Föddes urgermanskan i Sverige?

De germanska språkens föregångare urgermanska uppstod sannolikt i dagens Sverige, enligt en internationell studie i den vetenskapliga tidskriften Nature. Studien kombinerar genetik, arkeologi och lingvistik.

En tidigare okänd migration från de ryska stäpperna, via Baltikum, har hittats tack vare analys av forntida dna från mer än 4 500 individer över hela Europa. Migrationen ägde rum för 4 000 år sedan, strax före bronsålderns början i Norden. Gruppen kom från Baltikum över Östersjön och kan ha talat vad språkforskare kallar för-urgermanska, eller paleogermanska, som tillhör de indoeuropeiska språken.

När en av grupperna nått Sverige bredde den ut sig söderut i landet. Förutom språket bar den med sig både en ny typ av långhus och ett nytt gravskick med hällkistor, de flesta och mest kända i Falbygden som blev ett kärnområde. Under tiden utvecklades språket till urgermanska, som via Danmark spred sig till Tyskland och Polen.

Däremot har inte forskarna sett någon genetisk spridning till Norge eller norra Sverige, så dit tycks de germanska språken inte ha nått med migration utan med kulturell överföring.

Århundradena efter Kristi födelse förgrenades urgermanskan på kontinenten till språk som kom att talas av nordbor, anglosaxare och langobarder. Även det gotiska språket tros ha sitt ursprung där, men de senare väst- eller östgoterna i södra Europa tycks inte ha haft någon genetisk koppling till området.

Under 400-talet e.Kr. vände språkströmmen tillbaka genom Norden, då fornnordiska spreds i ännu en tidigare okänd migrationsvåg. Den gick från norra Tyskland och södra Danmark och upp genom Sverige, enligt Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och en av studiens tre huvudförfattare.

– Människorna förde också med sig en ny religion, med Oden som främsta gud, och en ny materiell kultur inspirerad av hunnerna. Många danska och svenska vikingar hade alltså gemensamma rötter med anglosaxarna, säger Kristian Kristiansen.

Språkens spridning skedde enligt studien före de vulkanutbrott på 500-talet som ledde till svår missväxt under lång tid, vilket tills nu ansetts förklarat det kulturskifte som arkeologer länge sett. Men den avfolkning som då skedde kan också ha bidragit till att den nya kulturen och språket fick snabb spridning under folkvandringstiden, cirka 375–575 e.Kr.

Jenny Larsson, professor i baltiska språk och föreståndare för Centrum för indoeuropeiska språk- och kulturstudier vid Stockholm universitet, har inte varit inblandad i studien.

Hon betonar att paleogermanska är svår att uttala sig om språkhistoriskt, men att studien är mycket intressant.

– Germanska har vissa gemensamma drag med de balto-slaviska språken, trots att de tillhör olika grenar på språkträdet. Det finns också belägg för tidiga kontakter med keltiska språk och uralska språk som östersjöfinska och samiska språk. Hur de förhåller sig till varandra i tid och rum är svårt att avgöra, säger Jenny Larsson.