Benfynd i fornborg på Öland kan vittna om ritualer

Det är inte ovanligt att mänskliga benbitar hittas blandat med sten, keramik och ibland djurben på gravplatser från järnåldern. Nästan alltid är det i så fall fragment av brända ben som strötts ut på marken och sedan täckts med någon form av stensättning, vilket brukar ses som en begravning.

Men i Löts borg, som även kallas Trindborgen och ligger nordöst om Borgholm, har obrända vittrade ben huller om buller gett arkeologerna huvudbry.

På de cirka 90 kvadratmeter som grävts ut har över 6 000 benfragment, varav cirka 5 000 mänskliga, hittats.

– Det är ett lager med mänskliga kvarlevor 2–3 meter innanför muren, blandade med ben av ko, häst, får och hund. Det ser mer eller mindre ut som ett avfallslager, förutom att det domineras av människoben. Under finns en nivå med gropar där delar av människokroppar lagts ned, bland annat en kranieskål, ett armben och en barnkäke, säger Ludvig Papmehl-Dufay, docent i arkeologi vid Linnéuniversitetet, som leder utgrävningen.

Barnkäken hittades i en grop tillsammans med fragment av harts som sannolikt tätat ett träkärl, och en större sten lagd ovanpå.

En amulettring som hittades med metalldetektor tyder på att borgen kan ha byggts på folkvandringstiden, från slutet av 300-talet till mitten av 500-talet. Det är samma datering som för Sandby borg några mil söderut längs Ölands östsida. Men benfynden pekar inte på någon massaker som det var där, enligt Ludvig Papmehl-Dufay.

– Jag tror inte att människorna dödats här, men jag tror att benen legat exponerade eftersom många av bitarna är så vittrade. Det ser ut som att en huvudsaklig och dominerande aktivitet här varit hanterandet av mänskliga kvarlevor i någon form. Inte främst i traditionella begravningar, utan på andra sätt, med enstaka delar snarare än hela kroppar.

Även vid en dikesgrävning 1914 och en mindre undersökning 1989–90 hittades människo- och djurben. En förklaring som arkeologerna nu funderar på är om det förekommit ritualer där människor och djur offrats, eller om borgen byggts på en plats för sådana.

Benfragmenten analyseras av Ylva Bäckström, osteolog i projektet Kris, konflikt och klimat, om samhällsförändringar i Skandinavien år 300–700, med Öland som exempel.

Med hälften av benfragmenten analyserade har hon hittat kvarlevor från minst fem vuxna och två barn, men det totala antalet är större.

– De flesta ben är starkt vittrade och väldigt sköra, de går sönder bara man petar på dem. Det finns också ben som ser fossiliserade ut, och båda varianter tyder på att benen kan ha legat ganska öppet. Kanske har man tagit fyllnadsmassor på annat håll och stött på intakta skelett som man bara skyfflat in här.

Möjligheten att man hittat gravar från brons- eller stenåldern då borgen byggdes kan dock uteslutas, eftersom ben hittade 1989–90 daterats till folkvandringstid. Det finns dessutom ben i bättre skick som också kan peka på denna period.

– Vi har hittat en ryggrad i två delar nära ingången, i anatomiskt korrekt läge, som att det funnits kött på benen när de hamnade där. Men det är väldigt få som jag tittat på hittills som jag tror kanske inte har varit riktigt skeletterade då de hamnat på platsen, säger Ylva Bäckström.

Bland kvarlevorna finns också bland annat tinningben som enligt Ylva Bäckström bär spår av ”groteska muskelfästen”. På annat håll har även ett mycket kraftigt lårben hittats, och andra ben som kan ha kommit från en och samma individ som var oerhört kraftig.

Vid fjolårets grävningar i projektet konstaterade arkeologerna att Bårby borg, en av nu sex undersökta borgar i projektet, hade anlagts på en äldre gravplats. Men där hittades inga utspridda kvarlevor på samma sätt. Ingen borg är den andra lik, är en slutsats så långt. De ser inte ut som till exempel Eketorp, full med hus och den enda fornborg på Öland som undersökts fullständigt och återuppbyggts som besöksmål.

– Det här väcker också diskussionen om vad en grav är, vad som varit norm och inte. Hade det varit kremerade ben skulle vi inte ha lyft på ögonbrynen. Men det behöver inte ha funnits en kropp, hopsamlade brända ben från gravbål eller en grop med sten på för att vara en grav, säger Ludvig Papmehl-Dufay.

– Det här öppnar upp för en bredare förståelse av hur man hanterat de döda i forntiden.