”Visst kan forskare vara aktivister”

Den 7 april 2026 inleddes rättegången mot 17 forskare och klimataktivister i Scientist Rebellion som i september 2023 genomförde en klimataktion vid Bromma flygplats. Dagarna efter publicerade Forskning & Framsteg en artikel baserad på en intervju med Bo Rothstein, professor emeritus i statsvetenskap, om hans syn på forskare som agerar aktivistiskt.

Han är ”måttligt förtjust i aktivistiska forskare”, och menar att det finns en hypotetisk risk att forskares aktivism får politiker generellt att uppfatta forskning som en åsikt som skiljer sig från deras egen åsikt.

Rothstein vill dra en röd linje mellan att vara samhällsengagerad forskare och aktivistisk forskare. Han ser sig själv som samhällsengagerad forskare. De är, menar han, forskare som ”identifierar ett problem och forskar för att hitta möjliga orsaker och lösningar”. En aktivistisk forskare däremot, har enligt Rothstein ”redan engagerat sig för en teori och en lösning och letar efter data som stödjer just den tesen”.

Vi är båda samhällsengagerade forskare verksamma inom det mångvetenskapliga fältet klimatforskning. Vi har även erfarenheter av forskares aktivism på klimatområdet. En av oss har deltagit i klimataktioner genomförda av Scientist Rebellion. Den andra har i sin forskning analyserat klimataktivisters strategier för politisk påverkan, men även förekomst och effekter av en ökande hatretorik och hård repression mot klimataktivister och klimatforskare.

Mot bakgrund av våra personliga erfarenheter och vår forskning finner vi skäl att bemöta flera av Rothsteins påståenden. De tycks vara baserade på personligt tyckande snarare än vetenskap. Han håller inte den röda linje han talar om utan gör precis vad han anser att forskare inte ska göra.

Är det hans privata åsikter som framförs borde han ha insisterat på att hans roll som professor emeritus i statsvetenskap inte nämndes i artikeln. Oemotsagda ser vi att hans påståenden riskerar leda till minskat förtroende för vetenskapen och forskare.

Rothstein har en ytterst snäv syn på aktivism, vilket förvånar eftersom han är statsvetare. Enligt Svensk ordbok definieras begreppet aktivist som ”en person som förespråkar handlingskraftig politik inom visst område”. Aktivist har då en i grunden positiv innebörd och inkluderar alla som är samhällsengagerade. I Rothsteins värld är dock aktivism förknippat med något manipulativt, att leta data som bekräftar en viss hypotes och att använda mer eller mindre brutala metoder för att föra fram sitt budskap.

Tidöpartiernas häxjakt på alla som vill ha en ambitiös klimatpolitik och värna om mänskliga rättigheter har gjort ordet aktivist synonymt med kriminell. Har Rothstein fallit i den fällan?

Rothstein menar att aktivistiska forskare är oärliga i sin forskning. Vi vet inte vad han baserar denna åsikt på. De svenska klimatforskare som deltar i samhällsdebatten, såväl naturvetare som samhällsvetare, är i allt väsentligt framstående forskare internationellt sett och de flesta är professorer eller docenter. Dit når man inte med oärlig forskning.

När det gäller forskare i Scientist Rebellion är det få som bedriver egen klimatforskning. De flesta är forskare inom andra områden men som oroas av klimatförändringarna och avsaknaden av ambitiös klimatpolitik. De för vidare de resultat och budskap som klimatforskare genererar. Med sin tilltro till vetenskapen som kunskapskälla betonar de till skillnad mot Tidöpolitiker vikten av att lyssna på forskningen då politiken utvecklas – en central norm i en liberal demokrati.

Rothstein verkar tycka att civil olydnad är odemokratisk och ett sätt för att ”med mer eller mindre brutala metoder, driva igenom sina linjer mot folkmajoritetens eller de valda politikernas vilja”. Ett häpnadsväckande uttalande för att komma från en statsvetare.

Civil olydnad baseras på ickevåld och innehåller inte brutalitet. Som statsvetare borde Rothstein veta att civil olydnad är en accepterad metod i liberala demokratier. Civil olydnad sätter sig inte över lagen, men den utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Aktivister som tillämpar civil olydnad tar öppet ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen.

Aktivister som utför civila olydnadsaktioner är medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdes av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.

Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna i vårt moderna samhälle. Allmän rösträtt, betald semester, föräldrapenning, kvinnors och kulturella minoriteters rättigheter, förbud mot diskriminering på arbetsplatser. Listan kan göras lång.

Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot sociala orättvisor. Det lär sig barnen i skolan i dag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.

Rothstein påstår, med exempel från klimatområdet, att forskares aktivism riskerar att leda till minskat förtroende för forskare. Det finns inget som tyder på att allmänhetens förtroende för forskning och forskare har minskat. Vi menar att Tidöpolitikers kritik mot aktivistiska forskare inte handlar om forskares aktivism, utan om deras förakt för forskare och forskning generellt, särskilt forskning som leder till kunskap som går emot Tidöpartiernas världsbild och tydliggör deras lögner.

Att ledande Tidöpolitiker hävdar att forskningsresultat är ”åsikter som alla andra” vittnar om en utbredd kunskapsresistens eller till och med kunskapsförnekelse, som i klimatfrågan kan paras med en utbredd klimatförnekelse.

Tidöpartierna hävdar att deras klimatpolitik är folkligt legitim, samtidigt som en stor majoritet av svenskarna anser att deras klimatpolitik är otillräcklig. Tidöpartiernas politik är varken empiriskt eller analytiskt legitim i liberal mening – den är populistisk.

Samtidigt konvergerar klimatvetenskapen i allt väsentligt mot att vi lever i ett klimatnödläge och är på väg mot en klimatkollaps om inte kraftfulla åtgärder vidtas nu. Är det då inte rätt att forskare och andra personer höjer sina röster och med de medel som står till buds i en liberal demokrati kritiserar en politik som leder i rakt motsatt riktning?

Rothstein är inte den första som tycks bortse från det faktum att Sverige inte längre är en liberal demokrati så som vi känt den sedan andra världskriget. Sverige är precis som merparten av länder i västvärlden mitt i en process av högerpopulistisk autokratisering. Även om det inte syns än i de makroindikatorer som Rothsteins statsvetarkollegor på Göteborgs universitet använder i sina analyser av demokratiutvecklingen i världen visar allt fler djupare analyser att nedmonteringen av svensk liberal demokrati gått fort och långt sedan Tidöpartierna tog makten 2022.

Klimatpolitiken har blivit en spelplan för autokratisering, med lögner, manipulation och medveten diskriminering av flera samhällsgrupper och deras intressen. Klimatpolitiken är ett av de slagfält som Tidöpartierna valt ut för sitt kulturkrig mot liberal demokrati. I detta har klimatforskares och klimataktivisters aktivism i allt högre grad kommit att handla om klimatet och demokratin gemensamt. Metoderna som används är många, från debattartiklar till fredlig civil olydnad. Att då analysera och ha åsikter om viktiga samhällsfenomen som om Sverige inte håller på att autokratiseras leder till ologiska slutsatser.