”Är 2026 året då peer review dör?”

Förra veckan fick jag fyra förfrågningar om artikelgranskning. Det låter inte som mycket, och är förmodligen långt färre än många andra, men det är varje vecka. Per år handlar det om drygt tvåhundra förfrågningar. Sedan tillkommer ytterligare förfrågningar, som spam-korgen fångar, från de riktigt konstiga tidskrifterna.

Jag tackar nej till de flesta men har börjat ignorera mejlen allt mer. Tillräckligt många kollegor tackar ja för att systemet skall hållas i gång, men hur länge till?

Akademisk publicering vilar på ett delvis oavlönat löfte: att forskare granskar varandras arbete, utan ersättning, av kollegialitet och för vetenskapens skull. Det är ett system byggt för en värld där det kostar ansträngning att skriva en artikel. Den världen är bitvis borta efter AI:s intåg och dess möjlighet att öka vår produktivitet.

AI har gjort det möjligt att producera ett akademiskt manuskript på veckor snarare än månader. Resultatet syns redan i tidskrifternas inkorgar enligt redaktörer jag pratat med. Antalet inskickade manuskript borde följaktligen öka inom flera discipliner. Redaktörerna skickar följaktligen ut fler förfrågningar. Varje granskare måste ta sig an fler artiklar. Svarstiderna blir längre och rytmen rubbas.

Problemet är inte att AI hjälper till att skriva dåliga artiklar utan att AI skriver hyggliga artiklar vid en första okulär besiktning. De är välformulerade, välstrukturerade och väldigt ointressanta. Det kräver mer tid av granskaren att läsa igenom och bedöma ett manus som ser trovärdigt ut men saknar substans, än att snabbt konstatera att detta papper är en bilolycka som har många veckors arbete kvar. AI ökar volymen och höjer möjligen tidskostnaden för granskning.

Detta är ett ”red queen’s race”: man måste springa allt fortare bara för att stå still. Effektivitetsvinster på ena sidan absorberas omedelbart av nya krav på den andra. Det som gällde den enskilda forskarens arbetsbörda gäller nu hela granskningssystemet som kollektiv institution.

Lösningen är inte att be folk granska mer. Det finns i stället två åtgärder som bör vidtas omgående. Tidskrifterna bör ta ett större ansvar redan vid inlämning. En aktiv aggressiv desk rejection policy behövs. Redaktörerna bli en högre första skyddsmur. Vilket flera tidskrifter förmodligen redan gör.

Granskningsarbete måste även synliggöras och värderas i akademiska meriterings­system. Vill man att systemet skall överleva måste det löna sig att delta i det, kanske skulle en avgift för att lämna in manuskript kunna införas i fler tidskrifter samt gå till reviewers.

Peer review uppfanns inte för att hantera oändlig volym. Det är ett system för eftertanke i en tid som alltmer belönar hastighet. Om vi inte agerar nu riskerar vi att vetenskapens viktigaste kvalitets­kontroll inte kraschar med en smäll utan tystnar, sakta, en obesvarad förfrågan i taget. Det kanske bara är en känsla men jag skulle inte vara förvånad om antalet review-förfrågningar har fördubblats nästa år. Speciellt om tidskrifterna automatiserar sina system för att svara upp mot den ökade arbetsbördan.

Ryktet om peer reviews död kanske är överdrivet men AI kommer troligen rubba många invanda mönster. I slutändan kanske det inte blir sämre men där emellan kan mejl-korgarna bli översvämmade.