”Mattetävlingar för tjejer är inte kränkande”

I år skickade Sverige sitt första officiella lag till European girls’ mathematical olympiad (EGMO). Det borde främst ha setts som en framgång för den svenska matematikvärlden. I stället har tävlingen debatterats som kränkande – senast i Forskning & Framsteg 23 april – som om en olympiad för flickor underförstått skulle säga att flickor behöver en enklare väg in i matematiken. Enligt mig är det en trist feltolkning.

Till att börja med är EGMO inte en ersättning för Internationella matematikolympiaden (IMO) och inte heller en tävling med lägre matematisk nivå. Enligt EGMO:s egna regler är syftet att ge fler flickor möjlighet att prestera matematiskt på en internationell scen. Tävlingen handlar alltså inte om att sänka kunskapsnivån, utan om att sänka tröskeln till tävlingskulturen.

Den centrala frågan är inte om flickor behöver en egen tävling därför att de skulle vara mindre kapabla. Frågan är hur matematisk talang identifieras, tränas och uppmuntras i miljöer där flickor länge har varit underrepresenterade. IMO är formellt öppen för alla, men det är inte samma sak som aktiv inkludering. Vid IMO 2025 deltog 630 elever, varav 69 var flickor, ungefär 11 procent.

Varför färre flickor söker sig till matematik är en fråga många har arbetat med länge, mig inkluderad. Studier publicerade i Science visar att könsskillnader i matematisk prestation generellt är små. Nyare forskning i Nature visar dessutom att flickor och pojkar har liknande matematikresultat vid skolstart, men att ett gap till pojkarnas fördel kan uppstå redan efter några månaders skolgång. Det pekar inte mot medfödda skillnader, utan mot skolmiljö, normer och självbild.

Detta är särskilt relevant i tävlingsmatematik, som kräver uthållighet, misslyckanden och lång träning. Forskning visar att negativa förväntningar om kvinnor och matematik kan påverka prestation i svåra testsituationer. Forskning om tillhörighet visar att upplevelsen av att höra hemma i ämnet påverkar både prestationen och viljan att fortsätta.

Forskningsvärlden är överens om att samhället tjänar på initiativ som får fler unga tjejer att ta steget in i matematiken. Kanske är det därför regeringen äntligen implementerat sin STEM-strategi med betoning av arbetet för fler flickor till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.

Jag diskuterade den här frågan med Ulrika Sultan, doktor i teknikens didaktik, och vi håller med varandra. Riktade satsningar är inte särbehandling i största allmänhet, utan en konkret respons på en observerbar och väldokumenterad obalans. Ett vanligt argument mot sådana satsningar är att personer som själva har lyckats i en mansdominerad miljö antar att villkoren därför varit lika för alla. Problemet är att resonemanget inte stöds av forskningsläget. Det avgörande är vad aktiviteten gör i praktiken: minskar den trösklar, skapar den tillhörighet och leder den till att fler stannar kvar?

Det är relevant att lyssna på EGMO-deltagare själva. I en intervju från 2016 var den svenska IMO-medaljören Lisa Lokteva kritisk till EGMO som permanent lösning, men framhöll samtidigt att tävlingen kan få fler kvinnor att pröva matematik och bli bra på det. Radu Gologan, då ordförande för Rumänska matematiska sällskapet, beskrev i samma intervju att fler flickor i Rumänien blev intresserade av matematikolympiader efter EGMO. Svenska EGMO-deltagaren Ellen Engman Hytti har också i Forskning & Framsteg beskrivit värdet av att få träffa andra tjejer med samma matematikintresse, eftersom de flesta matteintresserade hon möter är killar. Liknande erfarenheter finns från den europeiska olympiaden för flickor i informatik, där unga deltagare uttryckt att tävlingen gav självförtroende, förebilder och en miljö där de kunde utvecklas med likasinnade.

Som doktorand i matematisk fysik vet jag hur avgörande tidig uppmuntran och miljö är. Matematik är ett sammanhang där man som kvinna sticker ut. Jag vågade själv aldrig ta steget in i tävlingsmatematiken, även om jag i efterhand tror att jag hade kunnat. EGMO hade gjort det steget mindre främmande.

När jag som 17-åring grundade föreningen Girls in STEM mötte jag samma invändningar mot att skapa aktiviteter särskilt för tjejer. Men resultatet blev att unga tjejer i Girls in STEM fick självförtroende, nätverk och mod att söka sig vidare till öppna, hårt konkurrensutsatta miljöer, alltså matematikvärlden.

Det betyder såklart inte att varje separat satsning för flickor automatiskt är bra. Dessa initiativ ska utvärderas utifrån sina effekter. Leder de till högre deltagande, starkare nätverk, bättre självtillit och större representation generellt? Men att avfärda EGMO som kränkande bortser från tävlingens praktiska funktion.

Det svenska laget tog dessutom bronsmedalj vid årets EGMO. Det är en prestation som bör uppmärksammas, inte förminskas. Stort grattis!

Målet i slutändan är naturligtvis att kön inte ska spela någon roll i matematiktävlingar, eller i matematiken över lag. Men när flickor fortfarande utgör en minoritet är EGMO en konkret respons på obalansen. Det kan inte rimligen beskrivas som kränkande.