Nobelmedaljer på villovägar

En sen eftermiddag i december 2025 klev María Corina Machado ombord på en båt i en fiskeby vid Venezuelas karibiska kust. Äntligen kunde hon ta av sig peruken hon haft som förklädnad under färden från sitt gömställe i Caracas.

Den kända oppositionspolitikern var tvungen att resa inkognito eftersom Venezuelas socialistregim förbjudit henne att lämna landet. Planen var att ta sjövägen till ön Curaçao, och därifrån flyga via USA till Norge för att ta emot Nobels fredspris i Oslo den 10 december. Tyvärr gick det snett.

Hårt väder till sjöss, förlorad GPS-utrustning och andra missöden drog ut på tiden. Därför blev det hennes dotter som fick ta emot priset från den norska Nobelkommitténs ordförande vid ceremonin i Oslo rådhus. María Corina Machado landade på norsk mark ungefär tolv timmar för sent.

En dryg månad senare reste hon till Washington D.C. för att lämna sin Nobelmedalj till USA:s president Donald Trump. Då var den monterad i en gyllene ram med en skriftlig tillägnan: ”Överlämnad som en personlig symbol för tacksamhet å det venezuelanska folkets vägnar, som erkännande av president Trumps principfasta och beslutsamma agerande för att säkra ett fritt Venezuela.”

I Norge var reaktionerna genomgående negativa. ”En ofattbart pinsam tillställning”, löd en rubrik i tidningen Morgenbladet. Den norska Nobelkommittén, som utser fredspristagare, bestämde sig för att publicera en kommentar om att man inte kommenterar de politiska processer som fredspristagare engagerar sig i. Kommittén underströk samtidigt att pristagarna kan göra vad de vill med sina prispengar, medaljen och diplomet – men att beslutet om vem som har vunnit priset är ”slutgiltigt och gäller för all tid”.

Asle Sveen, historiker och tidigare verksam vid det norska Nobelinstitutet, har ändå en viss förståelse för att María Corina Machado gjorde som hon gjorde:

– Från hennes sida var det ett försök att närma sig Trump för att kunna göra comeback som politiker i Venezuela.

Donald Trump har flera gånger sagt att han avslutat åtta krig, och att han mer än någon annan i historien förtjänar Nobels fredspris. Enligt Asle Sveen är Donald Trump mer intresserad av att positionera sig själv och tjäna pengar än av att gynna den demokratiska utvecklingen i andra länder. Han tycker att det vore absurt att ge Nobels fredspris till USA:s nuvarande president.

– Enligt min mening är han på god väg att bli en krigsförbrytare.

María Corina Machado är inte den första som försökt blidka en mäktig politiker genom att skänka bort sin Nobelmedalj. Den norske litteraturpristagaren Knut Hamsun gjorde det redan år 1943.

Knut Hamsun var uttalad tyskvän. År 1920 fick han Nobelpriset i litteratur för romanen Markens gröda. Som pristagare kände han sig manad att ta till orda när den norska Nobelkommittén utsåg den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky till mottagare av 1935 års fredspris. Eftersom kommittén hade svårt att ena sig kom det formella beslutet först året därpå.

Det var första gången kommittén belönade någon som kämpade mot den politiska ledningen i sitt eget land. Carl von Ossietzky satt i fängelse dömd för förräderi. Som journalist hade han publicerat uppgifter om hemlig tysk militär upprustning i strid mot fredsfördraget från Versailles, som år 1919 satte punkt för första världskriget.

Den tyske propagandaministern Joseph Goebbels skrev att priset till Ossietzky var en skymf mot det nya Tyskland. Adolf Hitler förbjöd tyska medborgare för all framtid att ta emot något av Nobels priser.

Författaren Knut Hamsun ansåg att Ossietzky svikit sitt hemland. I tidningarna Aftenposten och Tidens Tegn skrev han bland annat: ”Tänk om herr Ossietzky i stället hjälpte till lite konstruktivt nu i denna svåra övergångstid, när hela världen visar tänderna mot myndigheterna i det stora folk han tillhör?”

Inlägget mötte en storm av protester. Författaren Sigrid Undset, mottagare av Nobelpriset i litteratur år 1928, organiserade ett upprop. Uppropet undertecknades av 33 kända författare och slutade med orden: ”Vi beklagar att Knut Hamsun finner det lämpligt att ta till orda mot en försvarslös och munkavlad fånge till förmån för ett enväldigt politiskt styre, som har drivit eliten av de tyska författarna, Hamsuns yrkesbröder, i landsflykt.”

Knut Hamsuns sympati för Tyskland fortsatte även efter Tysklands invasion av Norge och Danmark den 9 april 1940. I maj 1943 reste han till Berlin där han träffade Joseph Goebbels. Efter återkomsten till Norge skickade han sin Nobelmedalj till den nazistiske propagandaministern. I ett bevarat utkast till följebrevet skriver Hamsun: ”Jag känner ingen som så outtröttligt år efter år har skrivit och talat för Europas och mänsklighetens sak så idealistiskt som Ni, herr riksminister. Jag ber Er ursäkta att jag skickar Er min medalj. Den är en helt oanvändbar sak för Er, men jag har inget annat att skicka.”

Mötet banade väg för ett möte mellan Hamsun och Hitler strax efter midsommar samma år. De träffades över en kopp te på Hitlers lantställe Berghof i Bayern. Knut Hamsun motsatte sig inte den tyska ockupationen, men var samtidigt kritisk mot den tyske rikskommissarien Josef Terbovens hårda framfart i Norge, och i synnerhet mot hans avrättningar av norska motståndsmän.

– Det var inget lyckat möte. Hitler blev bara irriterad, säger Asle Sveen.

Var Knut Hamsuns medalj befinner sig i dag är okänt, enligt det norska Nobelinstitutet.

Carl von Ossietzkys omstridda medalj, däremot, är i säkert förvar. Pristagaren själv dog av tuberkulos under nazistisk polisbevakning i maj 1938 utan att någonsin ha fått hålla i den. Myndigheterna i Tyskland vägrade låta honom resa till Oslo. Numera ligger medaljen inlåst i ett kassaskåp vid Carl von Ossietzky-universitetet i Oldenburg, Tyskland.

Två andra Nobelmedaljer hamnade i minst sagt omvälvande omständigheter till följd av nazisternas anfallskrig. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev institutet för teoretisk fysik i Köpenhamn en tillflyktsort för förföljda tyska forskare, bland annat judiska fysiker.

När Tyskland invaderade Danmark på morgonen den 9 april 1940 förvarade institutet två medaljer tillhörande tyska fysikpristagare: Max von Laue (1914) och James Franck (1925). Det bekymrade institutets chef Niels Bohr, som tagit emot fysikpriset 1922. I Hitlers Tyskland var det ett mycket allvarligt brott att exportera guld, och pristagarnas namn var ingraverade på de exporterade medaljerna. Vad göra?

En av hans medarbetare, den ungerske kemisten George de Hevesy, föreslog att de skulle gräva ner dem. Bohr tyckte att det verkade riskabelt eftersom någon skulle kunna hitta dem. George de Hevesy bestämde sig då för en kemisk lösning. Medan de tyska soldaternas stöveltramp ekade genom Köpenhamns gator utsatte han medaljerna för kungsvatten – en blandning av salpetersyra och saltsyra. George de Hevesy löste upp medaljerna till en orangefärgad vätska som förvarades i en glasflaska på en hylla i Niels Bohrs laboratorium.

George de Hevesy blev kvar i Köpenhamn till 1943, då han flydde till Sverige. Som väntat blev laboratoriet genomsökt av tyska trupper. Men de tog ingen notis om flaskan.

Efter kriget kom George de Hevesy tillbaka till Köpenhamn och hittade flaskan där han lämnat den. Han fällde ut guldet och sände det till Sverige, där Nobelstiftelsen lät prägla nya medaljer. De överlämnades till Max von Laue och James Franck år 1952.

Det är mycket ovanligt att Nobelstiftelsen ersätter medaljer som kommit bort, men det finns ytterligare exempel. År 1913 blev indiern Rabindranath Tagore den första icke-europé som belönades med ett Nobelpris i litteratur. Han ägnade sig även åt bland annat filosofi, måleri och brottning. Dessutom blev han upphovsman till nationalsången i två olika länder: Indien och Bangladesh.

År 2004 försvann Tagores medalj i samband med en stöld från Visva-Bharati university i östra Indien. Nobelstiftelsen lät prägla två nya, en i guld och en i brons, som Sveriges dåvarande kabinettssekreterare Hans Dahlgren överlämnade till Indiens utrikesminister senare samma år.

Bland övriga pristagare vars medaljer blivit stulna finns författaren Ernest Hemingway (litteratur 1954) och Sydafrikas siste president under apartheid F.W. de Klerk (fred 1993). Polis hittade Hemingways medalj inom några dagar. Var de Klerks medalj finns är fortfarande okänt.

Ett par medaljer har också kommit på avvägar till följd av ren klantighet. År 1975 gick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne till Tjalling Koopmans från USA och Leonid Kantorovich från dåvarande Sovjetunionen.

Priset har inget med Alfred Nobels testamente att göra. Det instiftades år 1968 i samband med att Sveriges riksbank firade sin egen tillblivelse 300 år tidigare. Själva medaljen är också speciell. Den väger 10 gram mer än övriga medaljer från de prisutdelande institutionerna i Sverige. Dessutom är pristagarens namn diskret ingraverat på kanten i stället för på baksidan.

Små och svårtydda bokstäver ställde till det för Tjalling Koopmans och Leonid Kantorovich. De råkade förväxla sina medaljer under besöket i Stockholm, och efter Nobelveckan åkte de tillbaka till sina respektive hemländer med fel medalj i bagaget. Eftersom Kalla kriget pågick för fullt krävdes fyra år av diplomatiska ansträngningar mellan USA och Sovjet innan medaljerna åter hamnade hos rätt pristagare.

För andra Nobelmedaljer har ägarbyten gått betydligt smidigare. Ett femtiotal har sålts på auktion. En som väckte stor uppmärksamhet ägde rum den 12 mars 1940. De danska pristagarna Niels Bohr (fysik 1922) och August Krogh (fysiologi eller medicin 1920) skänkte sina medaljer till den danska Finlandshjälpen. Intäkterna gick till att stödja den finländska civilbefolkningen som var hårt drabbad av vinterkriget.

Bland de högst värderade medaljerna finns de som år 1962 gick till britten Francis Crick och amerikanen James Watson för upptäckten av dna-molekylernas struktur. Anhöriga till Francis Crick, som dog 2004, sålde hans medalj vid en auktion år 2013 för närmare 15 miljoner kronor. Följande år fick James Watson, då 86 år gammal, mer än dubbelt så mycket när han auktionerade ut sin.

Men dessa rekordbelopp bleknar i jämförelse med försäljningen av den ryske journalisten Dmitrij Muratovs medalj. På 1990-talet var Dmitrij Muratov med om att starta den oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta, och var länge dess chefredaktör. Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov var en tidig supporter. Han stödde tidningen genom att donera en del av pengarna han fick som mottagare av Nobels fredspris år 1990.

Novaja Gazeta har publicerat kritiska artiklar om Rysslands angrepp på Ukraina. År 2021 delade Dmitrij Muratov Nobels fredspris med den filippinska journalisten Maria Ressa ”för deras insatser för att värna yttrandefriheten, som är en förutsättning för demokrati och varaktig fred.”

I februari året därpå inledde Ryssland sin fullskaliga attack mot Ukraina. Drygt en månad senare tvingades Novaja Gazeta stoppa sin utgivning på grund av censur. Dmitrij Muratov bestämde sig för att sälja sin medalj till förmån för barn som tvingats fly undan kriget.

Auktionen ägde rum i New York i juni 2022. Slutbudet från en anonym köpare blev motsvarande drygt en miljard svenska kronor – långt mer än summan av alla tidigare kända affärer med nobelmedaljer. Pengarna skickades omedelbart till FN:s barnfond Unicef.

Olav Njølstad, direktör för Norska Nobelinstitutet, uttryckte sitt stöd för försäljningen i ett brev till auktionsfirman som skötte affären: ”Denna generösa humanitära handling är helt i Alfred Nobels anda.” Historikern Asle Sveen håller med.

– Jag tycker att det var ett strålande initiativ, säger han.