”Så kan författarskapet stärkas inom forskningen”

När forskningsfusk diskuteras i medierna handlar det ofta om oetiska experiment, fabricerade data eller plagiat. Men en vanlig form av regelbrott går ofta under radarn: vem som får stå som medförfattare till en vetenskaplig artikel.

Det är ingen detalj. Författarskap är en hårdvaluta bland forskare och ligger till grund för meriteringssystem och mätinstrument som h-index, ett mått på hur många artiklar en forskare publicerat och hur ofta de citeras. När författarskapets värde urholkas påverkas också förtroendet för akademin.

I teorin är det tydligt vilka som bör figurera som medförfattare. Enligt välkända internationella kriterier som exempelvis The Vancouver guidelines – som främst används inom medicin – krävs betydande bidrag till forskningen, aktiv medverkan i manusarbetet, godkännande av den slutliga versionen och ansvar för innehållet för att medförfattarskap ska vara berättigat.

Men i praktiken ser det ofta annorlunda ut.

I en ny enkätstudie från Heinrich Heine-universitetet i Düsseldorf och Uppsala universitet undersökte vi erfarenheter av författarskap bland 147 nyblivna doktorer inom medicin i tyska förbundslandet Nordrhein-Westfalen. Deltagarna rekryterades via e-postlistor på forskarutbildningar och promotionshögtider 2024–2025.

Omkring sex av tio uppgav att minst ett av Vancouverkriterierna inte hade uppfyllts i samband med deras egen avhandling. Nästan hälften (46 procent) rapporterade att minst två överträdelser förekommit. Resultaten är förenliga med att personer, ofta i ledande akademiska positioner, ibland tillskrivs författarskap som inte motsvarar deras vetenskapliga bidrag.

Våra resultat ligger i linje med tidigare svenska och skandinaviska studier. Sammantaget talar forskningen för att problem med författarskap inte bara handlar om enstaka regelbrott.

Utbildning i god forskningssed är viktig för att motverka problemet, men kanske behövs också en enklare tumregel än Vancouverkriterierna för att pröva om ett medförfattarskap är rimligt.

Föreställ dig att du får ett telefonsamtal från en kollega sent på kvällen. Dagen därpå hålls en internationell konferens. Den planerade föredragshållaren har tvingats ställa in med kort varsel, men tågbiljett är bokad och presentationen är klar.

Du tittar i kalendern och ser att inga viktiga möten är inplanerade. Bör du då som medförfattare kunna rycka in, hålla presentationen och besvara publikens frågor? Jag menar att svaret är ja.

Det finns förstås undantag. Om juniora medarbetare deltagit i ett projekt är det mycket begärt att de med kort varsel ska kunna resa till en konferens och försvara arbetet inför en internationell publik.

Som lackmustest är frågan ”Kan du försvara artikeln?” inte perfekt, men den fångar något väsentligt: Den som står som medförfattare till en vetenskaplig artikel bör förstå forskningsfrågan, metodiken, de centrala resultaten och slutsatserna tillräckligt väl för att kunna presentera och försvara arbetet inför kollegor.

Det innebär inte att alla medförfattare måste ha utfört alla delar av studien, men de bör kunna redogöra för helheten och ta ansvar för den.