelpris om hans vision lyckas.

Kort därefter togs dock IVA bort Lazerah från listan utan offentliga kommentarer.

– En forskare i Uppsala var väldigt kritisk, säger Tore Sveälv.

Till att börja med hörde IVA av sig till GU Ventures och delade med sig av kritiken, som kom från kärnfysikern Mattias Lantz vid Uppsala universitet. Jag hajar till lite när jag får veta detta, för jag känner Mattias Lantz sedan vi undervisade tillsammans på kurslaborationer i början av 00-talet när jag var doktorand. När jag började läsa på om Lazerah för den här artikeln kände jag inte till Mattias Lantz kritik, men jag blir inte förvånad. Jag känner igen hans sätt att invända mot sådant han uppfattar som vetenskapligt tveksamt när jag läser formuleringar som att ”både rubriken och texten på IVA:s sida om projektet (…) antyder att urvalskommittén har släppt allt kritiskt tänkande” och att detta ”är pseudovetenskap och sänker förtroendet för IVA”.

Tore Sveälv reagerade på kritiken.

– Han var riktigt ofin i sina påhopp. Man kan vara oenig, men man behöver inte vara plump, säger Tore Sveälv.

Själv ger han intryck av att vara en vänlig och behärskad person, som inte gärna tar till kraftfulla ord. Efter att han hade fått meddelandet formulerade han ett svar till IVA, som han visar mig. I det lågmälda brevet berättar han om Lazerahs historia och att företaget har väckt mycket positivt intresse och lockat till sig kapital. Han förklarar att GU Ventures har som uppgift att stödja just den här typen av forskning som Leif Holmlid gör.

IVA bevekades inte av detta. När jag frågar dem vad som hände svarar kommunikationschefen via epost: ”Vi kunde ganska snart konstatera att de grundläggande kriterierna i ansökan inte var korrekta och att uppgifterna i ansökan var felaktiga, vilket även bekräftades i en senare dialog med GU Ventures. Beslutet om avpublicering av projektet från 100-listan fastslogs och det kommunicerade vi till både Holmlid och GU Ventures, och därmed var saken klar för vår del.”

GU Ventures avpublicerade däremot inte sitt pressmeddelande om Lazerahs plats på 100-listan. De står för sitt stöd till Lazerah. Tore Sveälv själv var inte delaktig i den dialog som IVA refererar till och känner heller inte till vad IVA ansåg var fel i Lazerahs ansökan.

Kontakten mellan Leif Holmlid och GU Ventures inleddes redan 2010 genom affärsutvecklaren Roger Cederberg, som själv hade disputerat inom teknisk fysik. Utvärderingen inom GU Ventures lutar sig mot hans ursprungliga omdöme.

– Nu hade Roger fantastiskt fin bakgrund men jag tror att vem som helst som har träffat Leif och hört på honom kommer att tycka att det här måste vi titta närmare på, säger Tore Sveälv.

Själv har Tore Sveälv hängt med genom de turer som ledde fram till att Lazerah bildades 2021. Leif Holmlids tidigare företag, Ultrafusion nuclear power, grundades 2016. Efter hans hjärnblödning gick företaget ihop med norska Norrønt där det blev en underavdelning. Men samarbetet fungerade dåligt och den verksamheten lades ner efter ett par år. Två personer från Norrønt följde med och tog rollerna som vd respektive ekonomichef när GU Ventures gick in och hjälpte Leif Holmlid att starta Lazerah 2021. Det mesta av stödet handlar om administration av till exempel löneutbetalningar, men GU Ventures gick också in som delägare med några hundratusen kronor. En större summa, tio miljoner kronor, kom från en privat investerare.

I dag är Tore Sveälv inte längre själv involverad i Lazerah, men han hoppas att det kommer nya investeringar och att Leif Holmlid får en chans att förverkliga de idéer han har.

– Leif är ju knivskarp! säger han med ett leende.

I Lazerahs lokaler har Frans Olofson förberett en visning. Han är nöjd med sitt arbete, säger han. Han tvekade lite innan han sade upp sig från sitt tidigare jobb som teknisk miljökonsult.

– Det var tryggt och jag var i en intressant grupp. Men det här är mycket mer spännande och omväxlande.

Både han och Abdulkader Abou Hammoud har en bakgrund inom gruppen för atmosfärsvetenskap på institutionen för kemi och molekylärbiologi vid Göteborgs universitet, där också Leif Holmlid verkade. Frans Olofson disputerade 2008 på en avhandling om en teknik för att studera luftburna partiklar med hjälp av laser. Abou Hammoud blev färdig med sin masteruppsats 2022, precis i den veva då Lazerah rekryterade folk.

Nu visar de mig in i laboratoriet. Nu ska jag själv få se vad Lazerah gör.

Först går vi in i kemiavdelningen med dragskåp och olika plastbyttor. Här tillverkas det speciella katalysatormaterialet som används i experimenten. Abdulkader Abou Hammoud visar en burk med små porösa korn som liknar kaninpellets. De består av järnoxid och innehåller även kalium – men när han börjar förklara hur tillverkningen går till hyssjar Leif Holmlid.

– Det är lite en affärshemlighet. Vi ska inte berätta för mycket, säger han.

Från kemilabbet går vi genom en elektronikverkstad som behövs för att utveckla instrumenten som används i de olika försöken, och ett utrymme för inledande tester av katalysatormaterialet.

Sedan kommer vi in i det rum som är hjärtat av verksamheten och har den storslagna beteckningen reaktorhall. Det är här själva försöken görs. Det ser ut som laboratorier ofta gör, med apparater i rostfritt stål omgivna av sladdar och elektronik. På ett bord står två lasrar.

Här finns tre versioner av den reaktorapparat som ska visa att de kan producera energi ur väte, varav vi tittar på två. Den första heter Annie Hall, som Woody Allens film från 1977, men här är det en ordlek på ordet annihilering – processen när partiklar av antimateria möter vanlig materia och de utplånar varandra. Den nyare varianten är lite längre och heter Annie Tall.

– Fast den är tall på längden då, eftersom den ligger ner, förklarar Frans Olofson.

Det som gör apparaten lång är det rör som sticker ut på ena sidan, och som innehåller en spole av elektriskt ledande tråd för att mäta laddningen på de partiklar som passerar genom röret. Längst bort finns en uppsamlare som fångar alla partiklar som inte försvinner på vägen genom att till exempel krocka med rörets väggar.

– Vi arbetar ständigt med att optimera produktion, infångning och värmeuttag, säger Frans Olofson.

Leif Holmlid försäkrar oss om att vi kommer att få se en särskild sorts partiklar bildas. Signalen som syns tolkar han som partikelslagen K-mesoner och pi-mesoner, vilket i sin tur är partiklar som förväntas bildas när protoner eller neutroner annihileras tillsammans med sina motsvarande antipartiklar.

Det började med att han mätte partiklar som kastades ut och kom till slutsatsen att deras energier tillsammans motsvarade dubbla protonens massa per reaktion. Sedan har han utvecklat experimenten med fler mätningar. Slutsatsen han dragit av detta är att det är annihilering som sker.

Frans Olofson och Abdulkader Abou Hammoud förbereder lasern, och visar hur de kaninmatsliknande katalysatorkornen är placerade i en liten kopp med hål i. Koppen är placerad i en kammare i änden av reaktorn. Det måste förberedas flera dygn i förväg så att föroreningar från luften som har absorberats på kornen får gasas av och pumpas bort. När experimentet ska göras leds vätgas in över och genom kornen.

Innan experimentet startas och lasern slås på får jag och Leif Holmlid gå in i ett litet kontrollrum intill. Frans Olofson och Abdulkader Abou Hammoud tar på sig skyddsglasögon för att inte riskera sina ögon om laserstrålen skulle lysa på fel ställe.

Nu ska det hända.

Det speciella materiatillstånd som Leif Holmlid har gett namnet ultratätt väte ska bildas på ytan, lasern ska stimulera detta att nå sitt lägsta energitillstånd och ge upphov till processen som på något sätt involverar annihilering av antimateria.

Det är detta som är kärnan i idén bakom Lazerah.

För fysiker är det välkänt hur annihilering frisätter energi. De ursprungliga partiklarnas massa omvandlas till partiklar med lägre massa som tar med sig restenergin i form av rörelse. K- och pi-mesoner är så kortlivade att de i sin tur faller sönder på en gång, men de myoner och elektroner som då bildas kan mätas och även fångas upp. Enligt Leif Holmlid frisätts mer energi än som tillförs. Lazerah ska ta vara på energin genom att fånga upp partiklar som slungas ut. När de absorberas blir materialet som fångar upp dem varmt, och värmen kan användas till exempel för att värma upp ett hus.

– All värme är nyttig. 90 procent av all olja och gas används för uppvärmning, och skulle kunna ersättas med annihilering rakt av. Och tänk på avsaltning som är jätteviktigt för miljarder människor, och som också bara är beroende av att du får värme, säger Leif Holmlid.

Nu startar lasern, och Frans Olofson kommer in i kontrollrummet och pekar på en skärm. Där dyker det upp kurvor som visar spänningspulser som uppstår när laddade partiklar slår in i en uppfångningsplatta i slutet av apparatens rör. Först blir spänningen stark, vilket motsvarar många partiklar, och sedan klingar den av. Kurvornas form tolkas som en konsekvens av livslängden för de olika mesoner som ska uppstå vid ytan. Något sker här, det ser jag. Det är tolkningen av vad som egentligen händer som är föremål för diskussion.

Kurvan jag ser på skärmen får automatiskt etiketten K, som står för K-meson. I överkanten visas en beräkning av antalet partiklar som ska finnas i varje puls, och de räknas i miljarder.

Jag tänker på hur det såg ut när jag undervisade på kurslaborationer för studenter som läste kärnfysik på universitetet. Laddade partiklar som bromsas in i materia ger upphov till sekundär strålning, som brukar vara i form av röntgenstrålning. Därför omges alla radioaktiva preparat med skyddande barriärer av blytackor medan olika försök pågår. Här finns ingen skärmning alls. Hur är det egentligen med den här strålningen? Det är trots allt energirika partiklar som ska ge den värme som så småningom är tänkt att utnyttjas i Lazerahs färdiga apparat.

Men det behövs inte, enligt Leif Holmlid.

– Strålningen runtomkring är så låg, den motsvarar i princip ingenting, säger han.

Jag frågar lite till. Han säger att det inte blir någon bromsstrålning i det här experimentet eftersom de inte fångar upp mesonerna utan låter dem sönderfalla till huvudsakligen myoner, och myonerna fångas inte upp utan går rakt igenom väggarna och försvinner. Han berättar att de har mätt strålningen runt försöket med en handhållen geigermätare, och den var inte något att oroa sig för.

– Om vi bygger en pryl som har hundra gånger högre effekt än vi har nu, då är det självklart att det kan finnas viss strålning, ja. Då måste vi ta hänsyn till det. Absolut.

Det här är uppenbarligen känsliga frågor, för Leif Holmlid blir irriterad och berättar att folk har hackat på honom för detta tidigare. Några fysiker skrev till rektor på den tiden då Leif Holmlid hade laboratorium på universitetet, och berättade att han arbetade med strålning utan några skydd och uppmanade universitetet att granska honom.

– Forskare! De skrev detta till rektor! Det är inte klokt, säger han.

Jag undrar lite försiktigt om de inte utgår från känd kunskap om partikelreaktioner och hur de brukar fungera. Leif Holmlid är inte imponerad.

– De har inte ens undersökt det hela och testat om det kommer ut någon strålning från annihilering över huvud taget. De utgår bara från någonting konstigt som de har i hjärnan. Annihilering har de aldrig haft en suck om vad det handlar om, säger han.

Han önskar sig att någon annan skulle upprepa hans experiment, och verifiera resultaten i stället för att bara säga att det är omöjligt att hans beskrivning av processerna stämmer.

– Det hör till normal vetenskaplig process. Det är därför man publicerar, för att andra ska kunna undersöka det. Det är inte mitt fel att de inte gör det.

Han tror inte att de som har invändningar vet vad de pratar om, för det är ju nästan bara han själv som har undersökt ultratätt väte.

Samtidigt står det på Lazerahs webbplats att andra forskargrupper ska ha dokumenterat och validerat teknologin bakom Lazerah.

– Visst, det finns en grupp i Norge och en grupp på Island som har validerat detta med H(0), helt klart, säger Leif Holmlid.

Vid en närmare titt visar sig det här inte stämma riktigt. Forskargruppen i Norge har skrivit en artikel som inte nämner H(0) överhuvud taget utan handlar om Rydbergsmateria av väte – det tillstånd som enligt Leif Holmlid är förstadiet till det ultratäta vätet.

Gruppen på Island i sin tur består av Sveinn Ólafsson, professor vid universitet i Reykjavik, och en doktorand i Norge, Sindre Zeiner-Gundersen, som han handleder på distans. Samarbetet började omkring 2015 efter att Sveinn Ólafsson, som då forskade vid Uppsala universitet, kontaktade Leif Holmlid för att få veta mer om hans experiment.

Relationen mellan den isländska gruppen och Lazerah verkar nu inte vara alldeles harmonisk. Leif Holmlid anklagar dem bland annat för att ha stulit utrustning som fördes över till Norrønt i samband med ombildningen av det tidigare företaget. Han tror heller inte att de egentligen hjälper honom att bli tagen på allvar i den övriga forskarvärlden.

– Problemet är att de är så insnöade på kall fusion, så man vill inte ha någonting med dem att göra. Jag har alltid försökt hålla mig undan från kall fusion och sådana vansinnigheter, säger Leif Holmlid.

Kall fusion framstår som en hägring – forskare har jagat efter detta fenomen i årtionden. Tanken är att det skulle kunna gå att frigöra energi genom att få lätta atomkärnor att smälta ihop med varandra redan vid låga energier. Ibland dyker det upp experiment som antyder att något kanske händer utöver de vanliga processerna, men det har varit så små effekter att de flesta inte är övertygade. Inget av detta har lett till praktiskt användbara resultat.

Medan Leif Holmlid tycker att Sveinn Ólafsson är inne på ett tokigt spår med kall fusion, har Sveinn Ólafsson å sin sida har börjat ta avstånd från sina tidigare publikationer tillsammans med Leif Holmlid. Han menar att han står som medförfattare för att han kommit med några kommentarer på artiklarna medan de skrevs, men att han inte bidragit till idéerna och experimenten bakom dem.

– Ja det var nog mest han som skickade artiklar till mig och efteråt tycker jag att jag kanske hade för lite förståelse för vad han gjorde, säger Sveinn Ólafsson när jag kontaktar honom.

Efter att ha satt sig in i saker mer tillsammans med Sindre Zeiner-Gundersen har Sveinn Ólafsson nu tänkt om. Han är numera till exempel ganska säker på att det produkterna som kommer ut från experimentet inte alls innehåller några myoner – partiklarna som bland annat tas som intäkt för att det sker annihilering.

– Och det här som han deklarerar som ultratätt väte, det är nog ganska osannolikt att det finns, säger Sveinn Ólafsson.

Han tror ändå att det finns något viktigt att hitta i Leif Holmlids tidigare idéer om Rydbergsmateria.

– Jag tror inte att Leif är på rätt spår nu, men hans Rydbergsmateria-idé är det enda som kan förklara kall fusion.

Nu förbereder Sveinn Ólafsson nya experiment för att rätta till det som han anser är sina tidigare vetenskapliga misstag.

Under tiden fortsätter arbetet i labbet på Lazerah, medan företagsledningen söker efter nya investerare. Men ute i världen har vissa forskare blivit så provocerade av Leif Holmlids publikationer att de startat en kampanj för att försöka stoppa hans idéer om ultratätt väte och annihilering från att spridas i vetenskapliga tidskrifter.

I nästa del av den här granskningen ska vi titta på hur det fungerar att vara en professor som helt går sin egen väg. Här får du möta sidor av forskarvärlden som utomstående sällan ser.