Så förändrade 60-talets mode samhället

En explosion av färg, så kan 1960-talets mode beskrivas. Kjolarna var lårkorta, kombinerade med färgglada strumpbyxor och kortklippta frisyrer. Skjortor och slipsar var mönstrade i alla möjliga kulörer. I alla fall för dem som vågade haka på de senaste trenderna. Influenserna kom från London och kritiken som varit stark mot det ”radikala” ungdomsmodet hade dämpats något. ”Färg, fart, rytm – allt som är ungt och kul, allt som gör livet härligt att leva finns i höstens mode” utropade Bildjournalen 1966.

Samtidigt uppmärksammades att tonårsmodet äntligen slagit igenom hos konfektionärer och inköpare som börjat satsa på det unga och fräcka. Affärerna var välfyllda av alternativ från så väl svenska konfektionsfirmor som av importerade kläder.

Det fanns en tanke i tiden om att mode skulle vara för alla. Tanken bygger på det som kallats ett demokratiskt mode, det tillgängliga modet, som syftade på billigare kläder och på det ökade utbudet som gjorde att såväl unga som äldre kunde botanisera bland olika stilar. Ett nytt mode är aldrig en total brytpunkt mot det som kommit före, men 1966 är ett år som kan bekräfta att ett skifte var ett faktum. Men snarare än en radikal omsvängning sedan föregående år var det en tid där allt kändes möjligt. 

1966 var året när New York Times myntade termen ”Swinging London” och det var ett faktum att Paris för första gången utmanades som modets huvudstad. Kläder som kom från England beskrevs som ”en flammande protest mot tråkighet”. Carnaby street var navet för den nya kulturen där inte minst designers som Mary Quant, som utmanade konventionerna, etablerade sig.

I Bildjournalen rapporterades att Stockholm inte låg långt efter utan här öppnade butiker med ung, frisk och ohämmad stämning. Precis som i England var de som skapade kläderna inte äldre än de som var tänkta att bära dem. En av butikerna som 1966 slog upp dörrarna mitt i händelsernas centrum var Gul & blå. Butiken blev vida känd för sitt stora utbud av jeans och köerna kunde ringla långa när nya modeller släpptes. Satsningen på jeans blev ett bevis för att Sverige hängde med modemässigt eftersom de svenskproducerade jeansen tidigare inte kunnat konkurrera med importerade i kvalitet och design. Det var dessutom Gul & blå som några år senare lanserade v-jeansen som slog igenom med full kraft bland svenska ungdomar.

I rapporteringen av hur Stockholm knappt ligger efter London i att erbjuda moderna kläder och i designen av ungdomsmode förmedlas att Sverige är ett land i modernitetens mittpunkt. Över lag fanns det en sådan vilja att framställa Sverige och svenskarna som ett modernt folk i ett modernt framstegssamhälle och i detta var konsumtionskulturen central. 

En av årets största trender 1966 var OP-modet. OP var en förkortning av optical art och karaktäriserades av svart-vita mönster. I Expressen beskrevs hur stilen från början var en chockartad protest mot allt det invanda och ”vände upp och ner på alla tidigare begrepp”. Skribenten beskrev det som en ständigt sinande ström av fantasifulla och inte alltid så vackra ”vidunderligheter”. Men 1966 var året när OP-modet hade förvandlats till en kontrastrik och rolig modestil som fick en skjuts av att Sverige aldrig tidigare hade plockat upp internationella modetrender så fort.

Det fanns en genomgående vilja att vissa på Sverige som ett modernt land i framkant vad det gällde att anamma det senaste modet. Det handlade om att visa upp den svenska konfektionens utbud men även om hur snabbt svenskarna, framför allt ungdomar, var att haka på trenderna. Men var det var bland annat modeväxlingarna som kom att bli förödande för den svenska textilindustrin. Trots att tidningarna hyllade förändringar och det engelska modet var det dödsstöten för den svenska textilindustrin som varken hade kapacitet att lägga om produktionen eller var tillräckligt snabba med att hänga med i de senaste trenderna.

Modets skiftningar materialiserade sig inte minst i en ny uppfinning från USA. En uppblossande trend med pappersklänningar spred sig över Atlanten. I framkant låg Scott Paper Company som startade sin produktion 1966. Klänningarna beskrevs som ett smidigt och billigt alternativ och inte minst sågs de som framtidens kläder. Det förutspåddes i en av de svenska kvällstidningarna att i en inte alltför avlägsen tid skulle alla snyta sig i pappersnäsdukar, äta på engångstallrikar, sova i papperslakan och klä sig i kläder som bara gick att använda några gånger. Klänningarna som började säljas i Sverige i slutet av 1966 tålde inte alltid vatten och gick lätt sönder, men de fyllde sin funktion att snabbt och billigt kunna byta ut garderoben. En pappersklänning kunde bäras ungefär 5–6 gånger innan den behövde kasseras och var en inkarnation av det slit och släng-samhället som visserligen börjat kritiseras men som skulle debatteras alltmer högljutt de kommande åren.

Om pappersklänningarna sågs som det yttersta tecknet på att kunna omvandla sitt yttre med billiga kläder var minikjolen det plagg som var mest uppseendeväckande i 1960-talets mode. Den kortkorta kjolen beskrevs som ett plagg som passade tiden. Aldrig tidigare hade kjolarna krupit upp på låren. I tidningar beklagades dock att de svenska tillverkarna var för långsamma för att hinna med i trenderna eftersom utbudet av strumpbyxor var så dåligt. De gamla lårhöga strumporna nådde inte ens upp till kjolfållen. Här låg alltså svenskarnas vilja att vara moderna före konfektionsindustrins förmåga att producera.

Men kjolarna rymde mer än så. När Christian Dior visade sin nya kollektion i London hösten 1966 samlades en grupp kvinnor som tillhörde British society for the protection of mini skirts utanför tillställningen. De bar plakat med texten ”Miniskirts forever!” Anledningen till att just Diors visning blev platsen för protesterna var modehusets motstånd mot de korta kjolarna. Svenska dagstidningar rapporterade flitigt under året om kampen om minikjolen där franska kvinnor ofta valde bort den medan unga kvinnor i London mer än gärna klädde sig i kortkort.

Såklart kan demonstrationen och även organisationen avfärdas som ett oseriöst upptåg men faktum är att minikjolen sågs som en feministisk symbol för kvinnors frigörelse. Men ögonbryn och skarpa röster höjdes också mot det omoraliska och kvinnoförtryckande i att exponera benen. Debatten om kjolarna ökade de kommande åren i takt med att den feministiska vågen växte sig starkare. Under 1970-talet segrade uppfattningen om att korta kjolar objektifierade kvinnor.

Kjolarna som en konfliktyta för kvinnors rättigheter har en lång historia. I slutet av 1800-talet var det de långa kjolarna som släpade i golvet som kritiserades för att vara ohygieniska när de drog in smuts från gatan. Dessutom sågs de som hindrande för kvinnors möjligheter att röra sig fritt. På 1920-talet var det dags igen. Då hade kjolarna krupit upp mot knäna. Även då fanns det många som såg de kortare kjolarna som ett tecken på att positionerna för kvinnor flyttats fram i samhället, inte minst genom rösträtten. Andra klagade över det omoraliska i att kvinnor exponerade benen. Kjolarnas längd är den modedebatt som varit mest påtaglig under en längre tidsperiod.

Medan ungdomarnas tidning Bildjournalen 1966 förde fram att korta kjolar passade alla förespråkade en skribent i Arbetet att kvinnor över 20 borde låta kjolarna sluta vid knäna och menade att det fanns en hel del kvinnor som enbart borde bära vadlånga kjolar. Korta kjolar passade nämligen bara för ”de purunga, slanka, med barnsliga ben”.

Den ungdomliga och riktigt slanka kroppen var ett ideal som stärktes under 1960-talet – långt borta var Marilyn Monroes kurvor. Den brittiska supermodellen Twiggy, född Lesley Lawson, upptäcktes 1966 och hennes smala kroppstyp tillsammans med den kortklippta frisyren blev 1960-talets flickideal. Det brukar beskrivas som att Twiggys stora genomslag ledde till en bantningshysteri, ibland kallad Twiggy-effekten. Det är såklart ingen slump att just Twiggy blev tidens stora ideal, med eller utan henne hade smalhetsidealet dominerat.

”Twiggy är farlig” utropade Aftonbladet följande år. Då var Twiggy-effekten utbredd och det rapporterades bland annat om unga tjejer som fått leverskador av sina extrema bantningskurer. I programmet ”Mulliga Maj och vi andra feta flickor” i Sveriges radio 1967 lyftes hyllandet av pinnsmala kroppar fram. I programmet berättade Lena Nyman om att hon blivit inlagd på sjukhus efter att hon bantat ”helt vansinnigt”. Hon menade att en större variation av kroppstyper hade minskat unga flickors missnöje med sig själva.

Samma år skapade ett dödsfall stora rubriker. En artonåring flicka var förälskad i en pojke som ”sällskapade med en annan flicka” som var smal och liknade Twiggy. Hon slutade då äta med målet att efterlikna Twiggy och det gick så långt att hon avled av svältandet. Konsekvenserna av det extrema smalhetsidealet blev alltså stora och förstärkningen av idealet under 1960-talet har påverkat generationer av unga kvinnor som sedan dess överösts av krav på att vara slanka.

Det var dock inte bara dammodet som förändrades under 1960-talet. En av de mest påtagliga förändringarna skedde inom herrmodet. Från att kostymen varit det självklara plagget för så väl äldre herrar som unga blev i stället jeans, kavajer i olika färger, blazers och koftor liksom mönstrade skjortor eftertraktade. Den nya stilen var informell, mer färgglad och kom av en vilja hos yngre män att distansera sig från föräldragenerationen, men planterade också en önskan hos äldre män att se ungdomliga ut.

Det traditionella modet med kostymer, slipsar och skjortor i diskreta färger utmanades av det som beskrivits som en ”peacock revolution”, en påfågelsrevolution. Men inte heller nu handlade det om en plötslig brytning utan kostymen fanns kvar i modebilden parallellt med de nya så kallade ”uddaplaggen”, där kavaj och byxor inte behövde vara i samma material eller färg. Kulmen av den färgsprakande trenden nåddes med 1970-talets platåskor, glittriga glamrockskläder, handväskor för män och örhängen. Även om den mest utmanande stilen inte slog igenom brett. 1966 var det påtagligt att omsvängningen var accepterad, enligt Göteborgs-Tidningen, eftersom ingen längre blev chockad när unga herrar bar blommig slips i skolan eller på arbetsplatsen. Manlighet var inte längre liktydigt med bristande klädintresse som en skribent uttryckte det.

Modet sågs som en barometer på en ny syn på jämlikhet mellan könen. I mitten av 1960-talet befann man sig i det som var upptakten till andra vågens feminism, bara ett par år senare skulle den tongivande Grupp 8 bildas. Därför ter det sig som en utopi när det i Bildjournalen gick att läsa att jämlikheten mellan könen var total eftersom pojkar nu vågade låna sina systrars och flickvänners kläder:

”Det är en revolution som började med pojkarna började klä sig i klara färger och låta håret växa ut och nu bryr de sig inte längre om om de köper flickkläder. Stora pojkar får ha långt hår och kjol och flickor får ha byxor och snagg! Alla får vara precis som de vill!”

Modet låg steget före i samhällsutvecklingen vad gällde synen på kvinnligt och manligt. Den vision av samhället som målades upp i Bildjournalen där det inte fanns några gränser varken mellan herr- och dammodet visar på den sprängkraft och förmåga till förändring som mode inte sällan tillskrevs. Även här fanns en vilja att visa på Sverige som ett modernt land i framkant. Det var alltså under 1960-talet som unisex-modet föddes och 1967 designade Sighsten Herrgård den overall för både kvinnor och män som gjorde honom känd långt utanför Sveriges gränser.

Den svenska konfektionen hade i flera år hyllats för att erbjuda plagg i god kvalitet till överkomliga priser. Färdigsydda kläder hade, enligt många, spelat en avgörande roll för den sociala utjämningen. Arbetare och kontorister sades ha samma möjligheter att vara lika välklädda som direktörerna.

Under 1960-talet var tanken om modet som en demokratiserande kraft levande. Samtidigt började massproduktionen och -konsumtionen kritiseras och i en tv-debatt 1961 mellan journalisten och konsumentupplysaren Willy Maria Lundberg och inredningsarkitekten Eva Larsson aktualiserades frågan. Lundberg förespråkade funktion och produkters hållbarhets medan Larsson uppmuntrade konsumtion och nyinköp.

Slit och släng var trots allt tidens melodi och 1966 kunde ingen förutspå den massiva modekritik som skulle prägla hela 1970-talet. Kerstin Lokrantz, en av Sveriges första tonårsmodeller och en av de mest inflytelserika tonårsdesignerna, designade på 1960-talet 200 plagg om året på firman Wahls. Senare vände hon sig mot den snabba produktionstakten men uttryckte det samtidigt som att ingen kunde förutspå att tonårsindustrin skulle växa till en lavin. Tanken om att få modet att förändras långsamt hade också politiska drivkrafter.

Designgruppen Mah-Jong började 1966 skapa kläder med lång hållbarhet. De ville massproducera enkla basplagg som skulle stå emot modets svängningar till låga priser. Viljan att hejda modets framfart hade även det en demokratisk grundtanke. Genom att fler hade råd att klä sig i kläder av god kvalitet som varade länge och som inte var trendkänsliga kunde de vara välklädda och samtidigt spara pengar på att inte ständigt konsumera. Mah-Jongs kläder skulle vara för alla vilket gick hand i hand med den politiska vänstervågen som växte fram under 1960-talet. Mode blev alltmer politiskt. Ekonomhistorikern Carina Gråbacke har dock visat att det var en svår vision att uppfylla eftersom produktionen enbart skedde i Sverige och i praktiken var det enbart medel- och höginkomsttagare som hade råd med att köpa Mah-Jong-kläder.

1967 slog dörrarna upp till Teenage fair i Göteborg, en tonårsmässa efter amerikansk förlaga där ungdomar kunde ta del av de senaste teknikprylarna, modevisningar och konserter med olika popband. Mässan blev en succé. När framgången skulle följas upp med ett tio dagar långt arrangemang i Stockholm året därefter slutade det i fiasko. En aktionsgrupp med representanter från 25 vänstergrupper bildades med målet att stoppa mässan. Gruppen menade att det handlade om ett kommersiellt utnyttjande av ungdomar och kallade mässan för lyxjippo. Gruppen med demonstranter tryckte upp falska biljetter och anordnade mot-mässor med icke-kommersiella kulturaktiviteter. Planerna på att exportera Teenage fair till andra orter avblåstes.

1966 glimmar till i den svenska modehistorien. Året träder fram mitt emellan den svenska textilkrisen, ett ungdomsmode som blomstrade och den begynnande vänsterrörelsens syn på modet som en del av en förtryckande kommersialism som förledde ungdomar från viktiga politiska frågor. Året kan beskrivas som balansakt mellan de möjligheter som modet öppnade upp och motståndet mot mode.

1960-talets nya förhållningssätt till kläder har präglat samhället sedan dess. Det mer informella kläderna och det mer färgglada modet har levt kvar. De strikta normerna för hur vi förväntas klä oss luckrades upp. Det som sågs som revolutionerande då skulle inte många reagera starkt på i dag.

Möt Emma Severinsson på En kväll om vetenskap 5 maj 2026