Vi behöver stå upp för forskningens frihet även i Sverige

De senaste veckorna har vi med stor oro i realtid kunnat följa hur den akademiska friheten i USA monterats ner. De långtgående attackerna mot det fria ordet och den fria forskningen fångas på ett isande sätt av den lista med förbjudna ord (exempelvis ”jämställdhet”, ”mångfald” och ”inkludering”) som ligger till grund för att forskningsprojekt pausas, krav om att vetenskapliga arbeten dras tillbaka, och dataset för forskning raderas. Tusentals har redan förlorat sina jobb inom forskningssektorn. Hundratals icke-amerikanska forskare och studenter har förlorat sina uppehållstillstånd. Genom rättsliga hot och ekonomiskt tvång har Trump-administrationen lyckats få inflytande över universitetens verksamhet.

Även om Harvard-universitetet nu slår hårt tillbaka mot Trump-administrationens attacker på universitetens oberoende, är 60 andra universitet ställda inför liknande hot och indragna resurser om de inte tillåter Trump diktera vad amerikanska universitet ska lära ut, vem de kan anställa och vad de skall forska på.      

Det är svårt att ta in det som sker i USA. Nedmonteringen av kunskapssektorn går längre och sker snabbare än de flesta av oss kunnat föreställa oss. Det liknar autokratiernas handbok för att tysta intellektuella och progressiva strömningar, men det sker nu i en av världens äldsta demokratier.

Konsekvenserna för svensk forskning är svåra att överblicka. Hur påverkas de vetenskapliga samtal och forskningssamarbeten som vi är en del i, av direkt censur och kontroll från den amerikanska staten? Och hur påverkas de av forskares självcensur och rädsla för konsekvenser om man forskar eller undervisar om frågor som exempelvis rör mångfald, klimat eller vacciner?

Utvecklingen väcker också, med eftertryck, frågan om hur kan vi stärka våra egna kunskapsinstitutioner så att de blir motståndskraftiga mot den här typen av hot. Debatten om hur vi kan skydda den akademiska friheten i Sverige har blivit allt mer framträdande i takt med att vi sett en auktoritär våg i en rad länder det senaste tio åren. Sverige är heller inte immunt mot anti-liberala strömningar, och politiseringen av universiteten syns också i Sverige.

Många viktiga förslag till skyddsåtgärder har kommit, till exempel att stärka den akademiska frihetens grundlagsskydd genom att inkludera även den högre undervisningens frihet, liksom om att se över de svenska universitetens myndighetsform, som enligt experter öppnar dörren för politiskt styre, samt andra steg för att stärka universitetens institutionella autonomi.

Lagstöd är viktigt för det reella oberoendet, men vi behöver också sätta fokus på en central del av det som ska skyddas, nämligen den fria forskningen. För att använda en enkel metafor: Det hjälper lite att hägna in trädgårdslandet för att skydda mot vilda djur och andra objudna gäster, om man inte planterar och ser till att det grönskar innanför. Diskussionen om skydd för den akademisk friheten i praktiken behöver också handla om att skapa trygga och goda ramvillkor för den fria forskningen.  

Hur skapar vi en robust akademi i en värld där demokratin och frihetens spelrum krymper? Eftersom jag är samhällsvetare lyfter jag här tre sårbarheter vad gäller ramvillkoren för svensk humaniora och samhällsvetenskaplig forskning. Medan utvecklingen i USA med all tydlighet visar att också exempelvis STEM-ämnena kan vara oerhört sårbara för politisk kontroll och strypta pengaflöden, och flera av de sårbarheterna jag beskriver delas av flertalet ämnen vid våra universitet, kan det också finnas skillnader. Jag fokuserar därför på den del jag känner bäst.  

1. För det första finns en ekonomisk sårbarhet. Sverige har en relativt låg basfinansering (det vill säga den forskningsfinansiering som går som direkta anslag från staten till lärosätena för att finansiera forskning och forskarutbildning) i relation till externa medel. Basanslagens finansiering av fri forskning på lärosätena äts också upp av ökad detaljstyrning,  byråkratisering av verksamheten, och utökade uppdrag utan att nya medel tillförs. 

Basanslagen är viktiga för att skydda akademisk frihet. Dels ger de lektorer och professorer möjlighet till fri forskning inom ramen av sina tjänster, och med det också en stark och tydlig forskningsanknytning i undervisningen. Dels lägger de en grund för att tidigt i karriären erbjuda trygga fasta anställningar som gör yngre forskare mindre sårbara för att behöva ta politiska eller kommersiella hänsyn i den forskning de tar sig an eller resultat de publicerar.  

Den senaste forskningspropositionen föreslår en betydande investeringsökning i forskning. Men lejonparten av denna ökning föreslås gå via forskningsfinansiärerna och i hög grad styras mot satsningar på forskningsexcellens och forskningsinfrastruktur, särskilt inom teknik och life-science. De begränsade medel som tillkommer basanslagen kommer i högre utsträckning att konkurrensutsättas och gå till strategiskt identifierade områden. Det innebär att inflytandet över vilken forskning som bedrivs i Sverige riskerar att flyttas längre bort från forskarna själva.

2. Den andra (och relaterade) sårbarheten är ökad politisk styrning över forskningsmedel. Den ökning i medel som tillkommit till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning de senaste åren har till största del skett i form av särskilda tematiska satsningar, där politiska prioriteringar avgör vad som ska beforskas. Balansen mellan fri- och projektinriktad forskningsfinansiering är i tydlig förskjutning: Riktade medel var cirka en femtedel 2020 och förväntas enligt Vetenskapsrådet, den största statliga forskningsfinansiären, vara en tredjedel 2025. Också i den nya forskningspropositionen tar politiker tydlig kontroll över den forskning som ska bedrivas: Nya medel kanaliseras mot ett mycket stort antal föridentifierade strategiska satsningsområden. 

Fri forskning främjar vetenskapens kvalitet. Politisk styrning av forskningsmedel med snävt riktade utlysningar urholkar forskares frihet att själva välja forskningsfrågor, metod och förmedling, och hämmar forskningens fulla potential att bidra till ny kunskap. Forskningen behöver självklart svara upp till viktiga samhällsutmaningar, men undersökningar visar att forskarsamhället själv ofta ligger i framkant med att identifiera och beforska kunskapsluckor som senare blivit föremål för politiska satsningar. I regeringens egen tillsatta utredning identifierar forskarna själva politisk styrning som det största hotet mot den akademiska friheten i Sverige.

Politisk styrning gör forskningen sårbar för ändrade politiska prioriteringar. Ett exempel är regeringens plötsliga beslut om att stoppa Vetenskapsrådets finansiering till utvecklingsforskning (det vill säga forskning med särskild relevans för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i världens minst utvecklade länder) under pågående beredningsarbete.  

3. Den politiska viljan att styra forskningen hänger ihop och förstärker en tredje sårbarhet: ett ständigt fokus på forskningens nytta och genomslag. Att politiken, via forskningsfinansiärer, i högre och högre grad lägger ett nyttoperspektiv på forskningen är tydligt i den senaste forskningspropositionen. Där används begreppet ”nyttiggörande” (eller närliggande ord) mer än 40 gånger. Samhällsvetenskap och humaniora, som jämförelse, bara nio gånger.

Diskursen om nytta blir ofta kortsiktig och snäv: Det gynnar forskning som kan leda till tydliga framsteg, som möjliggör avkastning, innovationer och patent. Det kan lätt drabba grundforskningen som ofta står längre från praktiken, och vars omedelbara nytta är osäker. Den samhällsvetenskapliga forskningen och högre utbildningens avgörande roll för att lägga grunden för ett upplyst kunskapssamhälle i alla sektorer, och skapa fundament för en välinformerad demokrati är bidrag som är svåra att kvantifiera i ett snävt nyttoperspektiv.

Särskilt viktig för diskussionen om skydd för forskningens frihet – är att forskningens krav på att hela tiden visa sig samhällsnyttig och dagsaktuell också kan öppna dörren för politisk styrning. Det som är politisk angeläget i stunden, hellre än vetenskapliga prioriteringar, bestämmer vad som behöver beforskas och hur. I USA tycker Trump-administrationen till exempel att de senaste decenniernas systematiska forskning på ojämlikheter med utgångspunkt i kön, ras, eller andra identitetsvariabler är irrelevant och ska utplånas.

I skuggan av angreppen mot utbildningsinstitutioner och forskning i USA har flera röster höjts, inklusive utbildningsminister Johan Pehrsons (L), för att ta tillvara möjligheten att attrahera framstående amerikanska forskare som vill och måste flytta på sig till att välja svenska lärosäten. Det är ett utmärkt initiativ. I slutändan hänger dock vår möjlighet att långsiktigt attrahera internationella forskare, även efter att omställningsbidrag tagit slut, på de grundläggande ramvillkoren som finns för forskning och utbildning på svenska lärosäten. Då krävs en robust basfinansiering till den fria forskning och högre utbildning, samt en förutsägbar och omfattande extern forskningsfinansiering fri från politiska förlagor och styrning.

Hanne Fjeldes artikel bygger på ett anförande som hon höll på Kungl. Vitterhetsakademiens konferens om svensk humaniora och samhällsvetenskap i dag och i framtiden, 9 april 2025.