Hur påverkar oroligheterna i Frankrike nästa års presidentval?

Frankrike fortsätter att sjuda av missnöje. Två veckor efter de första stora demonstrationerna med krav på ökade anslag till de offentliga skolorna kulminerade oroligheterna lördagen den 17 oktober. Omfattande förstörelse av småföretag, kaféer, stadshus och butikskedjors lokaler har fört den franska ekonomin ännu närmare en katastrof.

Bilderna av omfattande plundring, liksom den brinnande spiran på det 150 år gamla stadshuset i Limoges, inger knappast förtroende för president Emmanuel Macron och hans premiärminister Sébastien Lecornu. En utförsäljning av franska statsobligationer är det senaste tecknet på det dystra ekonomiska läget och visar marknadens oro över Frankrikes förmåga att återta kontrollen över sina offentliga finanser.

Det är lätt att glömma att protesterna har en legitim grund: kraven på reformer av utbildningsväsendet. Det var också en grundläggande orsak till händelserna i maj och juni 1968, som den här generationens demonstranter har försökt efterlikna. Visserligen genomfördes förändringar av utbildningssystemet efter majrevolten 1968, men i parlamentsvalet i juni samma år vann mittenhögern en majoritet, buren av en våg av stöd för general Charles de Gaulle snarare än för demonstranternas krav.

Macron står nu inför problem som liknar dem de Gaulle mötte. Till bilden hör även de höga levnadskostnaderna och ungdomsarbetslösheten. När Macron tillträdde i maj 2017 utlovade han stora investeringar i utbildning och kompetensutveckling. Men en rapport från Cour des comptes, Frankrikes oberoende revisionsdomstol som granskar användningen av offentliga medel, konstaterade att investeringarna inte har haft någon större effekt på människors möjligheter att få arbete.

Demonstranternas oro över levnadskostnaderna och bristen på betydande investeringar i skolor i storstädernas ytterområden är befogad. Ironin är förstås att förstörelsen av företag under de senaste våldsamma demonstrationerna sannolikt kommer att driva upp levnadskostnaderna snarare än att sänka dem.

Konsekvenserna för exempelvis turismen kommer att bli betydande. Flera andra länder har varnat sina medborgare och uppmanat dem att vara försiktiga vid resor till Frankrike, även om de inte har gått så långt som till direkta avrådan från resor.

År 2018, efter de så kallade gula västarnas protester, övergav Macron sin tidigare linje att kombinera skattesänkningar med nedskärningar i de offentliga utgifterna. I stället införde han åtgärder för tio miljarder euro för att mildra effekterna av de höga levnadskostnaderna. Bland annat höjdes minimilönen och skatten på övertidsersättning slopades.

Macrons katastrofala beslut att utlysa parlamentsval sommaren 2024 har lett till ett politiskt dödläge i nationalförsamlingen. Med en statsskuld på minst 115 procent av BNP och ett budgetunderskott på 5,1 procent av BNP är den franska ekonomin redan hårt belastad. Macron har därför knappast råd att försöka spendera sig ur krisen.

Situationen förvärras av att mer än 50 procent av den franska statsskulden innehas av utländska investerare. Efter helgens protester har en utförsäljning av statsobligationer redan inletts.

Vad kan då Macron och Lecornu egentligen åstadkomma? Det finns knappast någon väg ut ur detta ekonomiska svart hål utan skattehöjningar och omfattande nedskärningar i välfärden. Det behövs uppenbarligen en betydligt tuffare diskussion om Frankrikes offentliga finanser, inte minst om de mycket generösa pensionsvillkor som många fransmän över 60 år åtnjuter.

Samtidigt har Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon, ytterhögerns respektive yttervänsterns kandidater, redan börjat kampanja inför presidentvalet i april 2027. Macron är i praktiken en maktlös president. Han får inte ställa upp för ytterligare en mandatperiod och skulle under alla omständigheter ha mycket små chanser att vinna.

De senaste händelserna har knappast stärkt hans bräckliga mittenkoalition. Det utegångsförbud som nyligen införts av Lecornu och den impopuläre inrikesministern Laurent Nuñez lär inte heller göra regeringen mer omtyckt bland väljare som oroas av det senaste våldet.

Le Pens parti Rassemblement National (RN), Nationell samling, har länge profilerat sig i frågor om lag och ordning. Hon har försökt använda upploppen för att befästa sin ställning som den enda ledare som kan återställa lugnet på gatorna.

Le Pen publicerade ett videobudskap där hon satt framför den franska trikoloren och lovade att det franska folket skulle få möjlighet att rösta fram en ny tid präglad av ”återupprättad auktoritet och säkerhet”.

Jean-Luc Mélenchon och hans parti La France Insoumise (LFI), Det okuvade Frankrike, har däremot identifierat sig med protesterna ända sedan de började.

Risken är att LFI och dess ledare, samtidigt som de visar förståelse för proteströrelsens högst verkliga problem, förknippas med det våld som visas i nyhetssändningar över hela Frankrike och världen. Om detta kommer att övertyga osäkra väljare att stödja Mélenchon i presidentvalet 2027 är fortfarande oklart.

Valet tycks nu stå mellan två ytterligheter snarare än den politiska mitten, efter att det traditionella mittenhögerpartiet Republikanerna och mittenvänsterns Socialistparti förlorade sin dominerande ställning i samband med Macrons seger 2017.

De ledande mittenkandidaterna, Gabriel Attal och Édouard Philippe, som båda tidigare varit premiärministrar under Macron, har rasat i opinionsmätningarna de senaste dagarna.

Deras koalition Ensemble har ett väljarstöd på 15 procent och ligger därmed långt efter Mélenchons vänsterallians Nouveau Front populaire, Nya folkfronten, med 24 procent, och Le Pens RN med 34 procent.

För de båda mittenkandidaterna blir protesterna sannolikt en påminnelse om vikten av att hålla distans till Macrons alltmer försvagade regering. De hoppas också att det ekonomiska läget ska förbättras före nästa maj, då det franska folket går till val.

De hoppas också att det ekonomiska läget ska förbättras före vårens presidentval.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation. Här kan du läsa den engelska originalartikeln.