Vem var vit nog för USA?

I september 1895 stoppades New Jerseybon Gee Hop av en tulltjänsteman i San Francisco när han skulle återvända hem efter en resa till Kina. Gee Hop kom ursprungligen från Kina, men hade levt i USA i flera år, blivit amerikansk medborgare 1890 och fått pass.

Han protesterade mot att han inte tilläts komma in i landet trots att han var medborgare och hans fall gick till domstol. Resultatet blev katastrofalt för Gee Hop: Enligt domaren gällde inte hans amerikanska medborgarskap eftersom han var ”mongol”, en raskategori som då användes för att beskriva människor från Östasien.

En lag från 1790 satte nämligen explicita krav på rastillhörighet för att bli amerikansk medborgare. Men som vi ska se var det inte alltid självklart hur dessa skulle tolkas och tillämpas i praktiken.

Det är svårt att spåra vad som hände Gee Hop efter domslutet. Av allt att döma hade han förväntat sig att kunna återvända hem, och hade då troligen hus och egendom, vänner och kanske familj kvar i USA som han aldrig skulle få återse.

Gee Hops historia är inte unik, utan ett av över 50 rättsfall om rasbaserade villkor för amerikanskt medborgarskap mellan 1878 och 1952. Efter amerikanska inbördeskriget (1861–1865) lyckades slaverimotståndare i kongressen skriva om lagen från 1790 som hade begränsat naturalisering till ”fria vita personer” så att den inte kunde användas för att exkludera afroamerikaner. De mest progressiva ville stryka raskriteriet helt och hållet, men de möttes av protester från västkustpolitiker som befarade att det skulle öppna upp för en ”flodvåg” av kineser.

Rasistisk rädsla och hat mot kineser spred sig som en löpeld i västra USA under 1800-talets sista decennier. Många amerikaner med europeisk bakgrund fruktade att kineserna var alltför hårt arbetande och villiga att acceptera låga löner. De riskerade att utkonkurrera ”vita” amerikaner, menade förespråkare för en skarp begränsning av kinesisk invandring. Därutöver ansågs de vara kulturellt alltför olika ”vita” amerikaner – de kunde aldrig assimileras och bli ”riktiga” amerikaner.

En San Francisco-tidning applåderade exempelvis beslutet i Gee Hops process och hävdade att den kinesiska rasen var ”obotligt främmande och helt ’oanpassad till medborgarskap’”. Till slut gav slaverimotståndare i kongressen vika för dessa röster och lagtexten ändrades 1870 till att endast ”fria vita personer” och ”personer av afrikansk födsel, eller afrikansk härstamning” kunde bli amerikanska medborgare.

Det kvarstod dock en hel rad rättsliga oklarheter, då revisionen inte förklarade vad som menades med ”vita” personer. Till skillnad från den nya texten som specificerade afrikanskt ursprung, var det otydligt om ”vita” människor begränsades till européer eller – för den delen – vilka som räknades som européer.

Under andra hälften av 1800-talet immigrerade människor till USA från nästan hela världen. Ett stort antal, såsom Gee Hop, härstammade från länder som de amerikanska makthavarna knappast hade haft i åtanke när de skrev medborgarskapslagar under 1700-talet. Ofta var det oklart hur de nyanlända skulle klassificeras rasmässigt utifrån 1700-talets indelning i ”vita”, ”svarta” och ”röda” (ursprungsbefolkningen).

Rent färgmässigt hade många människor från Östasien åtminstone lika ljus hy som många människor från Europa. Dessutom tyckte många amerikaner att invandrare från vissa länder i Asien, såsom Syrien, såg ut som ”vita” européer. Därutöver klassificerades indier ofta som ”arier”, ett begrepp som ofta användes som synonym för ”vit”.

Alla dessa fall prövades i amerikanska domstolar, som i slutänden behövde bestämma exakt vad som menades med ”vit”. Domstolens svårigheter att etablera precisa gränser avslöjade rasbegreppens godtycklighet.

I dag är forskare överens om att ras är en social konstruktion. Olika människor och grupper har visserligen olika utseenden, men det går inte att objektivt dela in dessa i åtskilda kategorier med tydliga gränser. Ännu mindre går det att avgöra mentala och moraliska egen­skaper utifrån utseende.

Denna uppfattning har bekräftats av genetik. I ett vanligt exempel framhåller forskare att det finns mer genetisk variation inom olika ”rasgrupper” än mellan dessa grupper. Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var dock rasbiologi ett respekterat vetenskapligt fält, som hävdade att det gick att dela upp människor i olika rasgrupper utifrån komplexa kroppsmätningar. Många rasbiologer påstod även att ”vita” européer hade en naturgiven rätt att härska över underordnade grupper, såsom slavar, ursprungsfolk och koloniserade nationer, som de menade var biologiskt underlägsna.

I ett av de amerikanska domstolsfallen om rasvillkoret för naturalisering ombads målsägaren att rulla upp ärmen och visa hudfärgen på sin arm för domaren. Men i de flesta fall förstod domarna att ”vit” inte enbart var en enkel, visuell kategori, utan behövde definieras på annat sätt. Amerikanska domare vände sig därför ofta till rasbiologin när de ställdes inför kluriga rättsliga frågor om ”vit­hetens” gränser.

Enligt rättshistorikern Ian Haney López, som har studerat domstolsfall om ras och amerikanskt medborgarskap, använde sig domarna av fyra huvudsakliga typer av argument: kongressens avsikter, rättsliga prejudikat, vetenskaplig forskning och ”allmänkunskap”. Vad gäller det första hän­visade domare till debatten i amerikanska senaten inför ändringen av medborgarskapslagen 1870. Utifrån debatten var det tydligt att lagens specificering av ”vita” och ”afrikaner” hade för avsikt att exkludera kineser.

Rättsliga prejudikat var svårare, eftersom tidigare domslut inte alltid stämde överens med varandra eller det som domaren ansåg var rimligt. Domar från 1909, 1910 och 1915 slog exempelvis fast att syrier är vita, medan andra från 1913 och 1914 kom till motsatt slutsats. Detsamma gällde indier och araber. Armenier och mexikaner bedömdes vara vita, medan japaner, kineser och alla som hade blandad härkomst konsekvent bedömdes som ”icke-vita”, även om ena föräldern ansågs vara ”vit”.

Domare i början av perioden trodde att vetenskap, specifikt rasbiologi, skulle hjälpa dem att reda ut dessa klurigheter, men även där blev det snabbt problem. Rasbiologer kom aldrig överens om hur många olika raser som fanns, och under årtiondena kring sekelskiftet blev det populärt att dela in även ”vita” européer i olika raser, vilket understödde amerikanska lagar som begränsade invandringen från Syd- och Östeuropa.

Men rasbiologer, liksom amerikanska domstolsväsendet, hade svårt för gränsområden såsom Mellanöstern. Denna region lyfte också kvasireligiösa frågor, och minst en domare fick den obekväma frågan om Jesus kunde anses som ”vit” om inte syrier var det. Därutöver skapades förvirring av lingvistisk forskning om indoeuropeiska eller ”ariska” språk. Det sista visade kopplingar mellan indier och européer som utmanade vanliga uppfattningar om hudfärg och släktskap.

Efter några fall där högkastindier bedömdes vara ”vita” för att de ansågs vara ”arier”, blev amerikanska domarkåren alltmer frustrerad över att rasbiologi inte tycktes stötta vad de ansåg vara självklara rasskillnader. Vissa domare förkastade rent av forskningen som ”vetenskaplig manipulation” och beklagade sig över att rasbiologer hade räknat individer vars hudfärg var allt ”från brun till svart” som ”kaukasier”.

Juridikforskaren Ian Haney López forskning visar att domstolens argument rörde sig kring 1909 ifrån rasbiologi till ”allmänkunskap” i stil med att ”alla vet att kineser inte är vita”. Trots att rasbiologin var mycket användbar för att rättfärdiga och främja ”vit” överhöghet i många situationer, var det egentligen inte vetenskap som utgjorde grunden till rasistiska lagar och dess tolkning. Forskningen kunde ignoreras om den gick emot rasismens till syntes självklara logik.

Japaner försökte bevisa att de var vita

Ett annat talande exempel rör japansk-amerikaner. Ända sedan Japan hade tvingats till förödmjukande, ojämlika traktater med västerländska stormakter hade japaner försökt hävda att de i själva verket var ”civiliserade” och orättvist hade blandats ihop med sina grannar kineserna. Japanerna hämmades dock gång på gång av raskategoriseringar som grupperade ihop kineser och japaner som ”mongoler”. När en japansk-amerikan fick sin medborgarskaps­ansökan avvisad 1894 reagerade två män ur den amerikanska eliten som tidigare hade arbetat som lärare i Japan.

En av dem, juridikprofessor John Henry Wigmore, protesterade att ”vit” var en otydlig kategori som aldrig kunde tillämpas systematiskt i rättssalen. Han menade att man kunde definiera ”vit” på tre olika sätt, varav det ena var lika oacceptabelt som det andra.

För det första kunde man titta på faktisk hudfärg, men det fungerade bevisligen inte eftersom många människor från exempelvis Östasien – som inte vanligen uppfattades som ”vita” – hade väldigt ljus hy. För det andra kunde man definiera ”vit” utifrån etnicitet, där det skulle likställas med ”kaukasiskt” eller ”ariskt” ursprung. Men det var oacceptabelt, hävdade Wigmore, då det skulle exkludera önskvärda invandrare såsom ungrare (som, utifrån språket, inte var indoeuropéer), ryssar, och europeiska judar (”semiter”) samtidigt som grupper som indier och afghaner skulle inkluderas, vilket Wigmore såg som inkonsekvent. Till sist kunde man begränsa kategorin ”vit” till européer och människor av europeisk börd, men då skulle man återigen stänga ute önskvärda grupper såsom kristna armenier. Wigmores kritik av själva vithetskategorin fick dock inget gehör.

En annan Japanvän, William Elliot Griffis, försökte använda en annan strategi. Han argumenterade kraftfullt för att japaner, till skillnad från kineser, inte var ”mongoler” utan ”arier” eller ”vita”. Anledningen var deras påstådda släktskap med Ainu, ett ursprungsfolk i nordöstra Asien som många västerlänningar runt sekelskiftet trodde var ”vita”. Griffis drog nytta av flertydigheten i begreppet ”mongol”, som användes både för att beskriva en större raskategori och ett historiskt folk baserat i Mongoliet. På så vis kunde han hävda att Japan hade ”förkastat mongolism” när det lyckades avvärja den mongoliska invasionsflottan under 1200-talet.

Som historikern Joseph Henning har visat, hjälpte inte ens Griffis argument när ytterligare en japansk-amerikan, Takao Ozawa, tog sin medborgarskapsansökan till domstol. Domaren använde en medveten feltolkning av Griffis tes för att neka Ozawa amerikanskt medborgarskap och påstod att Griffis menade att japaner hade en obetydlig mängd ”vitt” blod. Ozawa överklagade fallet till Högsta domstolen 1922, men den upprepade bara den lägre domstolens beslut i vad som blev ett ödesdigert domslut. Återigen vägde rasistiska fördomar och ”allmänna uppfattningar” tyngre än ”vetenskap”, hur bristfällig den senare än verkar utifrån vårt nutida perspektiv.

Samtidigt som domstolen förhindrade vissa rasgrupper från att naturaliseras stiftades nya lagar som begränsade olika rättigheter, inklusive tillstånd att bosätta sig i landet, till individer som var kvalificerade att bli medborgare. Besluten mot naturaliseringen av japaner, kineser, och andra grupper fick därmed stora konsekvenser. Kinesisk och japansk invandring begränsades kraftigt av Chinese exclusion act 1882 och Gentlemen’s agreement mellan USA och Japan 1907.

1924 stramade kongressen åt invandringspolitiken ordentligt: Inga asiater fick invandra till USA över huvud taget, och ”oönskade” européer från framför allt Syd- och Östeuropa tilläts bara immigrera i väldigt snäva kvoter.

USA:s rasistiska invandringsrestriktioner höll dock inte i längden. Det blev pinsamt att vara det enda landet i världen utöver Nazityskland som begränsade naturalisering till vissa raser, och det var svårt att försvara exkludering av kineser efter att Kina blev en viktig bundsförvant under andra världskriget. Efter att gradvis ha luckrats upp genom att lägga till allt fler undantag avskaffades rasvillkoren för medborgarskap 1952. Men decennier av rasistisk lagstiftning hade satt sina spår i många personliga tragedier. Människor som Gee Hop berövades ett medborgarskap som redan var utfärdat, amerikanska kvinnor som gifte sig med utländska medborgare gick miste om sitt amerikanska medborgarskap och barn från ”blandäktenskap” förvägrades medborgliga rättigheter.

I ett av de största övergreppen internerades tusentals japansk-amerikaner i läger under andra världskriget för att de ansågs illojala per automatik. Många historiker tror att det hade varit svårare för den amerikanska staten att komma undan med ett sådant drastiskt kränkande av mänskliga rättigheter om japanska invandrare hade fått rätt att bli amerikanska medborgare. Som argument påpekar de att tysk-amerikaner inte massinternerades under kriget. Minnet av interneringen är fortfarande starkt bland japansk-amerikaner i dag, och många har högljutt protesterat mot USA:s kampanjer mot odokumenterade invandrare under Donald Trumps andra presidentskap.

I dag har USA och Europa officiellt övergivit den flagranta, biologiska rasismen som präglade decennierna kring sekelskiftet 1900, men mycket av den senaste tidens invandrings- och medborgarskapspolitik påminner starkt om USA:s restriktioner för 100 år sedan. Bland de tydligaste exemplen på det kan nämnas att även den första Trump­administrationen försökte stoppa invandring från enskilda länder, och Danmark började 2022 offici­ellt klassificera invandrare som ”västliga” eller ”icke-västliga.” Det är väl värt att studera historien för att inse hur svårt det kan vara att kategorisera olika grupper utifrån etniska eller liknande kriterier på ett rättssäkert sätt och vilka konsekvenser det kan medföra.