”Dagens peer review-system är inte värt att bevara”

REPLIK. Jonas Grafström befarar i en debattartikel i Forskning & Framsteg den 16 april att det blir allt svårare att hitta granskare till vetenskapliga artiklar och att dagens så kallade peer review-system håller på att bli ohållbart. Han menar att vi därmed håller på att tappa en viktig mekanism för kvalitetskontroll.

Bakgrunden är att antalet vetenskapliga publikationer ökar snabbt. Databasen OpenAlex registrerade över 7 miljoner vetenskapliga publikationer 2025, en ökning med 12 procent jämfört med året innan. Under de föregående åren låg ökningen redan på omkring 7 procent årligen. Grafström menar att den ökade takten beror på AI. Någon statistik över antalet sakkunniggranskare eller hur många granskningar de gör går inte att få fram, eftersom granskningen i huvudsak sker i det fördolda.

Grafström menar att sakkunniggranskningen (peer review) hos tidskrifterna är vetenskapens främsta kvalitetskontroll. Jag håller inte med. Sakkunniggranskning i tidskrifter infördes på bred front först på 1970-talet. Den främsta kvalitetskontrollen är fortfarande forskarens eller forskargruppens egna metoder för att verifiera analyser och resultat.

Dagens sakkunniggranskning är inte konstruerad för att ge en tillförlitlig kvalitetskontroll. Tvärtom finns en risk att granskningen ger en skenbar kvalitetsstämpel och att allt möjligt som publiceras uppfattas som sant eller i någon mening intygat av experter.

Sakkunniggranskningen följer i regel ingen särskild mall eller struktur. Inga krav ställs på att granskaren ska kontrollera siffror, referenser eller specifika sakpåståenden. Dessutom publiceras granskningsrapporterna oftast inte. Därför kan läsaren normalt inte veta hur många sakkunniga som granskat artikeln, vilken expertis de haft, vilka invändningar de rest, eller om författarna har reviderat manuskriptet och bemött några av invändningarna.

Det händer också att redaktören ensam står för hela granskningen av vissa artiklar, även i tidskrifter som beskriver sig som sakkunniggranskade.

Den tydliga fördelen med traditionell sakkunniggranskning är att den i vissa fall kan vara oberoende. Ofta är dock redaktörer, författare och lärosäten djupt invävda i ömsesidiga beroenden. Genom att acceptera artiklar fördelar redaktörer prestige till författare, samtidigt som de stärker den egna tidskriftens prestige genom att publicera artiklar av ansedda forskare eller arbeten som kan få stort genomslag.

Ibland publicerar redaktörer i sina egna tidskrifter, och så gör även personer i redaktörernas närhet. Sådana band kan vara osynliga för läsare som inte personligen känner redaktören.

Varför ska vi forskare arbeta gratis åt förlagskoncerner med mycket höga vinstmarginaler, särskilt när vårt arbete används för att legitimera ett slutet system som ger sken av en enhetlig kvalitetsstämpel? Jag har själv slutat med detta oavlönade arbete och tackar nej till förfrågningarna i inkorgen.

Det finns stort utrymme för en mer systematisk, transparent och oberoende kvalitetskontroll, som skulle kunna se helt annorlunda ut än dagens sakkunniggranskning. En positiv utveckling är att vissa tidskrifter numera har särskilda redaktörer som granskar data och analyser. Här ligger nationalekonomin, Grafströms eget område, i framkant.

Nya och bättre metoder behövs. Inom det Horisont Europa-finansierade projektet iRISE, Improving Reproducibility in Science, prövar jag och mitt forskarlag på Karolinska institutet just nu granskning av beräkningsreproducerbarhet. Tillsammans med ett open access-förlag undersöker vi vad som händer om man, utöver vanlig sakkunniggranskning, också försöker räkna fram samma resultat som rapporteras i ett manuskript. Ofta går det inte att få fram samma siffror. Denna granskning är ett exempel på en mer systematisk kvalitetskontroll.

Problemen med traditionell vetenskaplig publicering är väl kända och har diskuterats i decennier. Artiklar hamnar bakom betalväggar och prenumerationerna är dyra. Litteraturen innehåller en hög andel fynd som inte går att reproducera. En förklaring till det är att många tidskrifter favoriserar artiklar med statistiskt signifikanta resultat, vilka ibland uppstår rent slumpmässigt.

Ingen aktör har på kort sikt incitament att bryta sig ur detta system. Men om vi kan utveckla bättre sätt att mäta kvalitet kan det ge oss en fast punkt där en hävstång kan anbringas. Ett sätt att påskynda den utvecklingen vore att sluta legitimera systemet genom gratisarbete i slutna granskningsprocesser.