”Peer review är bristfälligt – men bojkott är ingen lösning”

SLUTREPLIK. En sakkunniggranskning (peer review) av en vetenskaplig artikel kan komma från ett päron till farsa eller en Nobelpristagare. Jag är i grund och botten enig med Gustav Nilsonne, som kritiserar peer review-systemet i en replik i Forskning & Framsteg den 24 april. Peer review är ingen perfekt kvalitetsstämpel.

Ibland skänker den till och med guldglans åt textmassor som borde ha stannat i en bortglömd fil. Kritiken mot systemets bristande transparens och strukturella beroenden är välgrundad.

Det var heller inte min poäng att försvara systemet som sådant, utan att påpeka att det håller på att rasa samman under sin egen vikt – accelererat av AI – innan något bättre finns på plats.

Det är just där jag tror vår oenighet ligger. Nilsonne beskriver peer review som något vi inte behöver sörja alltför mycket, och lyfter fram lovande alternativ som reproducerbarhetsgranskning. Jag delar hoppet om bättre metoder. Men dessa är ännu marginella företeelser inom de flesta discipliner.

Att sluta legitimera det gamla systemet, som replikförfattaren föreslår, är ett rimligt individuellt val – men som kollektiv strategi riskerar det att påskynda ett vakuum snarare än en övergång.

Utan fungerande granskning ökar risken att tveksamma eller AI-genererade resultat flödar ofiltrerade in i den vetenskapliga litteraturen och därifrån in i policy och praktik. Viktiga och riktiga resultat kan bli fast i limbo i flera år.

Det finns också ett grundläggande argument för peer review som lätt glöms bort i debatten: systemet löser ett reellt transaktionskostnadsproblem. Utan någon form av granskning skulle läsaren – forskaren, journalisten, beslutsfattaren – själv behöva bedöma varje studies trovärdighet från grunden.

Peer review är ineffektivt och bristfälligt, men det fungerar som en första sorteringsmekanism som sänker kostnaden för att navigera i en vetenskaplig litteratur som nu växer snabbare än någonsin.

Nilsonnes eget projekt inom iRISE pekar på en möjlig väg framåt som är värt alla applåder. Det finns även andra inhemska exempel på seriöst reformarbete värt att lyfta fram. Anna Dreber vid Handelshögskolan i Stockholm har under lång tid arbetat med just dessa frågor – från storskaliga replikationsstudier till utveckling av strukturerade reproducerbarhetsprotokoll.

Det är precis den typen av konstruktiva ansträngningar som behövs, och som visar att kritik mot systemet inte behöver mynna ut i ett avhopp utan kan bli drivkraft för förbättring.

Men dagens bristfälliga system kommer finnas kvar. Min slutsats kvarstår: Problemet är växande och kräver åtgärder inom det befintliga systemet – starkare desk rejection, erkännande av granskningsarbete i meriteringssystem – parallellt med att bättre alternativ byggs upp. Att dra sig ur utan att ha något att sätta i dess ställe är inte reform. Det är avhopp.