Annons

Märkligt samband. Sedan 1990-talet har betygen gått stadigt uppåt i den svenska skolan. Samtidigt har elevernas kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap sjunkit.

Bild: 
Björn Öberg

Så djup är den svenska skolans kris

Nationalekonomen Jonas Vlachos ger en mörk bild av den svenska skolan. Betygssystemet, kommunaliseringen och marknadskrafterna verkar alla åt fel håll.

Författare: 

Publicerad:

2014-04-02

Eleverna i den svenska skolan har allt sämre kunskaper. De tendenser vi skolforskare sett i flera år fick sitt mediala genombrott när den senaste Pisa-studien offentliggjordes i början av december 2013 – med bottenbetyg för Sverige.

Vilka elever det är som drabbats värst skiljer sig åt mellan olika ämnen. I matematik har främst de toppresterande försämrats, medan det i läsförståelse är de svagpresterande elevernas resultat som fallit. Samtidigt har betygen i de svenska skolorna blivit högre och högre, och svenska barn trivs enligt de undersökningar som gjorts bättre än någonsin i skolan.

Dessutom kan man konstatera att det blivit allt svårare att rekrytera bra lärare. Vi har sett en kraftig nedgång i betyg hos dem som börjat arbeta som ämneslärare på högstadiet, för de manliga lärarna också en nedgång i mönstringsresultat. Nedgången i lärarkompetensen började omkring 1990 och efter det har det fortsatt neråt. Detta är minst sagt problematiskt med tanke på att lärarna är skolans viktigaste resurs. Vi kan tolka detta som att läraryrket har blivit allt mindre populärt bland dem som kan välja andra alternativ. Samtidigt har lärarlönerna sjunkit, liksom yrkets status.

En annan tendens vi sett under det senaste decenniet är att de svenska skolorna har blivit alltmer olika varandra – det syns som en växande segregering och en ökad resultatspridning mellan olika skolor. Det finns alltså i ökad utsträckning både bra och dåliga skolor. Något som hänger ihop med detta är att elevsammansättningen på grundskolan där en elev går, i allt högre grad påverkar vilka gymnasiebetyg eleven senare får. Däremot verkar inte familjebakgrundens betydelse ha ökat nämnvärt över tid. En tolkning av detta är att skolvalet faktiskt kan fungera som ett sätt för att motverka familjebakgrunden, så att familjer med svag socioekonomisk bakgrund har kunnat skicka sina barn till bättre skolor.

Vad beror då denna dystra bild på? Till att börja med handlar det inte om någon allmän resursbrist, vilket man ofta får höra. Lärartätheten har inte förändrats dramatiskt. I statistiken över antalet elever per lärare kan man visserligen ana 1990-talskrisen, då antalet elever per lärare ökade, men sedan har det stått still. Jämfört med andra länder har vi ovanligt många lärare i den svenska skolan. En annan förklaring som brukar framhållas är invandringen. Men inte heller den kan förklara särskilt mycket av den totala nedgången.

I stället får orsakerna sökas i styrningen av skolan, det nya betygssystemet, övertron på marknadskrafterna och lärarnas förändrade roll.

De flesta skolforskare är överens om att läraren spelar en stor roll för lärandet, och vi kan nog alla erinra oss enskilda lärare som verkligen gjort skillnad. Men vad har hänt med lärandet under 1990- och 00-talet?

Vi har sett en ökad individanpassning av lärandet, där läraren har kommit att betraktas som en mentor, och vi har även sett flugor som ”entreprenöriellt lärande”, där läraren inte ska förklara saker, utan vara ett slags handledare. Men allt tyder på att individanpassning är mycket resurskrävande om undervisningen verkligen ska anpassas till varje enskild individ. I praktiken verkar denna pedagogik i stället ofta ha landat i att eleverna har fått sköta sig själva med eget arbete i egen takt. Men eget arbete utan kompetent handledning är sannolikt ingen god undervisningsform.


Färre studiebegåvade högstadielärare
Nyblivna högstadielärare har allt sämre gymnasiebetyg.  Resultat från mönstringen visar även att de manliga lärarnas ledarskapsförmåga och kognitiva förmåga har dalat.

Bild: 
Björn Öberg

Till detta bör det läggas att lärare förefaller lägga alltmer arbetstid på administration och dokumentation. Det är inte minst administrationen av svaga elever som blivit mer tidskrävande, vilket kan hänga samman med att det målrelaterade betygssystemet innehåller en given lägstanivå som eleverna ska hamna över. Tyvärr verkar detta inte ha lett till att dessa elever lär sig mer. I stället ligger stort fokus på trivsel i skolan. Trivselkurvan följer betygsutvecklingen och eleverna trivs alltså allt bättre.

Men det verkar finnas stora brister i det pedagogiska ledarskapet. Vi har en decentraliserad styrning av skolan och staten abdikerade i stor utsträckning i och med kommunaliseringen år 1990. Dessutom har forskningen visat att skolledningen, rektorerna, har en stor, kanske till och med underskattad, betydelse för lärandet.

Samtidigt är det svårt att styra skolan. Såväl mål- som regelstyrning har sina problem, liksom den marknadsstyrning som vi sett allt mer av i Sverige. Regelstyrning kan motverka vissa exempel på dålig undervisning och kanske garantera en viss lägstanivå. Samtidigt hotas den professionella autonomin, och med regler går det inte att tvinga fram en god skolutveckling. Marknadsstyrningen har sina problem, då det är svårt att göra informerade skolval och familjernas mål kan krocka med skolans samhällsmål. Det finns en risk för att marknadsstyrning premierar trivsel och goda betyg framför faktiska kunskaper, vilket är det långsiktiga målet med skolan.

I nuläget går 12 procent av grundskoleeleverna i friskolor och 25 procent av gymnasieeleverna i friskolor. Samtidigt ser vi en snabbt växande andel friskolor som drivs av vinstdrivande koncerner. Sverige är ensamt i världen om att tillåta helt offentlig­finansierade och samtidigt vinstdrivande friskolor.

I friskolorna verkar eleverna prestera något bättre, när man ser till betyg och resultat på nationella prov, men det finns vissa tveksamheter. Enligt Pisa-resultaten presterar exempelvis friskole­eleverna inte bättre än elever på kommunala skolor. Dessutom förefaller de nationella proven att rättas mer generöst på fristående än på kommunala skolor. Vidare har elever med ett visst betyg från vinstdrivande grundskolor sämre resultat på gymnasiet än elever med samma betyg från en kommunal skola. Det finns alltså tecken både på kvalitetsproblem och betygsinflation i friskolesektorn.

Ett annat problem är att dåliga skolor kan fortsätta att vara dåliga. På grund av informationsbrist fortsätter de att locka elever, och det har visat sig att konkurrensen inte varit särskilt effektiv när det gäller att minska antalet lågpresterande skolor. Undantag finns men det är i flera fall Skolinspektionen som fått stänga dåliga skolor.

Sedan 2006 har en stor mängd reformer genomförts i skolan; vi har sett fler utvärderingar, ett nytt betygssystem, vissa riktade satsningar, nya lärarlegitimationer, nya karriärtjänster för lärare, en ny skollag och så vidare. Men vi har inte sett några tydliga resultat av detta och frågan är om vi någonsin kommer att göra det.

Till att börja med: Det just införda betygssystemet är problematiskt. Det lägger stor vikt vid elevernas svagheter. Dåliga betyg drar ner snittet, medan höga betyg inte höjer det. Systemet förefaller därför som gjort för att elever ska misslyckas, i varje fall om lärarna använder det korrekt. Detta går i stick i stäv med all typ av motivationsforskning. På arbetsmarknaden och vid högre studier försöker man i regel renodla det man är bra på, och hålla sig borta från det man är dålig på. På så vis kan en vuxen individ reducera sina svagheter, medan skolan ger just svagheterna en avgörande roll vid bedömningen.

Om en elev till exempel uppnår nivån A, A, A och E på olika moment i en kurs eller i ett ämne, ska slutbetyget enligt regelverket bli D. Uppnår eleven däremot C, C, C och C på olika moment blir slutbetyget ett C. Men vilken elev av dessa elever presterar egentligen bäst? Och får man ett F på något delmoment så ska slutbetyget bli ett F, oavsett övriga prestationer. Det blir med andra ord lätt att misslyckas för både hög- och lågpresterande elever.

Skolinspektionen som inrättades 2008 kan stävja avarter, men är ett dåligt instrument för att skapa verklig kvalitet i skolan. Den har bara mandat att agera när skolor inte sköter sig, men den kan inte göra skolorna bättre.

Statens roll är överlag problematisk eftersom det är de enskilda kommunerna som är huvudmän, och det gör det svårt att genomföra generella satsningar. När man ger skolor riktat stöd utifrån, riskerar stödet att hamna hos de skolor som sparat in på något, som elevhälsa, fortbildning av lärare eller liknande – vilket naturligtvis är problematiskt ur konkurrenssynpunkt.

Lärarlegitimationen och de karriärtjänster för lärare som inrättats fungerar i praktiken dåligt som kvalitetskontroller – dåliga lärare borde ha gallrats ut redan under utbildningen.

Ett annat problem är dimensioneringen av gymnasieskolan, som är helt efterfrågestyrd. Många väljer program med ett begränsat värde på arbetsmarknaden och för högre studier, vilket är svårt att påverka inom dagens system. Marknadskrafterna verkar alltså vara ett på många sätt dåligt styrmedel för skolan.

Problemen med marknadsstyrningen finns även på ett mer fundamentalt plan: om marknadskrafterna skulle fungera bra (vilket de alltså ofta inte gör) så styrs resurser från dåliga till bra skolor. Detta står dock i bjärt kontrast till likvärdighetstanken, som står inskriven i skollagen. Omsatt i praktisk handling säger denna att skolor som presterar svagt bör ges olika former av hjälp och stöd. Sådana åtgärder skulle dock motverka marknadskrafternas funktionssätt.

Slutsatsen är att staten har små möjligheter att påverka centrala insatsfaktorer, som undervisningens utformning, lärarrekrytering och lärarnas arbetsmiljö. I stället står hoppet till förbättrade förutsättningar för uppföljning, utvärdering och informationsspridning.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

11

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag är en f.d. högstadielärare med lång och intressant erfarenhet. Artikeln i fof om skolans djupa kris är bra men forskningen går inte på djupet. En mycket betydelsefull faktor är det svenska samhällets attityd till och stöd för elevers skolarbete. Särkilt elevers och föräldrars inställning. Detta poängteras sällan i artiklar men allt oftare i insändare. Finns det några vetenskapliga undersökningar i detta avseende? En omfattande sådan, klyftigt genomtänkt och formulerad krävs. Det må finnas en rädsla för att riskera att peka ut föräldrar. De är ju politiskt betydelsefulla, inte minst inför val men ockå som läsare och prenumeranter. Med tanke på framåtsträvande samhällsattityder i flera av Pisa-undersökta länder ligger inte problemet främst i politik, pedagogik och föräldraekonomi, utan kanske mycket i samhällets inställning till skolkunskapernas betydelse. Denna attityd är nog annorlunda även i Finland. Troligen har vällevnaden och underhållningens konkurrens också betydelse. Detta ökar behovet av att göra en vetenskaplig undersökning. En troligen förskräckande tanke för oss svenskar vore att göra samma undersökning i flera ”Pisa-länder” med höga eller olika resultat i genomförda mätningar.
Jag har länge haft ett förslag om en nationell och ny Hem- och skolaförening, där föräldrar, andra anhöriga och även elever kan hjälpas åt att påverka skolarbetes attityd. Den ska i så fall inte vara politiskt styrd, kanske snarare av stora icke-statliga organisationer som verkar ideellt. Eller, om det kan lyckas, av en bred, parlamentarisk grupp. Där skulle man bl. a. rapportera om framgångrika arbetssätt lokalt i landet.
Tack för ordet!
Kenneth Billvén

Krisen i svenska skolan beror på vårt exceptionella invandring under 2000 talet från Irak och Somalia som utgör de största grupperna av utlandsfödda med barn i skolan . I Malmö talar hälften barnen ett annat språk en svenska i hemmet, i hela Sverige c:a 20%. Fem OECD länder tar emot mer än hälften av alla flyktingar USA, Frankrike Tyskland Sverige och Kanada ( ww.unhcr.org/5149b81e9.html ). Av dessa är det endast Tyskland och Sverige som tar emot en större mängd flyktingar från länder med låg utbildning (läskunnighet under 50%). Eftersom Tyskland har 10 gånger större befolkning än oss med lika många flyktingar blir problemen i skolan inte så stora. Vi satsar nu störst resurser på skolor med många invandrare men vi får väl acceptera att det tar ytterligare en generation att komma ikapp i skolan?

Krisen i svenska skolan beror inte i någon större grad på invandringen. Den beror på en försämrad attityd bland elever och deras föräldrar till skolan. Något som David Eberhards bok "Ingen tar skit i de lättkränktas land" vittnar om. Detta backas även upp av korrupta pseudovetenskapliga skolforskningar som finansierats av uppdragsgivarna (kunderna) som ställt krav på att forskningen ska visa på det resultat som de vill ha. Nämligen lägre lärartäthet och därmed lägre kostnad genom "eleven forskar själv" pedagogik eller "individualisering" som innebär att eleven sitter själv med nivåanpassade uppgifter som inte utmanar. En "trivselskola" , enligt Maciej Zaremba, där eleven inte behöver ta ansvar eller få några krav ställda på sig

Jag är en lärare med erfarenhet av nio olika skolor, såväl kommunala som vinstdrivande och ideella.
En slutsats jag kan dra är att det rent allmänt är fult att ställa krav på eleverna att de får kämpa en del för sina studier samt att de inte har något ansvar heller. Otryggheten och bristen på studiero är starkt utbredd i svenska skolor. Lärare som ingriper blir ofta ifrågasatta av skolledning och huvudman och riskerar sin anställning. "Kränknings" inflationen omöjliggör upprätthållande av ordning i många skolor och detta utnyttjas av en kategori elever som brukar tillåtas att härska i skolan. Härmed blir också lektioner mycket svåra att hålla, vilket jag har bister erfarenhet från skolor i utanförskapsområden. Jag har även jobbat i en vinstdrivande friskola, Vittra skola. Här får man som lärare jobba 50 timmar i veckan på en 80 % tjänst och undervisa 350 elever, alternativt jobba 60 timmar i veckan och undervisa över 400 elever på en 100 % tjänst. Uppföljningar av elevernas kunskaper är trots det närmast omöjlig. Kunskapsredovisningar sker vanligtvis genom muntliga förhör i elevgrupper om 5 till 15 elever. Höga betyg sätts slentrianmässigt uppbackad av bonusar för att sätta höga betyg. Uppdrag granskning avslöjade att det gällt i Vittraskolan, men Vittras VD, Anders Warfner, sa att det systemet togs bort 2009. En kollega som jobbade i en Vittraskola 2011 sa dock att bonussystemet för höga betyg fanns kvar då. I Vittraskolan är eleven kung medan årsomsättningen av lärare är 20-25 % (enligt kolleger, statistiken är troligen hemlig). Här är eleverna speciellt utsållade (se Uppdrag granskning) och har sällan behov av särskilt stöd. Bibliotek finns ej. Det är stadsbiblioteket man får låna böcker på, vilket görs till de olika projekten med lärarnas lånekort och risk. Skolsköterska kommer en gång i månaden. Kurator finns ej, man hänvisar till PBU. Det finns dock kollektivavtal, som sällan följs på grund av de svaga lärarfacken. Ledningen är vanligtvis despotisk och odemokratisk och styr lärarna enligt "management by fear" . Själv blev jag ifrågasatt flera gånger under en termin och hotad med lönesänkning på 20 % för att aggressiva curlingföräldrar inte kunde tvinga mig att sätta godkänt betyg på en elev som höll sig undan i den kaotiska skolmiljön där det inte finns några slutna klassrum. Det skulle behövas en mycket mer ingående granskning av Vittraskolornas sätt att bedriva undervisning än de svaga indikationer som Jonas Vlachos har om att en elev från en vinstdrivande grundskola har sämre resultat på gymnasiet än elever med samma betyg från en kommunal skola. Eleverna trivs på dessa skolor för att de känner att de har makten och bara behöver gå ned till skolledaren för att få en lärare de inte gillar avskedad, med deras curlingföräldrars goda minne. Denna makt samt höga betyg kompenserar mer än väl den undermåliga undervisning med mycket bristande resurser.

Jag sitter inte inne med något statistiskt material för att kunna bemöta Ivar Lönnroths påstående, men jag kan konstatera två saker.
För det första verkar Ivar Lönnroth inte läst artikeln han kommenterar, eftersom det där står (citat) "En annan förklaring som brukar framhållas är invandringen. Men inte heller den kan förklara särskilt mycket av den totala nedgången." Innan man slänger ur sig egna påståenden bör man hänvisa till och bemöta de uppgifter som finns i den artikel man kommenterar, inte bara presentera egna ”åsikter”. Jag skriver ”åsikter”, då Ivar Lönnroths "siffror" inte betyder någonting för den fråga som diskuteras, eftersom dessa "siffror" inte säger något om kunskaperna i svenska hos de barn som talar ett annat språk än svenska i hemmet.
För det andra står det i artikeln att försämringen av PISA-resultaten i matematik beror på en försämring hos den högpresterande gruppen. Hur kan denna grupps försämring förklaras av Ivar Lönnroths ”invandringsteori”?
Avslutningsvis måste jag tyvärr konstatera att Ivar Lönnroths kommentar innehåller en (hel) del språkliga fel. Den grupp Ivar Lönnroth själv tillhör skulle knappast bättra på PISA-resultaten i svenska.

Intressant artikel, som väl belyser systemfelen i den svenska skolan. Men som lärare efterlyser jag en större tydlighet hur författaren ser på vår roll i den här utvecklingen.

Ang invandrades studieprestationer - se diagram 2.2 på sid 32 i SCB:s senaste integrationsrspport.
http://www.scb.se/Statistik/_Publikationer/LE0105_2013A01_BR_BE57BR1301.pdf

Mer om invandrades prestationer: i tabell 2.6 på sid 31 i skolverkets senaste rapport ger en fingervisning i frågan: http://www.skolverket.se/om-skolverket/visa-enskild-publikation?_xurl_=h...

För de inrikes födda eleverna var det 91 procent som uppnådde behörighet till gymnasiet under perioden 2007–2011. Motsvarande andel för de utrikes födda eleverna var 65 procent (skolverket sid 35 http://www.skolverket.se/om-skolverket/visa-enskild-publikation?_xurl_=h...). Det står vidare att 45% av pojkarna och 67% av flickorna som saknar behörighet till högskolan är utlandsfödda (sid 42). Svårigheterna för invandrare i skolan är naturlig men däremot inte slutsatserna i artikeln av Jonas Vlachos att den inte kan förklara särskilt mycket av nedgången i skolan (" istället får orsakerna sökas i styrningen av skolan, det nya betygsystemet, övertron på marknadskrafterna och lärarnas förändrade roll"). Det finns säkert flera förklaringar men att ta bort invandringen ur ekvationen gör att man inte ser orsaken till segregeringen i skolan.

Här finns en artikel från SCB som visar hur invandrare klarar sig i skolan:
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Tid-i-Sverige-viktigt-for...

Lägg till kommentar