”Politikerna borde satsa mer på lycka”

Väggarna pryds av valvbågar, balkonger och rikt snidade träpaneler med gyllene detaljer. Rummet är 12 meter högt och upplyst av enorma kristallkronor. Stora salen på Berns vid Berzeli park i Stockholm är proppfull av allt som var lyx när den slog upp sina portar år 1863.

På scenen står Chewang Rinzin iklädd en traditionell bhutansk gho, en knälång mansdräkt med vävda ränder i vitt, vinrött och orange. Kärnan i hans budskap är att lycka är viktigare än pengar.

Chewang Rinzin är den sista i raden av talare under Nordic Happiness Summit, ett evenemang med Handelshögskolan i Stockholm som huvudarrangör. Intresset är stort för Bhutans satsning på lyckomåttet Gross national happiness (GNH), ett komplement till bruttonationalprodukten (BNP).

Begreppet GNH lanserades redan år 1972 av Bhutans fjärde kung Jigme Singye Wangchuck. Efter långa diskussioner och förberedelser startade systematiska mätningar år 2010.

När föredraget är slut får jag möjlighet att växla några ord med Chewang Rinzin, som i grunden är ingenjör i elektroteknik. Jag påpekar att lycka är en subjektiv upplevelse, och att det subjektiva per definition inte kan mätas objektivt. Så vad är det egentligen ni mäter?

Chewang Rinzin tar lätt på invändningen. Som buddhist ingår han i en mångtusenårig tradition av att betrakta medvetandet som något det bara går att utforska från insidan.

– Det vi mäter är inte lycka i sig, utan faktorer som ger förutsättningar för lycka, säger Chewang Rinzin.

Han förklarar att Bhutans lyckoräkenskaper bygger på rikstäckande intervjuer som genomförs med ungefär fem års mellanrum. Varje intervju består av 152 frågor om tidsanvändning, hälsa, miljö, kulturell mångfald och många andra livsförutsättningar.

Det senaste mätvärdet från Bhutans lyckostatistik är 0,781. Vad betyder det? Traditionella uppgifter om BNP per capita ger mig åtminstone ett hum om hur många hus, bilar och flygresor människor i olika länder kan tänkas kosta på sig. Men hur ska jag tolka 0,781? Och varför är just lyckan så viktig att mäta? Är det inte i slutändan viktigare att se sitt liv som meningsfullt än att gå omkring och vara lycklig?

Den österrikiske neurologen och psykiatern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger och publicerade sedan boken Livet måste ha mening. Där beskriver han hur människor även i extremt lidande kan bevara en inre styrka genom att uppleva mening: kärlek till någon, ett arbete att fullfölja, en moralisk hållning eller bara beslutet att behålla sin mänsklighet.

Enligt Viktor Frankl beror mycket lidande i moderna samhällen på ett slags existentiellt vakuum – människor saknar riktning och mening snarare än lycka och njutning. Han råder oss att hellre sträva efter mening än efter lycka, och tror att den som lyckas nå det målet har goda chanser att också få uppleva stunder av lycka.

Chewang Rinzin ser ingen motsättning mellan mening och lycka i arbetet med GNH.

– Det viktiga är att regeringen och andra aktörer hjälps åt att skapa rätt förutsättningar så att människor själva kan hitta mening och glädje.

Hans råd till politiker är inte att strunta i BNP, utan att ta in GNH som ett komplement för att vidga tankarna om vad som är en god samhällsutveckling.

I Bhutan har politikerna bestämt sig för att bygga en helt ny stad baserad på GNH. Gelephu Mindfulness City ska ligga i södra Bhutan nära gränsen till Indien och vara klar någon gång vid mitten av 2040-talet. Visionen är tydlig: cykel- och gångtrafik för att minska utsläppen, grönområden för meditation, offentliga gemenskapsaktiviteter och arkitektur som syftar till att stärka människors medkänsla.

Elaka tungor beskriver det hela som mindfulnesskapitalism. Jag kan lätt föreställa mig de sarkastiska kommentarerna om medkänslans arkitektur i framtiden skulle drabbas av en sprängning, ett bankrån eller någon annan hjärtlös handling som tyvärr drabbar många städer i dagens värld. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla filosofin bakom GNH, och dess lågmälde förespråkare i randig gho här i myllret av kristallkronor, blingbling och ekonomer.

Bhutans BNP per capita är bara en fjortondel av Sveriges. Ingen vet hur vi skiljer oss i GNH eftersom Sverige saknar systematiska mätningar, och jag är långt ifrån övertygad om att något politiskt parti skulle nå framgångar i höstens val med löften om nationalräkenskaper för lycka och rask GNH-tillväxt. Däremot är jag övertygad om att Bhutans innovation kan leda till bra diskussioner om politiska prioriteringar. Det känns i högsta grad meningsfullt att prata med Chewang Rinzin och andra om vad som gör att människor blomstrar och mår bra. Att få hålla på med det gör mig personligen tillfreds, rent av lite lycklig.