Förrädisk enighet om forskningen inför valet

”1 + 3 = 4 procent” må låta som formeln för hur stödröster ska rädda kvar Liberalerna i riksdagen, men som fortsättningen ”av bnp till forskning” avslöjar är det i stället rubriken på något så sällsynt som ett forskningspolitiskt valprogram, nämligen just Liberalernas.

Partiernas valstrateger verkar annars ha tagit fasta på att forskning och högre utbildning knappast tillhör väljarkårens viktigaste frågor, och lagt mindre energi än nettot från ett fusionsexperiment på att mejsla ut de politiska konfliktlinjerna på området.

Enligt Sveriges unga akademis valkompass, som alla utom Sverigedemokraterna besvarat, är samtliga partier således mycket positiva till att höja de statliga anslagen till forskning. Alla sju vill också prioritera basanslag, alltså pengar som universiteten själva bestämmer över, framför externa medel som forskare behöver söka hos de fristående forskningsråden. Bara Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill dock prioritera basanslagen ”i hög grad”.

Större skillnader syns när det gäller hur basanslagen ska fördelas. Enligt valkompassen är de fyra traditionellt borgerliga partierna – C, L, M och KD – mer positiva till fördelning utifrån prestation. Till Universitetsläraren säger moderata riksdagsledamoten Josefin Malmqvist att ”det handlar om att koncentrera forskningsmedlen till de miljöer som kan konkurrera internationellt och leverera banbrytande resultat”.

Partierna till vänster vill däremot se mer geografiska hänsyn. ”Socialdemokraterna avvisar en politik som skär ner och slår ut mindre lärosäten”, skriver partiet på sin hemsida, och Vänsterpartiet lyfter att mer forskningsresurser bör riktas till lärosäten i Norrland.

Att stärka den akademiska friheten är något som alla riksdagspartier säger sig vilja göra. Behovet av det har bland annat inskärpts av Universitetskanslersämbetets undersökning 2024 som visade att varannan lärare, forskare och doktorand upplever att den akademiska friheten vid svenska lärosäten är utmanad. Men vad partierna menar med stärkt akademisk frihet varierar.

I tidningen Curies partienkät svarar exempelvis Sverigedemokraterna att de vill se ”en ökning av den akademiska friheten för främst lärare, som exempelvis måste få sätta sina egna litteraturlistor” – alltså utan krav på politisk korrekthet. Det knyter bland annat an till att 29 procent av lärare, forskare och doktorander enligt UKÄ:s undersökning upplever att kollegor inte ger utrymme för idéer och perspektiv som utmanar konsensus i forskningsmiljön.

I samma undersökning framstod dock politisk styrning samt hur forskningen finansieras som de största hindren för den akademiska friheten. Flera partier, såväl på höger- som vänstersidan, fokuserar därför mer på att stärka den akademiska friheten genom att värna lärosätenas politiska oberoende med hjälp av höjda och mer långsiktiga basanslag, eller genom att grundlagsskydda den akademiska friheten.

Liberalerna har som sagt lanserat ett mål om ”4 procent av bnp till forskning”, inklusive näringslivets investeringar i forskning och utveckling – uppdelat på 1 procent från statliga och 3 procent från privata finansiärer. Men bortsett det har partierna inte riktigt försökt omsätta sin forskningspolitik i tydliga valslogans. Jämfört med det flitiga serverandet av ekonomiskt valfläsk till hushållen, bleknar de forskningspolitiska vallöftena mer än man hade kunnat önska.