”Kortsiktiga villkor driver bort unga forskare”

Frågan om uppsägningar av forskare har fått ökad uppmärksamhet de senaste månaderna. Bland annat skriver Léon Chafik i Forskning & Framsteg den 28 maj att antalet uppsagda forskare inte är ”ett naturligt flöde”.

Debatten är missriktad. Det stora problemet är inte uppsägningarna i sig. Problemet är att Sverige har byggt ett forskningssystem som kombinerar hård konkurrens med otydliga vägar framåt för forskare utanför den traditionella karriärstegen.

De flesta uppsägningar sker inte inom läraranställningar som universitetslektorer och professorer, utan inom tjänstekategorin forskare. En forskare är vanligtvis tillsvidareanställd för att bedriva forskning, men tjänsten saknar ofta de undervisnings- och examinationsuppgifter som ingår i läraranställningar. Finansieringen för anställningen bygger uteslutande på externa forskningsanslag.

Det innebär att forskaren i praktiken betalar sin egen lön eller är anställd i andras projekt med tidsbegränsad finansiering. När anslagen upphör uppstår arbetsbrist, även om forskningen inte avslutats och kompetensen fortfarande behövs.

Resultatet är en strukturell otrygghet som drabbar både forskaren och forskningssystemet. Formellt är anställningen tillsvidare, men i praktiken begränsas tidshorisonten ofta till det aktuella projektets löptid.

Därtill hamnar forskare utanför universitetens ordinarie karriärsystem. Eftersom tjänsten inte är en läraranställning saknas ofta möjligheter att meritera sig pedagogiskt på det sätt som krävs för att komma i fråga för högre akademiska tjänster som universitetslektor eller professor. Även med sådana meriter är tillgången till de befordringsvägar som finns inom läraranställningarna begränsad.

Följden blir att även forskare som attraherar de största och mest prestigefulla anslagen, leder framgångsrika forskargrupper och bygger starka forskningsmiljöer inte nödvändigtvis ges möjlighet att vidareutveckla den verksamhet de byggt upp. Vetenskaplig excellens är därmed inte tillräcklig för en långsiktig akademisk karriär – tjänsteformen spelar en avgörande roll.

Detta får konsekvenser bortom den enskilda forskaren. När vetenskapligt framstående forskare inte kan planera sin verksamhet längre än den aktuella anslagsperioden riskerar lovande forskningsmiljöer att aldrig nå sin fulla potential. Det begränsar forskningssystemets förmåga att utveckla forskning av hög kvalitet och försvagar återväxten inom akademin.

Akademin behöver konkurrens, rörlighet och höga kvalitetskrav för att fungera väl. Externa medel som fördelas i öppna och meritbaserade bedömningar till de mest framstående projekten är avgörande för detta. Men systemet behöver också bättre förutsättningar att ta tillvara forskare som över tid uppvisar vetenskaplig excellens.

Regeringen och lärosätena bör rikta särskild uppmärksamhet mot hur forskare med dokumenterat starka meriter kan ges möjlighet att meritera sig pedagogiskt för att konkurrera om högre akademiska tjänster på likvärdiga villkor. Därtill bör regeringen, inom ramarna för satsningen på excellens, utreda hur sådana forskare kan ges fler och tydligare karriärvägar. Vetenskaplig excellens – inte tjänsteform – bör avgöra vem som ges stabila möjligheter att verka inom akademin.

I ett meritokratiskt system måste det vara tydligt hur vetenskaplig excellens värderas och vilka möjligheter den öppnar. När tydliga mekanismer saknas för att omsätta starka meriter, oavsett tjänsteform, i långsiktiga förutsättningar går Sverige miste om viktiga kompetenser och forskningsledare.

För Sveriges unga akademi,