”Ungerns illiberala forskare fortsätter sitt arbete”

Läsaren får ursäkta min personliga ton i denna text efter det förkrossande valnederlaget för Viktor Orbáns illiberala regim. Jag är en av mer än 300 akademiker som sommaren 2020 flyttade från Budapest till Wien. Orsaken var att den illiberala ungerska regeringen antagit en lag som gjorde det omöjligt för min institution vid Central European University (CEU) att utfärda examina inom sina forskarutbildningar.

För mig kom denna så kallade Lex CEU inte som någon överraskning. Redan 1992 beskrev den konservativa regeringsvänliga pressen oss som termiter som åt av Ungerns friska rötter. År 2009 blev jag som genusforskare offentligt utpekad av en parlamentsledamot från partiet Fidesz som en ”dödens agent”.

Som kritisk forskare vid ett universitet i världsklass har jag en lång erfarenhet av förföljelse, och av att arbeta i akademisk exil. Nu är mina förväntningar höga på partiet Tisza vid regeringsmakten.

Detta är inte första gången det ungerska systemet för högre utbildning behöver genomgå omfattande strukturella reformer. Efter kommunismens fall 1989 visade sig de tidigare kunskapssystemen alltmer irrelevanta. Liknande frågor ställdes då som nu. Berättelsen om ett konstverk i form av plastkuber kan hjälpa oss att förstå de dilemman som den nya ungerska regeringen står inför när den ska återupprätta akademisk frihet.

Inne i Open Society Archives i ett stilla hörn av Budapest står genomskinliga plastkuber fyllda med böcker som ingen vill ha. Arkivet tog emot närmare 100 000 volymer som publicerats under kommunismen i olika delar av Sovjetblocket. En stor del införlivades i forskningsbibliotek.

Under sommaren 2007 fick allmänheten möjlighet att ta med sig böcker hem. Men omkring 20 000 böcker blev kvar orörda. Ingen valde dem. Ingen läser dem nu. Dessa överblivna böcker blev råmaterial för det konstnärliga projekt som i dag kallas Book Cubes.

Kuberna visar något som sällan erkänns i offentliga diskussioner om universitet och forskning: Kunskap försvinner inte när politiska system kollapsar. Den ackumuleras, hårdnar och blir ibland oläslig. Och när institutioner misslyckas med att bearbeta, förnya eller sprida den, förvandlas kunskapen till ett bevis på ett politiskt misslyckande.

Frågan är vad en ny Tiszaregering kommer att göra med de böcker, institutioner och kunskapsformer som producerats under sexton år av illiberal vetenskapspolitik – och om de kommer att möta samma öde som böckerna i plastkuberna.

När den tillträdande premiärministern Péter Magyar lovar att återinföra akademisk frihet och institutionell autonomi väcker plastkuberna en obehaglig fråga: Vad innebär det egentligen att bygga upp en intellektuell infrastruktur på nytt? Vad räknas som användbar kunskap? Vem avgör vad som är värt att läsa, publicera eller finansiera? Vilka institutionella villkor gör att idéer kan cirkulera – eller tvingas in i förråd?

Kunskap – även illiberal kunskap som ingen läser – försvinner inte på samma sätt som kommunismen försvann efter 1989. Sedan 2010-talet har ungerska universitet formats genom centraliserad kontroll, stiftelsebaserat styre och lojalitetsstyrda utnämningar. Illiberala intellektuella, forskare och professorer fortsätter sitt arbete inom dessa välfinansierade institutioner.

En framtida ungersk regering som påstår sig vilja återställa akademisk frihet och kvalitetssäkring måste konfrontera en obekväm verklighet. Detta är inte bara symboliska gester. Det som krävs är kostsamma och långsiktiga institutionella satsningar inom offentlig högre utbildning, som redan genomgår stora förändringar globalt till följd av demografisk nedgång, AI-revolutionen och år av åtstramningspolitik.

Akademisk frihet beror på långt mer än formellt ledarskap. Den kräver oberoende ackrediteringsorgan, kollegiala system för anställning och befordran, stabil finansiering av grundforskning och flerspråkiga publiceringssystem som är lokalt förankrade. Och den kräver aktiva medborgare som utövar denna frihet. De smarta och begåvade har lämnat Ungern under de senaste 16 åren. Så vem ska bygga upp de nya institutionerna? De som varit tysta och utövat självcensur?

Lika viktigt är tid – ofta år eller decennier – för att bygga upp professionellt förtroende. Kvalitetssäkring kan inte beslutas fram. Ett regeringsskifte har begränsad effekt. Det bygger på professionell autonomi och förtroendekapital, som utvecklas långsamt och lätt kan raseras.

Detta leder till den politiska kärnfrågan: Vem ska betala? Den tillträdande premiärministern har sagt att om ekonomiska intressen och mänskliga rättigheter står i konflikt, väljer han de mänskliga rättigheterna. Att använda offentliga medel till akademisk frihet är inte välgörenhet mot en elit – det är en investering i institutionellt minne, kompetens och samhällelig motståndskraft.

Böckerna i plastkuberna finansierades en gång för att stödja kommunismens ideologiska projekt. Deras misslyckande ligger inte i innehållet, utan i avsaknaden av institutioner som kan ge dem nytt liv.

Återuppbyggnaden av den högre utbildningen i Ungern riskerar nu att upprepa detta mönster: Att producera kunskap utan att skapa villkor för att den ska läsas, utmanas och förnyas.

Lärdomen från Book Cubes är en varning. Kunskap ska inte bara produceras och spridas; den måste knyta samman språk, offentligheter, institutioner och generationer. Den senaste tidens transnationella illiberala nätverk har stött andra illiberala intellektuella genom talarplattformar, sociala medier och finansiering av översättningar. Detta illiberala internationella nätverk, med tillgång till nästan obegränsade ”mörka pengar”, kommer att fortsätta stödja misskrediterade Fidesz-ideologer och forskare.

Samtidigt har andra redan börjat omtolka sina positioner och försöker smidigt anpassa sig till den nya eran.

Om den nya ungerska regeringen menar allvar med att återinföra akademisk frihet och kvalitetssäkring måste den också vara beredd att finansiera detta öppet och långsiktigt. Annars riskerar dagens forskning att bli morgondagens förseglade kuber: synliga, kostsamma – och olästa.