Damolympiaden 1926: Göteborg i centrum när kvinnor tog plats i idrotten

Den japanska friidrottaren Kinue Hitomi, med nummer 76 på bröstet, flyger fram över sanden i det stående längdhoppet. Minen är sammanbiten och beslutsam. Två funktionärer står beredda med måttbanden medan en tredje fokuserat tittar mot den förväntade nedslagsplatsen.

Det svartvita fotot som fångar ögonblicket visar ett tekniskt väl utfört hopp och signalerar kraft, energi och vilja. Med ett längsta hopp på 249 centimeter vann hon guld i stående längdhopp – en av flera medaljer som Hitomi erövrade under spelen och som visade vad kvinnliga idrottare var kapabla till.

Ett internationellt kvinnligt idrottsförbund, Fédération sportive feminine internationale (FSFI), hade hösten 1921 bildats i Paris och i augusti 1922 arrangerade organisationen de första kvinnliga olympiska spelen i samma stad. Fyra år senare skulle de andra spelen gå av stapeln i Bryssel, men det belgiska förbundet drog sig ur arrangemanget på grund av organisatoriska svårigheter. I stället åtog sig det nybildade Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) att arrangera Andra damolympiaden i Göteborg.

Ett halvår innan spelen skulle starta förbjöd emellertid Internationella olympiska kommittén (IOK) – som enbart bestod av män – användningen av begreppet olympisk och hävdade sin ensamrätt till namnet. FSFI, som drev på för jämställdhet, betraktades av IOK som en konkurrent och tvingades ändra namnet till Andra internationella kvinnliga idrottsspelen. I folkmun och medierna kom spelen trots allt att benämnas som ”damolympiaden”.

Trots att begreppet olympiska inte fick användas om spelen, noterar man tydliga paralleller till de av IOK arrangerade manliga olympiaderna. Det fanns invigningsceremonier i form av inmarsch och flaggparad, utsläpp av fredsduvor, invigningstal och musikfanfarer. Spelen avslutades också under ceremoniella former och en stor bankett arrangerades i Trädgårdsföreningen.

Under tre dagar, den 27–29 augusti 1926, samlades ett åttiotal idrottare från åtta nationer på Slottsskogsvallen i Göteborg. Tävlingarna lockade 3 300–8 000 åskådare per dag, inkluderade 14 olika fri­idrotts­grenar och gav sex världsrekord.

Även de svenska deltagarna nådde framgångar. Bland annat kom Inga Gentzel – en av Sveriges tidiga kvinnliga friidrottsstjärnor – tvåa i tusenmeterstävlingen med nya svenska rekordtiden 3.09,4 efter brittiskan Edith Trickey. Gentzel tog senare även bronsmedalj vid den ordinarie olympiaden i Amsterdam 1928 och satte samma år världsrekord på 800 meter.

Tävlingarna i Göteborg ansågs genomgående lyckade och genomfördes efter internationell standard vad gällde regler och mätningar. Det var tydligt att spelen inte betraktades som en oseriös uppvisning av kvinnlig idrott, utan som ett välorganiserat tävlings­arrangemang. Det fanns också ett stort medialt intresse och pressen bevakade spelen både inför och under de tre intensiva tävlings­dagarna.

En stor majoritet av arrangörer och funktionärer för tävlingarna i Göteborg var män, framför allt män med makt och ekonomiska resurser. Det speglade dåtidens samhälleliga och idrottsliga makt­ordning, men också vad som krävdes för att möjliggöra ett stort internationellt idrottsarrangemang.

Att det var just Göteborg som stod i händelsernas centrum kan kopplas till att det här fanns ett växande intresse för kvinnlig fri­idrott. Exempelvis startades föreningar för kvinnors idrottande vid ungefär samma tid som Andra internationella kvinnliga idrottsspelen, däribland Kvinnliga idrottsklubben sport (1926) och Göteborgs kvinnliga idrottsklubb (1927).  Det var också här som Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) instiftades 1925. SKI var en förutsättning för att spelen skulle kunna hållas, då det krävdes en idrotts­organisation som kunde kopplas till det internationella kvinnliga idrottsförbundet FSFI. Friidrotten hade även goda förutsättningar i staden med Slottsskogs­vallen som nybyggd fotbolls- och friidrottsarena.

Kvinnoidrottens framväxt på 1920-talet har koppling till den bredare samhällsutvecklingen. Under det här årtiondet tog kvinnor en allt större roll i det offentliga rummet. De gick från att vara juridiskt och politiskt underordnade till att bli medborgare med grundläggande politiska och civila rättigheter. Den idrottsliga arenan utgjorde inget undantag.

Kvinnors allt starkare position inom idrotten väckte emellertid oro hos dem som var angelägna om att bevara samhällets rådande könsordning. Inom idrotten fanns exempelvis ett motstånd mot kvinnors etablering inom framför allt idrotter som krävde styrka eller kondition.

Kvinnors idrottande ifrågasattes från flera håll. Moraliskt väckte det frågor om kvinnans roll i familjen och samhället. Medi­cinskt varnades det för att idrottslig ansträngning kunde skada kvinnokroppen och den reproduktiva förmågan. För att inte tala om den estetiska framtoningen: Hur skulle kvinnliga idrottare kunna bibehålla sin femininitet i en så maskulin arena som idrotten?

Dessa ifrågasättanden kunde också ses på institutionell nivå. Männen inom Riksidrottsförbundet ansåg att tiden inte var mogen för att inkludera kvinnlig friidrott inom den egna organisationen. Detta ledde till bildandet av Sveriges kvinnliga idrottsförbund SKI som en separat organisation 1925.

Det började med att Einar Lilie, rektor för en flickskola i Göte­borg, inspirerades under en resa till England där han såg kvinnliga idrottstävlingar. Han fick då idén att bjuda in idrot­tare till tävlingar i Sverige. För att göra detta möjligt krävdes emellertid en organisation kopplad till det internationella kvinn­liga idrottsförbundet FSFI. Svaret blev SKI, som Lilie var med och grundade trots protester från representanter inom Riks­idrottsförbundet – och som nu kunde arrangera spelen på Slottsskogsvallen. Det blev starten för svenska kvinnors deltagande i internationella friidrottstävlingar.

Även om kvinnor nu började tävla internationellt genom FSFI:s organisation så var det långt ifrån självklart att de även skulle få tillgång till andra internationella tävlingar som organiserades av IOK eller Internationella friidrottsförbundet. Dock hade de av kvinnor arrangerade internationella kvinnliga idrottsspelen och FSFI en viktig roll i förhandlingarna om ett inträde i de olympiska spelen.

Men trots framgångarna som kvinnlig friidrott skördade i de egna spelen så gläntade de internationella organisationerna bara på dörren för kvinnligt deltagande. Vid OS i Amsterdam 1928 inkorporerades enbart fem grenar för kvinnor. Vägen mot full inkludering i OS skulle bli lång.

Mediebilden av damolympiaden i Göteborg präglades av en allmän uppfattning om välorganiserade och framgångsrikt genomförda tävlingar. Spelen fick stor uppmärksamhet i landets största dagstidningar och de flesta journalister betraktade spelen som ett genombrott för kvinnlig idrott. Under rubriken ”Till damernas ära” skrevs följande i Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning den 28 augusti 1926:

Ärade idrottsdamer! Vi be att få kapitulera. Vi ha hittills stått i hög grad skeptiska inför Eder idrottsliga verksamhet, och ansett köksförklädet för en långt skönare prydnad än någon löparbyx. Denna ståndpunkt, det be vi få säga Eder, mina damer, hör sedan gårdagen till det förflutna. Ty vi voro på Vallen igår, och vi kom, såg och kapitulerade.

Dock saknades inte kritiska röster och reportagen innehöll gott om sexualiserade beskrivningar och kommentarer. Dagens Nyheter hade exempelvis utförliga kommentarer om deltagarnas utseende. Polskan Halina Konopacka beskrevs som lång, smal och tävlingens ”kokettaste dam”. Tjeckiskan Mária Vidláková beskrevs som ”oerhört vacker och kraftigt byggd, med drag som påminde om grekisk skönhet”. Den lettiska deltagaren Zinaida Liepina skildrades som ”den mest attraktiva idrottskvinnan som gjorde att åskådarna använde kikare för att beundra hennes slanka figur”.

I medierna florerade också en hel del bilder på deltagarna när de utförde olika grenar. Trots att dessa många gånger visade kvinnornas kamp och seriositet så var detta inte ett tema i texten. Den var sällan direkt kopplad till kvinnornas prestationer som tydligt visar sig i bildernas innehåll. Den textuella framställningen står därmed i skarp kontrast till fotografier från spelen, där kvinnorna framför allt framträder som idrottare: i rörelse, i kamp och i koncentration.

I Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitet och hos Idrottsmuseet i Göteborg finns en stor samling bilder från spelen 1926. Bilderna visar samtliga kvinnor i idrottskläder i form av shorts och t-shirt, nummerlapp, löparskor och med symboler på kläderna som representerar nationell tillhörighet. Att det handlar om presta­tion och tävling är tydligt. Bilderna ger ett seriöst och prestationsinriktat intryck.

De kvinnliga idrottarnas närvaro på tävlings­arenor var likväl omstridd. Men genom sina prestationer bidrog pionjärer som Kinue Hitomi och Inga Gentzel till att flytta gränserna för vad kvinnor ansågs kapabla till inom idrotten. Hundra år senare framstår Andra internationella kvinnliga idrottsspelen inte bara som ett för tiden viktigt idrottse­venemang, utan även som en betydelsefull milstolpe för kvinnlig idrott i Sverige och inter­nationellt.