Annons

Vindelälven är den sydligaste och mest studerade av Sveriges fyra nationalälvar. 1970 beslöt regeringen att Vindelälven inte skulle få byggas ut.

Bild: 
Mattias Klum (på uppdrag av SEI)

Den nya striden om vattenkraften

De allra flesta av Sveriges vattenkraftverk har inte miljöprövats i modern tid. Tillstånden kan vara utfärdade på 1600-talet, för någon betydligt mindre verksamhet. Nu höjs röster för att skärpa miljökraven och införa återkommande omprövningar. Men det skulle hota energiförsörjningen, enligt kraftbolagen. En hård strid har börjat.

Författare: 

Publicerad:

2014-06-08

Det dånar och brusar om telegrammet som nationalskalden Evert Taube skrev till statsminister Tage Erlander år 1967. Protesten publicerades i Expressen och gällde den planerade utbyggnaden av Vindelälven:

”Om detta får ske då skall djävulen och icke jag vara svensk. Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död, och det är inte i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder, kristallklara brusande vattenfall, kristallklara sjöar och kristallklara kusthav ...”

De som saknade poetens rika språk, kunde i stället göra som invånarna i Adolfström, i tysthet resa sig upp och lämna möteslokalen när representanten från Vattenfall kom för att presentera reglermagasin och föreslå inlösen av fastigheter. Byn skulle hamna 38 meter under vattenytan. Lokalt bildades aktionsgrupper för Vindelälvens bevarande. I huvudstaden höll de ”skäggigaste Vindelälvsprofeterna”, vilket var riksdagsledamoten och älvkämpen Nancy Erikssons benämning på den mer akademiska grenen av miljörörelsen, frågan levande.

Striden om Vindelälven rymmer stor dramatik, och frågan orsakade politisk splittring både inom partier och inom den socialdemokratiska regeringen. Först 1970 gav Olof Palme besked. Älven skulle få forsa fritt. Därmed gick en långvarig epok av storskalig vattenkraftsutbyggnad mot sitt slut. Kritiken från den framväxande miljörörelsen påverkade beslutet. Men det fanns också frågetecken kring lönsamheten med att exploatera Vindelälven. De mest produktiva älvarna var redan utbyggda, och moderna värmekraftverk hade börjat konkurrera med pris och effektivitet. Dessutom skulle Sveriges första kärnkraftsreaktor, Oskarshamn 1, snart ticka i gång. Behovet av ny el från vattenkraften krympte.

Som ett resultat av miljökampen och de förändrade energibehoven skyddades de fyra nationalälvarna (Vindel-, Pite-, Kalix- och Torneälven) från utbyggnad.

Nu är vattenkraften åter i den politiska hetluften. Men i dag handlar debatten inte om att bevara eller exploatera, utan om hur vattenkraftsindustrin ska ta ansvar för och minska sin miljöpåverkan. Miljöfokus har förskjutits från skydd, till miljöanpassad produktion. Så här sa till exempel miljöminister Lena Ek (C) i samband med att Miljödepartementet tillsatte en utredning för att förändra vattenrätten: ”Det är orimligt att vi har ett system som bygger på att man lappat och lagat med regler hundra år tillbaka i tiden. Vi behöver en modern och transparent lagstiftning, som gör en noga avvägning mellan produktions- och miljöintressen.”

Flera myndigheter och miljöorganisationer menar att det är fel att just denna näringsverksamhet i stor utsträckning regleras av en vattenlag från 1918 – ibland ännu äldre skrivelser – och att dessa tillstånd ska gälla för evigt.

– I ett internationellt perspektiv sticker Sverige och Finland ut. I nästan alla andra länder ges tidsbegränsade koncessioner för att utnyttja vattenkraften på 30 eller 50 år. Därefter måste tillståndet prövas på nytt, med möjligheter att uppdatera villkoren för hur verksamheten får bedrivas, poängterar Johan Kling, utredare på Havs- och vattenmyndigheten (HaV).

I Sverige däremot får juristerna ofta lägga mycket möda på att tolka gamla privilegiebrev från 1600- och 1700-talet, eller domar från 1800-talet, i samband med olika prövningar. Då kanske verksamheten gällde en kvarn med betydligt mindre miljöpåverkan än dagens turbiner och vattenreglering. Det har till och med hänt att tavlor kånkats in i rättssalarna som bevis för att en verksamhet funnits på platsen sedan flera hundra år. Med tiden staplas tillstånden på varandra, och det blir till slut svårt att avgöra vilket tillstånd som ska ändras vid en prövning av verksamheten.

– Vissa dagar är det trögjobbat. Man slutar aldrig att förvånas över hur tidsödande det kan vara att få igenom miljökrav för vattenkraftsindustrin, konstaterar Karolina Ardesjö Lundén, som är advokatfiskal vid Kammarkollegiet, den myndighet som mest aktivt arbetar med att tillvarata miljöintresset i domstolsförhandlingar om vattenkraft.

Myndigheternas möjligheter att driva igenom villkor som rimmar med dagens miljölagstiftning har visat sig vara begränsade. De juridiska processerna har fastnat i ett evigt flipperspel mellan olika rättsliga instanser. Bara ett nittiotal av Sveriges 3 727 vattenkraftverk och dammar har tillstånd som prövats enligt miljöbalken. En rapport framtagen med hjälp av riksdagens utredningstjänst noterar att praxis upplevs som oklar av både kraftföretag och myndigheter. Den slår också fast att länsstyrelsernas tillsyn är bristfällig, liksom att den egenkontroll som vattenkraftsföretagen själva bedriver ofta saknar miljökoppling. Principen ”förorenaren betalar” gäller inte heller fullt ut för vattenkraftsföretagen.

Många politiker har insett att något måste göras, inte minst om Sverige ska uppfylla EU:s ramdirektiv för vatten. Främst är det Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som kräver en uppdatering av regleringen.

– Vi anser inte att några tillstånd kan gälla för evigt. Särskilt i samband med att anläggningar moderniseras finns anledning att ställa krav så att exempelvis skadorna för vandrande fisk minimeras. Tillsynen behöver utökas och effektiviseras, säger Anita Brodén, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson för Folkpartiet.

– Vattenkraften måste ha moderna och funktionella tillstånd. Vi vill värna den förnybara energin från vattenkraften, men med tillstånd som tar större miljöhänsyn än i dag, säger Jens Holm, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Mycket är i görningen, och det har hettat till på debattsajter och opinionsbildande sidor i dags- och fackpress. ”Sverige har inte råd att tappa värdefull vattenkraft”, varnade Svenskt Näringsliv och SCA i Svenska Dagbladet, vilket fick Naturskyddsföreningen och Sportfiskarna att reagera. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och Älvräddarna har pucklat på varandra i tidningen Ny teknik. Världsnaturfonden WWF gjorde nyligen ett upprop för miljöanpassad vattenkraft. Svensk Energi och Svenska kraftnät tycker numera att det är okej att ompröva villkoren för vattenkraft, men bara så länge elproduktionen inte påverkas i någon större utsträckning, och helst enligt dagens ”omprövningssystem” (se rutan på sidan 42). Stora värden står på spel, både ekonomiska och ekologiska.

För ett par veckor sedan kom Vattenverksamhetsutredningens slutbetänkande, och mycket talar för att det blir tuffare krav på vattenkraftsföretagen i framtiden.

– Men det är viktigt att komma ihåg att miljökraven i sig inte är nya. Miljömål och miljökvalitetsnormerna finns ju redan. Det nya är att vi förhoppningsvis får bättre verktyg för att uppfylla dem, säger Ingela Lindqvist på Energimyndighetens analysavdelning.

Svensk Energi och Svenska Kraftnät menar däremot att ny prövning av vattenkraften mot miljöbalken bryter mot både egendomsskyddet och rättssäkerheten. De är också kritiska till en rutinmässig prövning som riskerar värdefull elproduktion.

I väntan på att politikerna ska fatta beslut om ett nytt juridiskt regelverk, kämpar experter och tjänstemän med de naturvetenskapliga och tekniska frågorna. Hur kan man kombinera kraftuttag med hänsyn till ekosystemen och deras biologiska mångfald? Vad är bästa möjliga teknik? Vilka miljökrav är rimliga att ställa på den storskaliga vattenkraftsindustrin och dess kraftigt modifierade vatten (för att tala vattendirektivska)?

Men först något om skillnaden mellan en älv och en utbyggd älv. Medan Vindelälvens dalgång är brusande forsar, gungande hängbroar, gammal kulturbygd med artrika naturbeten och ängsmarker, deltalandskap, slätslipade hällar vid Mårdselforsen, den storvuxna Ammarnäsöringen och siluetten av vadande flugfiskare, är hårt reglerade älvar tysta och tämjda, med eroderade stränder och ett fattigt växt- och djurliv.

I utbyggda älvar ligger magasinen på rad, skilda åt av kraftstationer. Fall och forsar har byggts bort. Lule älv och Ångermanälven är exempel på sådana nästan helt avtrappade älvar, för att låna kraftingenjörernas terminologi. Vattendragen stängs av och på som omsorgsfullt utarbetade rörledningar. Människans behov av el styr vattenflödet.

Denna hydrologiska rubbning innebär en mängd företeelser med negativa konsekvenser för ekologin: korttidsreglering, nolltappning, torrfåror och omvänt vattenflöde. Mest allvarligt är förmodligen att den årstidsbundna variationen raderas. För att kunna producera mer el under kalla, mörka vintermånader, samlas vårens och försommarens smält- och regnvatten upp i reglermagasinen. Vårfloden, som kan liknas vid den vilda älvens hjärtslag, tystnar.

– Översvämningen under vårfloden är som naturens trädgårdsmästare. Den vattnar, krattar, sår och gödslar. Vårfloden för med sig näring, frön och det livgivande vattnet, säger Christer Nilsson, professor i ekologi vid Umeå universitet och särskild ledamot i Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt.

Stränderna utmed flacka älvpartier kan därför vara extremt artrika. Översvämningsmarker i oreglerade älvar kan hysa runt 140 olika kärlväxtarter längs en sträcka på 200 meter, medan antalet arter minskar till cirka 40 på samma sträcka i reglerade älvar.

Den ryckiga korttidsregleringen innebär att mindre vatten släpps genom turbinerna på natten, och mer under dagtid. Men regleringen sker också inom timmar och minuter, för att möta efterfrågan på elbörsen och sälja elen när priset är högt. Vattenflödet kan öka från noll till 500 kubikmeter per sekund på några timmar för att sedan snabbt avta igen, vilket leder till erosion och risk för strandning av fiskyngel.


Vattenkraftens spår i älvlandskapet
I kraftigt utbyggda älvar har de flesta fall och forsar byggts bort. Dammar och kraftstationer ligger på rad efter varandra. I stället för den naturliga älven, med dess stora biologiska mångfald och variation i vattenflöden över året, skapas en betydligt artfattigare miljö. I vilda älvar uppstår en tydlig zonering av växter och växtsamhällen, som saknas i utbyggda älvar.

Stränder utmed naturliga älvar kan hysa 140 kärlväxtarter på en sträcka som är 200 meter. I en hårt reglerad älv är antalet omkring 40. Väl känt är att fisk och vattenlevande insekter skadas av vattenkraftsutbyggnad. Även fågellivet, skogslevande insekter och spindlar påverkas negativt.

Bild: 
Jenny Jewert & Johan Jarnestad

Mest extremt är förstås att inte tappa något vatten alls i älvfåran, så kallad nolltappning. Då bildas en torrfåra, eller ibland pölar med stillastående vatten, nedanför dammbyggnaden. I torrfåran utrotas allt liv kopplat till strömmande vatten. Torrfåror uppstår också när älvvattnet leds i underjordiska tunnlar till turbinerna och sedan vidare via utloppskanaler, i stället för i själva älvfåran. Nedanför kraftverket Letsi i Lilla Lule älv är torrfåran 1,5 mil lång.

Överlag kännetecknas de reglerade älvarna av för lite vatten i älvfåran under den biologiskt produktiva sommarperioden och för mycket vatten under vintern, ekosystemens viloperiod. Det minskade flödet på sommaren innebär att produktionen av vattenlevande insekter, som utgör basfödan för många arter högre upp i näringsväven, minskar. Det kraftiga flödet på vintern stör de fiskarter och bottenlevande djur som är anpassade till vinterdvala i lugna vatten. I utbyggda älvar ökar också sedimenteringen av näringsämnen som är viktiga för Östersjön, till exempel kisel.

I takt med att de negativa effekterna blivit mer kända, har kravet på åtgärder ökat. HaV publicerar därför inom kort en vägledning till hur vattenkraften kan minska sin miljöpåverkan. En central komponent är miljöanpassade flöden – att hitta rätt kvantitet, kvalitet och tajming av flödena för att återskapa ett fungerande ekosystem. Forskningen har vuxit explosionsartat de senaste decennierna, och över 200 olika modeller har tagits fram i 44 olika länder. Men trots att Sverige har en mogen vattenkraftsindustri, har inga modeller tagits fram av svenska forskare för svenska förhållanden.

– Vi ligger efter i miljötänkandet. Nordamerika, Australien och Sydafrika har varit föregångare, men även Storbritannien, Norge, Italien och Schweiz har arbetat mycket med miljöanpassade flöden, både teoretiskt och praktiskt, konstaterar Birgitta Malm Renöfält, som sammanställt en rapport om ekologiska flöden och bästa möjliga teknik för HaV.

Utvecklingen har gått från statiska minimitappningsnivåer, där flödet utgör en viss procent av medelvattenföringen, till mer sofistikerade holistiska metoder, som beaktar hela flödesvariationen i ett vattendrag, olika arters krav och produktionen av ekosystemtjänster. En älv är ju mycket mer än den vandrande laxen, och för att uppnå god ekologisk status krävs mer än en laxtrappa. Experter från olika discipliner försöker därför integrera sina kunskaper i skötselplanen för ett vattensystem.

Även om alla vattendrag är unika och kräver särskilda avvägningar, så menar Birgitta Malm Renöfält att det finns ett antal åtgärder som skulle ge ekologiska vinster i alla reglerade vattendrag. Hon nämner förbud mot nolltappning, mindre intensiv korttidsreglering och planerade släpp av vårflöden ungefär vart tredje till vart femte år.

– Men det gäller att koordinera miljöarbetet inom ett vattensystem, eftersom förändringar vid en kraftstation påverkar förhållanden både uppströms och nedströms. Det är också nödvändigt att utvärdera alla åtgärder och justera regleringen efter hand, för att uppnå bästa möjliga miljönytta, till minsta möjliga energiförlust.

Att vandrande fiskar har det tufft i utbyggda älvar är väl känt. En öring kan stå i den mörka utloppstunneln nedanför en kraftstation i veckor, antingen för att den inte hittar fisktrappan, eller – vilket är vanligare – för att det inte finns någon. Mindre än tio procent av alla kraftstationer i Sverige uppskattas ha fisktrappor för uppströms passage. Bara några få procent har anordningar för vandring nedströms. Ju fler kraftstationer och dammar som ska passeras, desto sämre chans att nå lek- eller uppväxtområden. I Ångermanälven och dess biflöden finns 42 större kraftverk.

Fisk som tvingas vandra nedströms via kraftverkens turbiner riskerar att malas, slitas isär eller få simblåsan spräckt. Skrapsår och inre skador kan ställa till problem långt efter turbinpassagen. De fiskar som överlever blir ett lätt byte för rovfåglar och rovfiskar när de omtumlade hamnar i lugnvattnet efter passagen. Rovfiskar, som gädda och gös, gynnas i de sjöliknande förhållandena i reglerade vattendrag. Alla dammar, oavsett storlek, är dåliga för fiskarter anpassade till strömmande vatten. Anlagda fiskvägar ska därför helst gå förbi både dammbyggnaden och lugnvattnet. I en färsk rapport om fiskvägar rekommenderas i första hand så kallade omlöp, eftersom de passar många olika arter och organismer. Dessa små konstgjorda bäckar kan ersätta en del av den strömmiljö som förlorades vid utbyggnaden. Där det inte går att anlägga omlöp, till exempel i känsliga kulturmiljöer, föreslås tekniska lösningar, som vanliga fisktrappor. Fiskslussar och fiskhissar bedöms ha låg effektivitet.

Men att trimma in en fiskväg tar tid. Många pusselbitar ska falla på plats. Till att börja med måste tillräckligt mycket vatten forsa i fiskvägen. Fiskebiologerna talar om lockvatten och klunkningar (korta pulser med större vattenflöde) för att attrahera fisken till fiskvägen. Lax kräver ett visst flöde för att över huvud taget starta sin lekvandring upp i systemet. För att säkerställa nedströms passage bör mellan 2 och 10 procent av det totala flödet användas, enligt internationella rekommendationer. Dessutom måste fiskgaller sättas upp för att hindra fisken från att simma nedströms via turbinerna, eller från att ”falla tillbaka” genom turbinerna efter vandringen uppströms.

Förlust av elproduktion är ofrånkomlig vid en mer skonsam vattenreglering och anläggning av fiskvägar. I den strid som nu pågår, inte minst i lobbyarbetet med politikerna, befarar branschorganisationer och kraftbolag betydligt större energitapp än till exempel HaV och Energimyndigheten. Vattenfall pekar i en rapport på att en femtedel av all elproduktion från vattenkraften kan gå förlorad om de drygt 200 största vattenkraftverken genomför de miljöåtgärder som nämns i Vattenverksamhetsutredningen.

– Vi menar att konsekvenserna av de åtgärder som presenteras i utredningen var dåligt utredda, och ville hjälpa till, säger Claes Hedenström, policyansvarig på Vattenfall Vattenkraft AB.

Han betonar att hela situationen upplevs som oviss för energibolagen så länge myndigheter och politiker inte sätter ner foten i fråga om vilka krav som faktiskt kommer att ställas. Enligt EU:s ramdirektiv för vatten ska vattenmiljöer som påverkats kraftigt av vattenkraft uppnå ”god ekologisk potential”, men EU och Sverige har ännu inte definierat vad det innebär. Förhoppningsvis klarnar läget i sommar, när HaV ska presentera principer för hur god ekologisk potential ska fastställas.

Claes Hedenström är medveten om att utredningen inte haft i uppgift att sätta ribban för miljökraven, utan enbart att föreslå en moderniserad vattenlagstiftning.

– Men vore det inte bättre att först besluta vad vi ska åstadkomma och sedan välja juridiska spelregler?

På frågan om vilka miljöåtgärder som Vattenfall betraktar som rimliga i de kraftigt utbyggda älvarna, lyfter han fram de biflöden som mynnar ut i älvarna.

– Här finns möjlighet att skapa lekvatten och bra miljöer för lokalt vandrande fisk, utan att det påverkar elproduktionen.

Energimyndigheten och HaV är mindre oroade av konsekvenserna för Sveriges elproduktion:

– Det finns inte stöd i miljöbalken för att minska Sveriges uttag av vattenkraft med hälften, eller ens med en femtedel, som Svensk Energi och Vattenfall uttryckt oro för. Miljöbalken ska väga behovet av förnybar energiproduktion och påverkan på klimatet mot värdet av att återskapa miljöer för biologisk mångfald, säger Ingela Lindqvist.

Hon får medhåll av Johan Kling:

– Min bedömning är att en 20-procentig minskning av produktionen vore en signifikant påverkan på verksamheten, och att det inte är aktuellt. Miljökraven på de älvar som utpekats som ”kraftigt modifierade” av vattenkraften kommer inte att vara lika omfattande som för övriga vattendrag.

Ett viktigt styrdokument blir den nationella strategi som Energimyndigheten och HaV gemensamt tar fram just nu. Naturvärden ska viktas mot betydelsen av klimatsmart energiproduktion och vattenkraftens reglerkapacitet, i ett geografiskt planeringsunderlag. Var kan miljön förbättras utan stora produktionsbortfall? Med reglerkapacitet menas vattenkraftens värdefulla förmåga att snabbt växla upp och ner produktionen och kompensera för mer nyckfulla energikällor, som vindkraft.

I diskussionen om vattenkraften och miljön är det viktigt att komma ihåg att produktionen ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Den storskaliga vattenkraftsindustrin med sina drygt 200 kraftstationer finns i de norrländska älvarna och i Göta älv, och levererar ungefär 95 procent av all vattenkraftsel. I söder dominerar småskalig vattenkraft, från cirka 1 700 kraftverk. De bidrar endast marginellt till Sveriges elförsörjning, men utgör ett stort problem för vandrande fisk. Här finns goda möjligheter att förbättra ekologin, utan att äventyra Sveriges energisystem.

Till syvende och sist blir det miljödomstolarna som i varje enskild prövning beslutar vilka miljöåtgärder som är rimliga i det aktuella vattendraget.

– Det är viktigt att inte smeta ut miljöåtgärderna i alla vattendrag, utan att rikta insatserna till områden med möjlighet till stora miljövinster. Vissa delar av de hårt reglerade älvarna är så förstörda att det skulle krävas mycket radikala åtgärder för att förbättra miljön, säger Christer Nilsson.

Hur praxis kommer att landa är ovisst. Men ett är säkert – den tiden är förbi då en upprörd kraftbolagsrepresentant kunde skrika: ”Vi ska ha varenda droppe!” som svar på ortsbornas önskemål om en fisktrappa och lite mer vatten för lax och öring. Kraftbolagen kommer att behöva släppa en del vatten för den biologiska mångfalden. Frågan är bara hur mycket.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar