Långrösen från bronsåldern utmanar arkeologerna

Lyckan blev stor när arkeologer vid Västerbottens museum fann tre små bronsföremål i ett långröse i Junkboda utanför Robertsfors: en dubbelknapp, en dräktnål och en bit av en pincett.

– Rösen oavsett typ undersöks generellt sällan, och de innehåller nästan aldrig fynd eller benrester, berättar arkeologen Tone Hellsten, som ledde utgrävningen.

De flesta har gropar, vilka brukar tolkas som plundringsgropar. Sura jordar i norr gör dessutom att nästan allt bryts ned.

– Och när folk behövt sten har det varit tacksamma ställen att hämta på, säger Tone Hellsten.

Bronsålderns nordbor begravde sina dödar i rösen av allsköns former, eller utan rösen. Av Sveriges uppåt 20 000 gravrösen är drygt 300 långrösen, vilket betyder att de är minst dubbelt så långa som breda. Bara ett tiotal av dem har grävts ut.

I början av bronsåldern låg Junkboda vid kusten, framhåller Tone Hellsten.

– Alla rösen syns tydligt vid en kust, och ett långröse sticker ut ännu mer. Flera kan ha begravts i dem, men i det här fanns bara en hällkista på 2,5 meter i norra delen.

Nästan alla Sveriges långrösen ligger vid kuster. Hälften finns längs västkusten från Varberg och norrut, något färre längs östkusten från Roslagen till Skellefteå, samt ett antal i Värmland och Dalsland och några få på Gotland, enligt en kartläggning av arkeologen Mats Hellgren på Göta arkeologi. De finns även längs de norska och finländska kusterna.

Röset i Junkboda är 20 meter långt och 10 meter brett. Det längsta kända i norra Sverige är 31 meter långt, men i västra Sverige och i Finland finns rösen över 40 meter. Sveriges längsta är 100 meter och finns i Bokenäs i Bohuslän. Strax norr om Strömstad finns ett lika långt, på norska sidan.

Peter Holmblad, lektor i arkeologi vid Umeå universitet, studerar långrösen i norr och anser att de är en egen typ av röse. Förutom att de ofta hittas högt i terrängen, vid den tidiga bronsålderns kustlinje, har de också markerade kantkedjor med större stenar än de flesta vanliga rösen, ibland till och med uppbyggda terrasser under.

Peter Holmblad anser att de är byggda för att vara just långa rösen, och inte som många kollegor, att de är förlängda eller hopskarvade rundrösen.

– Jag ser inget tecken på det här i norr. Det som nu undersökts visar helt klart att det är planerat från början att vara långt. Det är en medveten typ man hade i huvudet, inte ett rundröse som förlängts. En del har exceptionellt långa stenkistor.

Att de innehåller så få fynd gör det är svårt att datera alla typer av rösen. Även om de byggts ända in på järnåldern, till omkring 1000 e.Kr., anlades de allra flesta rösen under bronsålderns höjdpunkt i Norden, från 1500-talet till 1300-talet f.Kr., tror Peter Holmblad. Det verkar vara då rösgravskicket får en expansion i norr och öster.

– Jag tror att gravskicket spridits över havet mellan dagens Sverige och Finland, snarare än runt Bottenviken, säger han.

Han får medhåll av Jari Okkonen, lektor i arkeologi vid Uleåborgs universitet, som forskar om långrösen och har lett utgrävningar av flera sådana i Österbotten och söderut. Enligt hans kartläggning finns 87 kända långrösen från Jakobstad, tvärs över havet från Umeå, till Kemi nära Haparanda.

– Det finns långrösen i Österbotten från slutet av stenåldern. Traditionen att bygga sådana varade i ungefär 500 år, sedan kom andra rösen, säger Jari Okkonen.

Ett långröse söder om Uleåborg grävde han ut 2021 sedan en pilspets av kvarts hittats under en rotvälta 20 meter bort. I ett likartat långröse i Raseborg, mellan Åbo och Helsingfors, hittades 2002 tre pilspetsar av flinta och ett hundratal kvartsavslag, småflisor som knackats bort när pilspetsar eller redskap tillverkats.

I fjol grävde han ytterligare ett långröse, där ett sotlager under röset daterades till mellan 1627 och 1502 f.Kr. Det är ungefär samma datering som de andra rösena, och stämmer med havsnivåns läge vid den tiden.

Långrösen skiljer sig enligt Jari Okkonen också från andra rösen genom att de oftast ligger ensamma, medan de runda och avlånga vanligen hittas flera tillsammans. Så är det även i Västsverige. Bara ett av långrösena i Västra Götalands län ligger på ett gravfält, medan hälften av dem i Västernorrland gör det.

En teori som förts fram både i Sverige och Finland är att långrösena skulle efterlikna tidens bostäder, långhusen. Ett slags hus för de döda, där hällkistans placering motsvarade härdens plats i långhuset. Men mot det talar att vissa kistor är mycket långa, ibland sträcker de sig genom hela rösets längd.

En annan variant är skeppformiga rösen. De är som skeppssättningar, fast fyllda med sten. De är senare och än mer ovanliga än långrösen, och det är oklart om de har något samband. Flest finns på Gotland, Smålandskusten och Halland, och byggdes sannolikt senare än långrösena.

Mats Hellgren är skeptisk till att skilja ut långrösen från andra former.

– Jag tycker att vi vet för lite om dem för att kunna kalla dem för en egen gravtyp. Man bör också kolla upp förekomsten av dem i Norge och Danmark.

Var traditionen med långrösen uppstått är inte klarlagt. Kanske har gravskicket med rösen och högar, det vill säga rösen täckta av jord eller enbart av jord, sitt ursprung på stäppen norr om Svarta havet, där forskare placerat indoeuropéernas urhem. Där byggdes stora gravhögar, kallade kurgan, en sedvänja som kan ha spridit sig med deras ättlingar till västra Europa för drygt 4 000 år sedan.

Kanske förde de med sig rösen och högar på flera vägar, en mer västlig mot Danmark, Skåne, Västkusten och upp i Norge, och en östlig över Baltikum upp till Finland. Men det är bara gissningar, framhåller Peter Holmblad. Några redskaps- eller keramikfynd som skulle kunna koppla långrösena till någon viss kultur har inte heller gjorts.

– Så avancerat är inte gravskicket med rösen, det kan ha uppstått på flera olika platser vid skilda tillfällen i varierande former. Men fynden i Junkboda pekar på en koppling till den sydskandinaviska bronsålderskulturen, säger han.